Surströmming – helt Á propå och utan krusiduller!

I går blev jag bjuden att äta middag med vännerna Marianne o Ingvar i kvällssolen på deras stora sköna terrass i Huddinge. Jag andades mycket försiktigt fram en fråga om kräftor eller ännu hellre surströmming? Jo minsann - hemma hos Thörns stod surströmmingsburkar på lut och Ingvar skickades ut att inhandla mandelpotatis, morfars brännvinsost och själv tog jag med blåbär och hallon från torget och åkte ut.
I väntan på potatiskok berömde jag avundsjukt deras spritt nya kök i körsbärsfärg och ett väldigt elegant kyl o frys i polerat stål. Som kronan på verket fick jag prova den nya sladdlösa datorutrustningen.
Darrhänt av stundens betydelse fick så jag äran att öppna första burken och den härliga doften spred sig över nejden lockande till sig traktens getingar och flugor. Men vad gjorde det – premiär för surströmming!
Till efterrätten fick jag tillfälle att visa värdfolket hur man äter färska blåbär o hallon. Fru Marianne hade tagit fram flata små efterrättstallrikar men jag beordrade fram djupa tallrikar, mjölk, socker och hårt bröd. Ingredienserna och tillvägagångssättet accepterades.
Tåget hem gick som en dans!
Tack för senast kära marianne och Ingvar!

Hur var det i Kina, Camilla

.....frågade jag henne och hon svarade via sin blogg så här:

Tillbaka i London!
Ja, petite moi är tillbaka. Men, lite sorgligt var det att lämna Changsha, trots allt. De sista dagarna var som en enda lång fest av luncher, middagar och avskedspresenter. Jag fick så många presenter att halva reskassan gick åt till att betala övervikten på mitt bagage. Bland annat fick jag: flera thé-lådor, en enorm kasse kinesiska delikatesser, väggprydnader, schalar, stora vackra träaskar med sniderier och pengar (tydligen tradition i Kina). Och, det absolut finaste som jag fick av Ms Chen: en hel Kina-servis i porslin.Jag vet att jag inte bloggat så jättemycket under tiden där borta, och det jag bloggat om har inte handlat så mycket om vad jag egentligen upplevt och lärt mig om Kina. Jag menar, jag har sett mer än maskar i hotellsängen. Men grejen är att det är så himla mycket så jag har inte riktigt vetat var jag skulle börja, än mindre om någon var intresserad av att läsa det. Men, här kommer i alla fall ett enda utdrag för den som orkar läsa. Jag lovar, nästa blogg blir mer lättsam.
Hemlängtan & spottloskor
Första veckan i Kina var förfärlig. Jag drabbades av en sådan fruktansvärd hemlängtan att jag var beredd att göra precis vad som helst för att få komma hem. Låter säkert barnsligt, men ni skulle reagerat likadant, jag lovar. För det var inte bara det att jag längtade hem, utan att allt var så fruktansvärt annorlunda. Ingenting, absolut ingenting var som på något ställe jag varit i hela mitt liv. Jag såg bara en smutsig, äcklig stad med folk som spottade på golvet och inte snackade ett enda ord engelska. Och jag ville bara hem. Men, efter en vecka började jag se bortom det första intrycket, och då började jag också se Kina - på riktigt.
Rik v/s fattig
Det första som slår en besökare är hur enormt tudelat allt är. För det första: Kina är ett land i enorm utveckling. Det är ingen lögn att det är vår nästa stormakt. Landets ekonomi slår dubbelvolter och bara det senaste året har den skjutit i höjden som en raket. Men samtidigt lever större delen av befolkningen fortfarande i fattigdom, sliter på risfälten och utan pengar att låta barnen gå i skola. Changsha var verkligen ett typexempel: vissa delar av staden var rena ghettona med smutsiga, stinkande gator där folk levde på några yen per dag. I andra delar sköt affärskomplexen i höjden och lyxvillorna tornade upp sig. Hunan Broadcasting Group var ett av dessa. Men också här märktes skillnaderna: vissa avdelningar var toppmoderna med träpanelsväggar och high tech-utrustning. Andra, som nyhetsdesken (där jag jobbade) jobbade med sliten utrustning och datorer av typ 80-talsmodell.
Att dejta en kines
En annan stor kontrast är den mellan det ’nya’ och det ’gamla’ Kina. Här snackar vi om ett land med världens längsta historia och med traditioner som sträcker sig så långt tillbaka att det är svårt att riktigt fatta. Men när landet nu moderniseras och påverkas av oss västlänningar blir det frontalkrock med det traditionella Kina. Framförallt när det kommer till relationer och familjeliv märks det tydligt. I Kina är det tradition att bo tillsammans med sina eller sin partners föräldrar (många gånger båda) och de har såklart en hel del inflytande på ens val av pojkvän/flickvän. När jag berättade för min kompis Leslie att jag haft några stycken pojkvänner i mitt liv tittade hon avundsjukt på mig: ”- Mina föräldrar skulle aldrig tillåta det. Den kille jag börjar dejta måste vara den jag gifter mig med. Och honom måste mina föräldrar godkänna.” Chou däremot, lever enligt västerländsk standard: ”- Ähh! Om jag ska gifta mig ska det vara av kärlek. Jag dejtar vem jag vill, och hur många jag vill. Det är helt upp till mig vad jag gör”.
Jag - en kändis?
Och även om kineser är otroligt stolta över sitt land och månar om traditioner är de enormt imponerade av västlänningar och vår kultur. Var jag än gick kom det fram folk och frågade en miljon frågor: var kom jag ifrån? Hur ser det ut i mitt land? Hur är det att plugga där? Hur bor jag? Osv osv. Vissa hade aldrig sett en västlänning i hela sitt liv, och än mindre än tjej i min ålder. På något sätt är det lite synd, att de så gärna vill ”bli” som oss. För Kina är fortfarande så…oskyldigt. Här finns inga sexdokusåpor, snabbmatskultur, ätstörningar, alkoholism, kriminalitet (inte lika utbredd i alla fall)…Det är som att man vill säga till dem: ”Ni har det bra som det är!” och ”Försök inte bli som oss, ni vet inte vad ni ger er in på!”.
Att vara eller icke vara - kommunist
Men vissa delar av moderniseringen är såklart jättebra. Kinas kommunistiska politik har öppnats upp enormt och tagit form av en marknadsekonomi som går lysande. Regleringen av media är inte lika hård som förut och överhuvudtaget är det mycket lättare att säga vad man tycker om tänker. Därmed inte sagt att allt är toppen: vi fick till exempel inte sända några som helst nyhetsinslag som var kritiska mot myndigheterna eller som skulle kunna ”skapa oro” (typ taxistrejker, nedläggningar, dispyter). Det konstiga var att nästan alla på mitt jobb var medlemmar i Kommunistpartiet, som ju är de som bestämt det här. I början var jag väldigt kritisk och ifrågasatte (försiktigt – man vill ju inte hamna bakom lås och bom) hur de kunde hylla ett parti som hindrade dem från att göra deras jobb. Men efter tag började jag ändå förstå: det må finnas regleringar och skumma lagar, men i slutändan har vi ändå ett enormt land, med 1,3 miljarder invånare – som på många sätt fungerar exemplariskt. Som Mr Chen påpekade: ”- Ingen politik är fullständig och det är mycket som måste ändras. Men ändå, Kommunistpartiet är det bästa för vårt land”. Och om nästan alla kineser håller med honom, vad är då problemet?
Det här med ”one child policy” är en annan sak jag inte visste vad jag skulle tycka om. Det är alltså förbjudet att ha mer än ett barn. Får man ett till gäller höga böter. Jag frågade Mr Chen vad som händer om man inte kunde betala dem. ”- Då sparkar de dig från jobbet, eller förstör hela ditt hus”. Helt sjukt, kan man tycka. Samtidigt är det absolut nödvändigt att kontrollera befolkningen. Så vad säger man liksom?
Får det vara ett par kycklingfötter?
Hur var det med maten då? Tja, just det området där jag var är känd för sin jättestarka mat. Jag höll på att dö i början, men vande mig ganska snabbt. Men glöm ”vår” kinamat: här snackar vi inte ICA-nudlar och biff i sötsur sås. Nej, det var som sagt helstekt kyckling (med huvud och fötter kvar), skumma röror med grönsaker, kött och kryddor, svampar och stekt kål, kokt sallad, risdeg med kött och grönsaker i och till sist: det obligatoriska riset. Det var egentligen bara till frukost man åt nudlar. Till maten drack man grönt thé. Glöm cola light, de visste inte ens vad det var. Man äter alltid med pinnar och benen är det helt ok att bara spotta ut på bordet eller på golvet.
En katt bland hermeliner
Hur gick man klädd? Killarna på mitt jobb (och jag) hade alltid shorts och T-shirt. Jag kände mig som en riktig lodare bland alla tjejer. De var bara såå vackra! Alltid i söta klänningar, spegelblankt hår och perfekt hy utan en enda gnutta smink. Sen hade de alltid ett litet sidenparaply för att inte riskera att bli solbrända.
Att älska sina kollegor
Det är extremt viktigt på en kinesisk arbetsplats att vara vän med alla. Aldrig, aldrig skulle det hända att man var otrevlig mot en kollega eller sa emot ett förslag som någon annan kommit med. Ok, jag kan tycka att det är viktigt att säga ifrån och kunna diskutera men kineser är så otroligt snälla med varandra att de verkar liksom inte behöva det. Jag frågade Chou om han verkligen aldrig blev irriterad på någon av sina kollegor, men han skakade bara oförstående på huvudet: ”- Jag tycker om alla här!”
En för alla - alla för en
Egentligen är vi inte så olika, men vissa kulturskillnader finns såklart. Typ det kunde gå mig på nerverna att man alltid skulle göra allt tillsammans. Kineser gör verkligen allt i grupp! Första gången jag tog taxi själv in till stan och redaktionen fick reda på det efteråt blev det världens uppståndelse. Hur vågade jag? Tänk om jag inte hittat hem igen? En annan grej är att de är väldigt…kulturella. Det är svårt att förklara men säg till exempel att jag träffade några ungdomar i min ålder. Istället för att snacka klubbar och killar och sånt kastade de sig in i beskrivningar om Kinas kultur, historiska byggnader och museum. Och skulle vi gå ut en kväll var det inte ovanligt att vi hamnade i ett tempel eller någon annan historisk byggnad som de så gärna ville visa mig. Sist men inte minst är kineser så fantastiskt, galet snälla. Jag har aldrig, aldrig i mitt liv blivit så väl omhändertagen. Inte för att västlänningar inte är det, men kineser är något utöver det vanliga.
Tja, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om Kina och kineser, men det här var typ det längsta inlägg jag skrivit och jag vet inte hur många som orkat läsa ända hit. Snart ses vi i Sverige! Kram/Camilla

Forts: En Pojke

....... och här har ni Lillebror med stolta föräldrar när jag mötte dem i dag på Huddinge Sjukhus avd K77

Född - en Pojke!

Jag kan berätta att mitt fjärde barnbarnsbarn föddes i dag klockan 0706. Han vägde då 3800 gram. Mor och barn befinner sig väl på Huddinge sjukhus har det berättats mig.
Jag önskar den lille nyfödde All Lycka!

Grattis och många lyckönskningar säger jag till:
Syskonen Mira, Vega och Castor som nu fått en liten Lillebror!
Mamma Jennie och pappa Mattias till en pojke!
Farmor Anna och farfar Olle till ännu ett barnbarn

Hänt i veckan som varit…. juli-06

Rubriker: Beslut över en fläskpannkaka – Ett kärt återseende efter många år- Stadsvandring och Picnic i Hagaparken – Vaxholm, Brevik och Notholmen i Tyresö! – En gnistrande grön ”diamant” i örat på lilla fröken Mira!

Jaha detta är vad som mig förevarit i veckan. Så nu vet ni! Men jag kanske skall berätta….

I söndags bjöd jag in barnbarnet Caroline på en fläskpannkaka för att diskutera röjning och stajling av min lägenhet. Caroline är en hejare på heminredning. Hon går fram som en tornado och lämnar efter sig en stilren, smakfull lägenhet att visas upp för mäklare och spekulanter vid en framtida försäljning. Hennes mamma har varnat mig att det mesta av lägenhetens lösa prylar åker ner i svarta sopsäckar när hon sätter igång. Så hon har t.v. bara tilldelats gästrum och kök. Jag har nu på hennes order mycket motvilligt försökt rensa en bokhylla fylld av gamla minnen från ett i det närmaste 60-årigt hem. Det har redan blivit 7 st. svarta sopsäckar. Det är bara att bita ihop tänderna …..!

Kärt återseende! Ja det var det verkligen! Under våra norrlandsår umgicks vi med en familj i Umeå som hade både hästar och grävmaskiner. Min Maj och Ulla-Märta blev goda vänner och beslöt att resa tillsammans till London på en semesterresa i maj månad 1960. De hemmavarande familjerna förstod att det var en rolig resa att döma av hemskickade reserapporter.
I våras när jag i min MM-krönika kom till just det avsnittet gjorde jag ett utdrag av Majs resebrev och skickade det till reskamraten som nu bor utanför Sundsvall. Vi fick tfnkontakt och häromdagen föreslog Ulla-Märta att vi skulle träffas mellan två tåg på Centralen.
Vi hade mycket att berätta för varandra så timmarna flög i väg, Vi hade inte setts sedan 1963 - när vi flyttade från Luleå.
Så det var en intressant eftermiddag i återseendets tecken, I Kungsträdgården försökte jag ta en bild av oss tillsammans – den blev därefter!


I onsdags träffade jag vännerna Ulla o Gunnar från Åmål och vi gjorde stan tillsammans via Riddarholmen, Strömparterren och det fantastiska Medeltidsmuseet uppbyggt kring resterna av den gamla stadsmuren på Helgeandsholmen – Mycket sevärt!!!!! Gå dit en dag!!!
– Visste ni att det var skådespelaren Fritiof Billqvist som en gång som ung stod modell till Milles Solsångaren på Strömparterren. I den vevan kan man nämna att inte långt därifrån är en blivande svensk ärkebiskop i adamskostym placerad ovanför porten till gamla Sundsvallsbanken på Fredsgatan tillsammans med en lika lätt klädd parisisk dansös - skulpterade av Christian Eriksson i Paris för över 100 år sedan när Nathan Söderblom var en ung student i Paris. –
Vidare i sommarhettan mot Kungsträdgården, Nk, och Gallerian och därifrån ut till en svalkande Hagapark där Kajsa och Ronald bjudit in till Picnic på Ronalds födelsedag. Där var
Kajsa o Ronald och hela hans klan från minstingen Erika upp till farmor Dagny + Caroline o Pierre. Alla talade i mun på varandra, solen sken men fasligt kall blåst så jag gick hem när det var som muntrast.
Oskar gillade käket som morfar Ronald serverade!






Nästa dag blev det sjötur med ångfartyget Norrskär till Vaxholm där vi trakterades med en strömmingsmacka på hårt bröd i en berså under regntunga skyar.
Samvaron med Åmålsfolket avslutades med en tur på den smala slingriga men mycket vackra skärgårdsvägen från Tyresö ner mot Brevik med sin "mar" och längst ut till Dyviksudde Vid Breviksmaren försökte jag peka ut ett gammalt släkthus där Gunnars mamma en gång hade lekt. Jag tror jag pekade på rätt hus. På återvägen besökte vi slottsparken vid Tyresö slott och Notholmens Café – ett smultronställe att rekommendera.

Veckan avslutades med födelsedagsmiddag med barnbarnsbarnfamiljen i Tumba där mamma Jennie fyllde 30 år och lilla fröken Mira stolt visade upp sina örsnibbar med gröngnistrande små ”diamanter”.

2006-07-10 Barcelona är nådd!!!!!!

I en andlös och stolt telefonrapport meddelar Kajsa och Ronald att de i dag den 10 juli klockan 16.30 till slut har anlänt till Barcelona.Vi hurrar för Les Cyklists! Bravo!
De har gjort en enastående prestation – det gamla strävsamma paret – från allra första början med idé, noggrann planläggning och förberedelser till ett beslutsamt verkställande och fullföljande där de nu susat färdigt på sina stålbågar genom Europa på gröna cykelvägar, bullriga huvudvägar och rondeller där de fått kämpa om varje tumsbredd av vägbanan med 18-24 meter långa dundrande lastbilar, hungriga tyskar i BMW och Mercedes, ettriga fransmän i Peugoeer och Cittror och slutligen stolta spanjorer i sina vadåer – allt med fara för den egna livhanken.
Hör ni – Les Cyklists – erkänn att det kanske hade varit bättre att fritt få vandra och klättra i Dolomiterna och möjligtvis möta en och annan stenget eller murmeldjur – slippa inandas bensin- och dieselavgaser utan bara frisk härlig blomdoftande bergsluft. Och där finns också vin, öl och slivowitz att få för törstiga strupar på vandrarstugor uppe på varje bergsknalle. Iaf hade det varit lugnare för den omgivande vänkretsen som nu kan dra en lättnadens suck att ni snart är välbehållna hem nu på söndag då Ronald fyller 61 år!
GRATTIS BÅDA TVÅ OCH VARMT VÄLKOMNA HEM!

Deras cykelfärd finns dokumenterad på: http://www.simplesite.com/cyklisterna

Eftertaxering

Häromdagen fick jag ett brev på posten från Posten med följande lydelse:



Inget fel i det. Det var jag som hade felat – postat ett brev med otillräckligt porto. Vem gör inte det ngn gång när kovan är knapp. Det var bara att bita i det sura äpplet och konstatera att storebror ser dig.
Men nu kommer det knepiga. På Seven o Eleven dit man numera skall gå för att köpa frimärken hade man bara Sverigemärken för 5:50/st. 6x5.50=33 kr och 5x5.50=27.50. Dilemma!! Var ligger ”Företagscenter” – ingen närstående vet. Aha Postkontoret i Gamla Stan – det gamla fina som jag ofta använde när jag jobbade skulle ju passa fint när jag skulle möta dottern Anna just i Gamla Stan. Tji fick jag – ombyggt till postmuseum – men kanske hade de frimärken att sälja – än en gång tji. Där stänger man ruljangsen kl 16 – och jag passerade där 16.30. Det började bli ont med tiden – 15 dagar hade jag på mig innan kronofogden skulle överta ärendet. Varför inte betalning via mitt internetkonto där jag vanligtvis betalar alla mina skulder hemifrån via min dator? Fanns det angivet ngt bank- eller postkonto dit jag kunde skicka erforderligt belopp – nej ingalunda. Jag ringde angivet telefonnummer för att fråga men det blev ett obevekligt NEJ! Gällande valuta är FRIMÄRKEN och inget annat – kanske någon reminiscens från den tiden det stod bokstäverna ”KUNGL” framför Posten och den danska komediennen Lulu Ziegler gjorde sin bejublade ”postfröken” hos Karl Gerhard På Folkan.
Jag kröp saktmodigt till korset och överlämnade i går via en brevlåda begärd talong vederbörligen frankerad med rätt belopp – hoppas jag - för julfrimärkena från 2004 saknar beloppsmarkering – och här är min enda verifikation på att jag fullgjort begärd ”eftertaxering”. Åsatta frimärken är från den tid Maj och jag samlade på nyutkomna frimärken som en slags investering för framtiden. Så rätt det blev till slut eller…….
Så här såg den till slut insända talongen ut:

---------

Det sägs – kan jag rapportera – att les cyklists nu har passerat Pyreneerna och den spanska gränsen den 7/7 och därför i vild förtjusning dansat Flamenco hela natten. Följ deras fantastiska strapatser på deras hemsida: http://www.simplesite.com/cyklisterna !!!
Det sägs vidare att barnbarnet Camilla som nu är i Kina och har jobb som TV-hallåa på en liten TV station för sisådär 100 miljoner tittare har lagt halva provinsen Hunan för sina fötter och äter kinesiska läckerheter som tuppkammar och hönsmagar på traktens ”guldkrogar”. Följ hennes äventyrliga resa på hennes blogg: http://camillasliv.blogspot.com/ !

Sommardagar att minnas

Vilken vacker morgon lördagen den 1 juli. Sitter högt uppe på en bergknalle på Johan Enbergs Väg i Huvudsta. Bakom mig har jag den kraftfulla och ståtliga ”Guldporten” av stål med den svängda dörren på halvglänt. Man känner historiens vingslag när man går genom den porten! Spegelblank ligger Ulvsundasjön djupt därnere framför mig kantad av stadsdelarna Hornsberg, Kristineberg, Traneberg och Minneberg. Till vänster skymtar Huvudsta slott. Det är en härlig utsikt jag har framför mig. Hur kom jag hit upp? Jag som inte orkar med uppförsbackar. Enkelt – Buss 507 körde mig elegant dit upp från Karlbergs station. Sedan är det nästan bara nedförsbacke och plan väg utmed sjöastranden när jag flanerar hem via marinor och kanotbryggor och Karlbergs slott.

Om några dagar är det den fjärde juli – stor minnes- och festdag var det alltid den dagen i mitt föräldrahem. Då firade vi Mors födelsedag med nyplockad Linnea i födelsedagskransen!
Denna bond- och prästgårdsjänta från Rölanda på Dal som 16-årig 1906 begav sig ut på en lång resa via Sorsele/Ammarnäs – Lycksele – Sparsör – Uddevalla – Stockholm som slutade 1978 på Rossö i Strömstad.
Sex barn födde hon och fick 12 barnbarn, 32 barnbarnsbarn och hittills 28 barnbarnsbarnbarn varav Ylva är äldst och Emma, Moa Felicia, Liv Kristina och Alva är de allra yngsta. Just nu tillsammans 78 efterlevande.
Du gjorde ett gott livsverk lilla Mor, Fami, Momi, när du satte dina spår i oss alla!
I morgon fyller du år igen!

Slutnappat för Vega – nyss fyllda fyra år

Beslutsamt och övertygande slängde fyraåringen Vega sin napp ”for ever” ner i katthagen på Lill-Skansen klockan 12.37 i går den 28 juni 2006 intygar närvarande syskonen Mira och Castor, pappa Mattias, farfar Olle och morfar Morten – en historisk händelse i en ung persons liv minsann!!!
Vi var på Skansen – ett stort äventyr med alla djuren. Tre vilt leklystna smånallar, sömniga krokodiler, frusna lemurer, ormar, fåglar, fiskar, karusell och småbilsbana - ja allt skulle ses och prövas – humöret i topp – ihärdigt springande små ben – oj vad roligt vi hade!

På kalas med släkten med den västra dialekten

Sagt och gjort! Brorsonen Ingemar fyller 70 år på midsommarafton och han och hans Anette har samlat hela sin stora familj till kalas i Svaneholm i deras stora hus på älvbrinken mot Viskan.
Mats, Maria, Anna och Pär med familjer skulle komma dit. Jag kände att denna släktträff var något jag ville vara med om. Dagen före hämtade Barbro och Bo mig med bil vid Hökarängens tunnelbanestation. Så började den långa resan bakåt i tiden när syskonen Barbro, Ingemar, Anders och Agneta lekte på klipporna i Långedrag och senare bland vinbärsbuskarna på gården i Lerum där jag ofta fick besöka dem om somrarna på 30-40-talen.

Ja Barbro träffade jag första gången ute på ön Hyppeln i Gbgs skärgård redan 1935. hon satt på en vit filt och jag skulle se efter henne medan föräldrarna simmade i bränningarna. Plötsligt var den inte vit längre och jag rysligt generad – Barbro var 7 månader och jag11 år. Så gick det till en gång i världen. Nu har Barbro tio barnbarn och jag tre barnbarnsbarn!

Ingemar kämpade som barn med svår astma och eksem men växte upp till en lång och ståtlig sjöman och gick i land som överstyrman på stora oceangående fartyg. I går hörde jag honom hävda att navigeringens svåra konst ute på de sju haven utförde han till fulländning. Som bevis berättade han om när han som nyexaminerad sjökapten med sin unga fru Britt och några mans besättning skulle föra ett nötskal till en fiskebåt i stormigt väder över Nordsjön, Engelska kanalen och ännu mer storm på Biscayan till Medelhavet där ”nötskalet” skulle användas som mätfartyg i vetenskapligt syfte. Det var en rysligt komplicerad sjöresa men mitt i prick hamnade de i rätt spansk hamn utan någon ”sekunds” avvikelse.
På midsommarafton strömmade gäster till från när och fjärran. Visst var det spännande att än en gång få träffa storebror Gunnars barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Nu på plats räknade jag till 3+4+8. De 8 är Johanna, David, Linnea, Johan, Sofia, Kajsa, Ida och minstingen lilla Emma. Det är minsann inte var dag man får se dem i så samlad tropp. Vi saknade naturligtvis Anders stora familj men å andra sidan pratar dessa inte med västlig dialekt.
Vi var ett stort och glatt sällskap som på eftermiddagen bänkade oss inomhus vid långbord – i Svaneholm var det en ganska kylig och blåsig midsommarafton – med födelsedagsbarnet i högsätet som hyllades med sång, tal och många skålar i ädla drycker
Midsommarafton på Svaneholm hos Anette och Ingemar är något att minnas. Jag kände mig ”hemma hos er”! Tack kära ni!
__________
I dag fladdrar yngsta barnbarnet Camilla till Kina för några månaders jobb på en liten kinesisk TV-station - med sisådär ca 100 miljoner tittare - i Changsha i provinsen Hunnan i Sydvästra Kina. Vi önskar henne LYCKA TILL!!!

Grattis Mira - 6 år

På midsommarafton fyller äldsta barnbarnsbarnet Mira 6 år. V i hurrar för födelsedagsbarnet

GLAD MIDSOMMAR ALLA

Den cyklande dotterfamiljen har nu nått den tyskfranska gränsen nedanför Strasbourg och så här lyder deras ”sista” rapport – lite oroväckande - men jag talade med dem i morse och då var humöret i topp när de hörde om 2-2 matchen igår kväll mellan Sverige och England. Den lyxiga restaurangen med pub och storbilds-TV i det 4-stjärniga campinglägret som de särskilt hade sökt upp för just denna viktiga fotbollskväll var stängd och nersläkt – snopet va! Men tess lördag skall skadan tas igen när nationens väl och ve på nytt ställs på sin spets i ödesmatchen mot Tyskland.

2006-06-21 Vi vet var vi är, men inte var vi kommer
Idag har vi gjort den viktiga 20-mila-justeringen av Ronalds nya bakhjul. Nu bär färden vidare till Mulhouse och mot Chalon-sur Soane. Vi lämnar nu den trygga cykel-karts-vägens värld och träder in i den okända bil-karts-världen. De franska kartorna ser ut som "Gottes himmel" med bara massa prickar och linjer utan sammanhang. Efter en fuktig tältnatt har dessutom GPSen (Kajsa) och duvslaget (Ronald) slagits ut, sa nu är det kompassen som gäller i 25 mil. Till yttermera visso har ju kanalen försvunnit.....Av dessa skäl skriver vi till er nu pa förmiddagen den 21 juni, da vi inte vet när nästa tillfälle ges. Vi är dock vid gott mod och mar bara bra!!

Läs om deras bravader på: http://www.simplesite.com/cyklisterna

Själv åker jag i morgon på släktträff i Svaneholm/nära Borås och firar brorsonen Ingemar 70 år på midsommaraftonen. Det skall bli riktigt roligt att få träffa honom och hans stora familj!

Ängamatsoppa

I dag har jag gjort en ”Ängamatsoppa"! Läste häromdagen i en tidning följande:
”Med en dröm om vårens primörer kommer säkert denna soppa att falla dig i smaken”
Jaha, kanske det. Sagt och gjort. Under ett besök uppe i torgståndet utanför Rörstrandskyrkan inhandlades ett blomkålshuvud, sockerärtor men glömde morötterna som ersattes av kikärtor. Det blev mycket pyssel med redning och sånt och mycket att diska efteråt men snart stod ”Ängamatsoppan” klar att avsmakas på matbordet. Den blev väl lite tunn i smaken men när jag väl spetsade den med lite uppstekta bacontärningar hade jag gjort en mustig och närande grönsakssoppa av vårens primörer och lät mig väl smaka tillsamman med en hård ostsmörgås. Som efterrätt blev det färska blåbär med mjölk. Det blev lite mycket soppa – så nu vet jag vad jag får till middag de närmaste dagarna!

Vi firar två celebra Huddingebor i veckan

Huddingetösen Berit Westergren, 70 år:
BERIT född i Huddinge, uppväxt i Huddinge, , Bildade familj i Huddinge, Födde två pojkar i Huddinge, Lärarinna i Huddinge en riktig skolfröken i Huddinge – van att styra och ställa med några generationer Huddingeungar. Och det gjorde hon så bra att hon blev Rektor inte bara i en skola utan i tre Huddingeskolor samtidigt. Sedan tog hon över administrationen i halva Huddinge, Stadsdirektör i Huddinge – och blev med tiden en ganska mäktig pamp i sitt kära Huddinge – trots att hon under några år bodde ett stenkast utanför Huddinge, men det var väl bara en tidsfråga innan även den bostaden skulle inkorporeras i Huddinge – om hon hade fått som hon velat – och det brukade hon få eller……
Började skvärdansa i Huddinge – var annars – blev blixtkär i en lång och gänglig vänsterdansare, tillika Huddingebo under den allra första skvären i Huddinge Square Swingers och på den vägen är det. Och undan går det för nu är hon ordförande i Huddingeklubben och leder den med lust och fägring stor upp till A-dansndets spännande nivåer i Huddinge.

Och sist men inte minst nybliven FARMOR i Huddinge till Lille Ludvig född i Huddinge!!!
Ja må hon leva i många lyckliga år – i Huddinge!!!!



Seglargossen Bertil Sunesson, 75 år:
BERTIL, Pertil, Storebror och Danscharmör, född med den västra dialekten. Jag har hört att du som sexåring drog upp hamnens största ål – den s.k. gammel-ålen – en riktig baddare på sisådär en sex – sju meter och omskriven och fotad i gamla GP. Själv höll du på att ramla i plurret om inte några stuveriarbetare fått tag i dig och hjälpt dig att landa ålen.
Du blev chalmerist i elektricitet. I Telegrafverkets tjänst reste du sedan jorden runt och införde vad det nu var som vårt gamla televerk lågspänt kunde exportera. Tillsammans med din Jessie slog du dig ned i villa i någon utkant av Huddinge och skaffade sommarhus i närheten av Oxelösund där du exekverade seglandets svåra konst som du en gång lärt dig uti det fagra Bohuslän. Du har barnfamilj med barnbarnen Emma och Felicia i Trosa och en växande aktieportfölj.
Du är en i ”vårt järngäng från det vilda dansandet i Huset” där det hela började i vänskaplig sammanhållning och du åtog dig att med tiden bli vår andre ordförande i vårt illustra danssällskap.
Hej Bertil och grattis på din födelsedag!

Ett strävsamt par!

Klockan 0730 i dag den 3/6 tog jag avsked av Kajsa och Ronald som nu skall ge sig ut i Europa på cykel – jomenvisst cykla ner genom Europa ända till Barcelona – sträcka på 230 mil. Ja de börjar visserligen först i Kiel dit de kommer i morgon med färja från Göteborg. Enligt rykte var det Ronald som i ett tidigt skede i planeringen bestämt protesterade mot att cykla sträckan Stockholm – Göteborg.
Så här ser deras färdplan ut:
Summa Tyskland 1 161 km 16 dagar +2 vilodagar
Summa Frankrike + till Barcelona 1 139 km 14 dagar + 2 vilodagar
TOTALT Kiel-Barcelona 2 300 km 30 dagar+4 vilodagar = 34 dagar
I Barcelona 1 vilodag den 8/7
Slutligen om andan faller på:
Barcelona-Gilbraltar 1 100 km 9-23/7 14 dagar + 1 vilodag
Totalt till Gilbraltar 3 400 km 44 dagar + 5 vilodagar

Läs om deras planering, uppladdning och kommande reseberättelser på: http://www.simplesite.com/cyklisterna
Och det här är mina foton från startögonblicket pingstaftons morgon den 3 juni 2006.
Det är bara att hålla tummarna för vågspelet och önska dem all Lycka till på färden!
Under flaggan är textat BARCELONA!

Samma dag ger sig ett annat par i familjen – kanske inte så strävsamt – ut på en resa till Cayman Island i Västindien nämligen barnbarnet Camilla och hennes pojkvän Mark. Så här skriver hon i sin blogg:
”Och till er andra: Världens största KRAAAAAAAAAAAM!!! Om tio underbara dagar ses vi igen! Förhoppningsvis är jag då brun som en pepparkaka, utvilad och med dykarcertifikat i bagaget. I värsta fall är jag blek, regnblöt och singel. Men va fan. Vi får hoppas på det första.”
Ja, låt oss hoppas!

När någon gör en resa har han mycket att berätta

I skrivande stund är jag nu ute på Annas och Olles landställe och hamrar på en gammal dator som står här. Ute hamrar regn och rusk men inomhus är det varmt och gott – tittar på TV och läser böcker. Här finns det gott om gamla deckargodingar. Jag är ensam, värdfolket är i Italien på en kortresa och kommer hit ut i morgon. I går sken solen och det blev riktigt hett trots stormblåst. Då hann jag med att göra lite nytta och tog fram gräsklipparen som jag lyckades starta – och sedan raka rör på de stora gräsytorn. Men finliret mellan buskar och rabatter hoppade jag över. Maskinen har blivit lite tyngre på senare år att hantera.
Jag har tittat på mina två gamla cyklar som står härute – men jag förstår att de numera bara är skådebröd för mig. Men tänk om jag skulle grensla min fina orangeröda, artonväxlade Mountain Bike som jag köpte som nybliven pensionär för 17 år sedan och nu susa utför nedförsbackarna – härligt – men så finns uppförsbackar och då trillar man väl av när orken tar slut eller vinglar av vägen. I sommar får jag i stället ägna mig åt att på kartan följa dottern Kajsa som med sin Ronald susar på cykel nerför och uppför de väldiga Kasselbackarna på väg till Barcelona… och kanske lite till? Varför inte Gibraltar – en verklig Europatour. Följ deras resa på www.simplesite.com/cyklisterna. De startar den 3/6 och planerar att vara ute i 6 veckor. Spänstigt – Tänk om jag var 17 år yngre!!!!! Ja Ronald är iaf nu snart 61 år!!!!

För att titta lite bakåt i tiden så reste jag till Åmål av alla ställen i förra veckan………
18/5 mot Åmål i en glest besatt långfärdsbuss. Vädret - regntunga skyar. Jag skall besöka Ulla o Gunnar Björkman. Gunnar är en nyfunnen systerson som jag berättat om i min Familjehistoria. Vi träffades första gången i somras i Stockholm och nu är det dags för ett returbesök.
Bussresa – javars – men varför i all världen hade jag glömt den där uppblåsbara halskudden som är så skön att vila huvudet mot?

Erik Gunnar Björkman är son till min halvsyster Inga som jag hittade under mitt arbete att upprätta en familjekrönika. Inga är mitt äldsta syskon. Hon föddes med noteringen ”fader okänd” 1909 i Sorsele. När min Mor som nygift, 21 år gammal, 1910 kom upp till sitt nya hem i Lycksele förmådde hon min Far att erkänna barnet som sitt och hämtade det från Sorsele. Lilla Inga blev familjemedlem och familjens första barn och växte upp under några år tillsammans med sin halvbror Gunnar i Lycksele. När sedan nästa syskon, Bibi, var på väg 1913 började min farmor och några till i släkten Björkman att dra i några trådar. En bror till min farfar - omgift med ung fru – var barnlös. Det fanns gott om barn i Lycksele av det björkmanska blodet så man tyckte väl att lyckselefamiljen skulle kunna dela med sig av sitt överflöd och avstå ett av sina barn till den 50-åriga farbrodern och hans unga fru. Så gick det till. Inga lämnades ut och nämndes inte mer i vår växande familj. Min tro är att denna omflyttning av ”hennes lilla ljuslockiga Sorseletös” var helt mot min Mors vilja. Hon talade aldrig med oss syskon om denna händelse - ”locket var på”.
Men hemma hos Ulla och Gunnar i Åmål berättade vi mycket ”familjehistoria” och dunkla minnen klarnade.
Gunnar driver tillsammans med ett gäng likasinnade ideellt ett ”Indstrimuseum” - en gammal verkstad – där tiden verkligen stått still i 100 år – ”Thorstenssons verkstäder” som tillverkade den tidens jordbruks-maskiner av hemmagjorda bearbetningsmaskiner som via repdrift drevs av en råoljemotor. Innanför verkstadskontoret bodde fabrikör Thorstensson med fru och åtta barn i ett rum och kök – allt, ja allt, bevarat i minsta detalj!
Så tittade vi naturligtvis på akvedukten vid Håverud – ett jättelikt ”finmekaniskt ingeniörsarbete i stålplåtar hopfogade med tiotusen nitar” - och åt lunch på Dalslands Gästgiveri långt inne i sjumilaskogen vid en av de många sjöarna.
Ja det här blev en långblogg – men ”Wenn jemand eine Reise tut, er hat viel zu erzählen” som det stod i den kära Tyska Grammatiken – också anno dazumal – under § ”användandet av als och wenn” – om nu någon kommer ihåg den.

Bilderna: Lyckselefamiljen 1911 och från Åmål med Gunnar o Ulla

Fadäser

Veckans kommentar: "- Din syster, hon är vacker hon. Hon har utsidan. Men du Millan, du har insidan". Morfar ger mig en komplimang utan dess like
Carro said...
MOOORFAAAAR!!!! Vad i allsin dar är det jag hör??!???!? Att jag inte har nån insida, utan att endast Camilla besitter en sådan?!?! Nä nu! Ibland ska man hålla inne med vad man tycker....!!!

Ja, hur ”satan i gatan” ( som jag såg att ngn hade skrivit häromdagen) skall jag förklara ovanstående där jag ordentligt blir tagen i örat och uppläxad av mina två mycket vackra och underbara barnbarn C + C.
Jag försöker med ett: ”Jag är felciterad” med den förhoppningen att stormen bedarrar. Ev förklaringar i detta läge tror jag bara förvärrar situationen. För ordningens skull kan jag tillägga att bägge barnbarnen är försedda med både in- och utsidor och att jag är en stor beundrare av dem – barnbarnen alltså!!!

Tyvärr är det så att ytterligare en fadäs av mig måste tillrättaläggas. Häromdagen uppvaktade jag i min blogg barnbarnsbarnet Vega som fyllde år - tre år skrev jag – oförlåtligt. – Morfar Morten (som jag kallas i den familjen eftersom jag bara är morfar till pappa Mattias) – borde veta bättre!!!! Den unga damen fyllde fyra år – ja minsann inte en siffra rätt – usch – men hon har förlåtit mig med ett gnistrande leende.

Grattis Frida och Vega

I lördags var det hojtigt värre här hemma hos mig. Bloggjubilaren Camilla har under en blixtvisit i Swedala ockuperat min lägenhet och passat på att bjuda in ett antal väninnor att fira väninnan Frida som fyllde 21 år i en s.k. förfest innan de begav sig ut i nattvimlet på ngn nattklubb. Det var verkligen ett glatt gäng unga vackra damer – märkligt nog tre syskonpar!!! Som nu fyllde mitt vardagsrum med prat o skratt. Nu så här efteråt skulle jag önska att jag haft ngn sorts inspelningsapp med dold mikrofon så jag nu kunde relatera samtalet som naturligtvis var av högsta klass och dignitet. Det blev riktigt tomt och tyst när de hade gått.

I början av veckan var nya datorn på läkarkontroll några dagar vilket skulle kunna föranleda storstädning av mitt kombinerade arbets- och sovrum vilket faktiskt skedde. Sedan kom den nya ”vännen” tillbaka uppfräschad, arbetsvillig och slutligen upphängd och fastsurrad på plats

under skrivbordet.
När detta har skrivits färdgt skall jag klä mig fin och gå på födelsedagskalas hos mellanbarnbarnet yrvädret Vega som fyller tre år. Jag uppvaktar henne tillsammans med Camilla med en rosa hängsleklänning och en liten näpen väska där vi lagt en portmonnä och ett halsband som tillhört hennes Mormor Maj.

Sådärja…

…nu har jag tagit avsked av min gamla PC-processor av märket Compaq. Tack för lång och trogen tjänst. Du har varit som en vän för mig under långa ensamma kvällar. Men allt vad jag skrivit i Dig under årens lopp har jag nu under dessa våra sista gemensamma dagar komprimerat och fört över till Din 80 GB-disk som jag nu genom en operation i Ditt inre avlägsnat och tagit med mig för inmontering i Din efterföljare. En del av dig finns därmed kvar i min nya dator - en kraftfull historia i borstad stål - lite oregerlig så här i början då den envist vägrade utföra vissa program varför jag nu i kväll måste gå till datadoktorn med den för konsultation och åtgärder så snart jag skickat denna blogg.
Jag blir alltså utan dator ett par dagar och för att inte behöva känna mig ensam och sysslolös - kanske, kanske kan det vara på tiden att så här i vårljuset tvätta några fönster och kanske, kanske damma mina bokhyllor. - Ja vi får se vad som händer - alla mina trogna bloggläsare kommer att bli underrättade.

I söndags hade jag stämt möte med min cyklande barnfamilj ute hos Mor Maj där vi hade picknick i gröngräset. Kajsa o Ronald berättade att de i sommar skall cykla till Barcelona och kanske vidare till Gibraltar. Så här ser de ut i all sin cykelstass.Det blir ngt att rapportera om i sommar!!!

Sträckbänken….

…..nu har jag gått och gympat i nära fyra år uppe i en gymnastikverkstad på Sabbatsberg men aldrig lyckats närma mig just detta pinoredskap. Att ligga uppfläkt på en smal kort bänk, sprattla med benen för att få fotfäste, lyckas hålla huvudet någotsånär på plats och slutligen utföra en förväntad armhävning med ett antal vikter har jag sett som något oöverkomligt för mina gymnastiska färdigheter. Sträckbänken är faktiskt det enda redskap jag inte prövat på under mina gympaår – till häromdagen.
När jag som vanligt lite motvilligt kom instövlande på gymmet – borde heta ”grymmet” – i fredags em för veckans sista pass låg där på sträckbänken en av gymmets förtjusande sjukgymnaster – en av de där som obevekligt med kylig blick försöker hålla oss stackare som går där i gång i s.k. gymnastiska övningar och rörelser. Nu låg hon där själv på denna förfärliga sträckbänk - en liten späd varelse - och lyfte med eleganta armrörelser ett stort antal av de tunga vikterna upp och ner ett tiotal gånger i sträck – en kort paus – och sedan tio nya lyft – så där höll hon på ett bra tag!
Kan hon så skall väl jag också kunna hantera en sträckbänk! Sagt och gjort. När den blev ledig gick jag fram till vidundret och började studera det. Jodå hon hade lyft ungefär halva antalet – tio vikter som jag inte ändrade. – Jag lade mig försiktigt på bänken – ramlar du ner därifrån kommer du inte upp så otymplig kände jag mig – hasade omkring lite men fick tag i lyftverktyget och började pressa armarna uppåt precis som hon där hade gjort – trodde jag – tvärstopp!!!! - Efter att ha rubbat verktyget sisådär ca två cm. Jag pressade och pressade men kom ingen vart. – Var hon så stark i sina smala armar! Ingen ”janne” för mig med så många vikter. Det var bara att buga och bocka och försöka tänka på ngt annat. Men skam den som ger sig. Det var inte så pjåkigt att ligga där på bänken så jag minskade antalet vikter till hälften och försökte på nytt. Jodå! Ledbruten och med sillmjölke i armarna lyckades jag ”Bita i det sura äpplet” och sträcka på verktyget till fullhöjd ett femtal gånger flämtande som en blåsbälg. Puh! Premiär! Sträckbänken ingår fr.o.m. nu i mitt ordinarie program. Det vore väl katten om jag inte skulle lyckas ”om sisådär ett år” rubba de där tio vikterna också ngt över de första två centimetrarna eller…….

Valborgsmässoafton…..

….har alltid varit en betydelsefull dag i mitt liv – inte bara att ”blåsippan ute i backarna står”. En valborgsmässoafton började mitt vuxna liv – ”Maj 30/4 –47” står det i min ring som jag sedan dess alltid burit på mitt vänstra ringfinger.
Några dagar före Valborgsmäss den gången gick Maj och Morten till Hallbergs guldsmedsaffär i hörnet av Drottning- och Fredsgatorna – i det där huset som det står 1624 i järnskrift på fasaden mot Drottninggatan – för att beställa förlovningsringar. De blev inbjudna till affärens särskilda förlovningsrum – mycket romantiskt inrett – där skulle de få välja i lugn och ro! Nej då, det fanns inga pengar för lysande diamanter och ädla stenar – även om de sneglade lite på sådant prål. – Två släta enkla guldringar, 24 karat och lite smalare till Maj – Maj skulle ju få en ring till vid ett senare tillfälle - och 18 karat till Morten tyckte de var vackrast.
Sedan gick de ut i aprilvädret och framför dem dansade ”Lyckans Fé” och beredde plats för dem i gatuvimlet – en dans som kanske fortsätter ännu…… i gott sällskap med barn, barnbarn och de små barnbarnsbarnen. ….och det gjorde hon, minsann – då och alla dagar.
Ringväxlingen skedde på Dramatens trappa klockan tre och kvällen tillbringade de på Skansen i ljuv romantik. De blev fästfolk och kunde nu planera för en gemensam framtid.
Med tillsammans ca 500 kronor i månaden var de stormrika – men förstod att de måste försöka få ett av de nystartade bosättningslånen i Riksbanken på 1800 kronor för att kunna gifta sig!!!
Förlovningen gav genljud här och var och fästfolket skulle nu visas upp för respektive släkt och vänner. Det var mostrar och fastrar av alla sorter och det kom glada tillrop från när och fjärran. Tydligen var valet gott i båda familjelägren. Man bubblade av förtjusning i i den björkmanska familjen och vänkretsen när denna frejdigt glittrande fästmö visades upp – Maj gjorde stor succé var hon kom. Det var egentligen bara i hennes egen vargungeflock – Mowgli – som det grymtades en del för att någon hade lagt beslag på deras älskade och avgudade Akela – där anade man oråd.
Majs farbror Ernst Blom kom till Stockholm för att inspektera och bjöd på elegant förlovningsmiddag första dagarna i maj på Riche där han hade stambord och föreföll nöjd med inspektionen. De åkte ut till Gällnö där Maj hade lekt som barn hos sin älskade moster Jettan och morbror Olle. Till Kopparberg och deras första bal hos nygifta Gunnel och Bengt Magnus. Senare under sommaren när de bägge lyckades ordna en semestervecka reste de till Göteborg och Lerum där Maj hade en farbror Alfred och kusin Britta och Morten hade bror Gunnar med hela sin familj och mormor Agnes hos moster Lisa. Det blev en Eriksgata hela sommaren.

Få se om det kan bli någon fler blogg i fortsättningen? För i denna valborgshelg skall jag montera ner min dator, plocka ut D-disken på 80 GB och montera in den i en i dagarna köpt ny dator med alla tänkbara finesser som Windows XP, brännare för både CD o DVD. – Ja säg vad som inte kommer att finnas när jag fått ”ihopet”. Jag kommer då att råda över 280GB!!! Jomenvisst!

Aprilsnö ger fåragö..

….sa man i den gamla bondepraktikan. I morse snöade det – ett vårtecken om något! Nu är det dags att plöja nya fåror i sin jord. Den blöta snön skulle göda plogfårorna
I går var det minst 25 grader varmt i solen och det var fullt med sollapande folk i Kungsträdgården. I dag bara + 5 grader men snön gick över i ett stilla regn – aprilväder – när jag gick genom Sabbatsbergsparken och ”Sinnenas Trädgård” för att gympa. En koltrast med sin gula näbb hoppade framför mig – också ett vårtecken. Det talas redan om blåsippor!!!
Ett annat vårtecken kom med posten idag – ett vykort från staden Lucca i Toscana i Italien där min broder Magnus och Ann traskar omkring och förhoppningsvis njuter av den toscanska våren. Så här berättar han med inslag av historiska vingslag:

15/4.06. Hej min bror! En mycket intressant stad. Liguriska kelter kallade den Luc (marskland el gränsland). På 600-talet B.C. gjorde romarna staden till ett centrum. 89 B.C. blec Lucca en romersk kommun. År 56 B.C. möttes Ceasar, Crassus o Pmpejus här.
Den romerska amfiteatern (resterna av den) är en pärla. Barbarerna plundrade den och kyrkbyggarna tog hand om resterna för sina marmorfasader. Men den ovala plattan finns kvar och bebyggelsen har anpassats fint. Vi går ofta genom den enda kvarvarande porten, samma port igenom vilken vilddjuren släpptes in till förväntansfulla gladiatorer eller lika förväntansfulla kristna. Bägge kategorierna borde ju kunna komma till paradiset – gladiatorerna blev rikligt belönade om de överlevde och de kristna var säkra på en enkelbiljett till himlen.
Den omgivande stadsmuren som byggdess och byggts på under århundradens fighter mellan städerna Florens, Pisa, Lucca, Milano o Påven. Vi promenerar dagligen där tillsammans med joggande o cyklande luccensare. Vi har det bra här! Hälsar Ann o Magnus.