Hur var det i Kina, Camilla

.....frågade jag henne och hon svarade via sin blogg så här:

Tillbaka i London!
Ja, petite moi är tillbaka. Men, lite sorgligt var det att lämna Changsha, trots allt. De sista dagarna var som en enda lång fest av luncher, middagar och avskedspresenter. Jag fick så många presenter att halva reskassan gick åt till att betala övervikten på mitt bagage. Bland annat fick jag: flera thé-lådor, en enorm kasse kinesiska delikatesser, väggprydnader, schalar, stora vackra träaskar med sniderier och pengar (tydligen tradition i Kina). Och, det absolut finaste som jag fick av Ms Chen: en hel Kina-servis i porslin.Jag vet att jag inte bloggat så jättemycket under tiden där borta, och det jag bloggat om har inte handlat så mycket om vad jag egentligen upplevt och lärt mig om Kina. Jag menar, jag har sett mer än maskar i hotellsängen. Men grejen är att det är så himla mycket så jag har inte riktigt vetat var jag skulle börja, än mindre om någon var intresserad av att läsa det. Men, här kommer i alla fall ett enda utdrag för den som orkar läsa. Jag lovar, nästa blogg blir mer lättsam.
Hemlängtan & spottloskor
Första veckan i Kina var förfärlig. Jag drabbades av en sådan fruktansvärd hemlängtan att jag var beredd att göra precis vad som helst för att få komma hem. Låter säkert barnsligt, men ni skulle reagerat likadant, jag lovar. För det var inte bara det att jag längtade hem, utan att allt var så fruktansvärt annorlunda. Ingenting, absolut ingenting var som på något ställe jag varit i hela mitt liv. Jag såg bara en smutsig, äcklig stad med folk som spottade på golvet och inte snackade ett enda ord engelska. Och jag ville bara hem. Men, efter en vecka började jag se bortom det första intrycket, och då började jag också se Kina - på riktigt.
Rik v/s fattig
Det första som slår en besökare är hur enormt tudelat allt är. För det första: Kina är ett land i enorm utveckling. Det är ingen lögn att det är vår nästa stormakt. Landets ekonomi slår dubbelvolter och bara det senaste året har den skjutit i höjden som en raket. Men samtidigt lever större delen av befolkningen fortfarande i fattigdom, sliter på risfälten och utan pengar att låta barnen gå i skola. Changsha var verkligen ett typexempel: vissa delar av staden var rena ghettona med smutsiga, stinkande gator där folk levde på några yen per dag. I andra delar sköt affärskomplexen i höjden och lyxvillorna tornade upp sig. Hunan Broadcasting Group var ett av dessa. Men också här märktes skillnaderna: vissa avdelningar var toppmoderna med träpanelsväggar och high tech-utrustning. Andra, som nyhetsdesken (där jag jobbade) jobbade med sliten utrustning och datorer av typ 80-talsmodell.
Att dejta en kines
En annan stor kontrast är den mellan det ’nya’ och det ’gamla’ Kina. Här snackar vi om ett land med världens längsta historia och med traditioner som sträcker sig så långt tillbaka att det är svårt att riktigt fatta. Men när landet nu moderniseras och påverkas av oss västlänningar blir det frontalkrock med det traditionella Kina. Framförallt när det kommer till relationer och familjeliv märks det tydligt. I Kina är det tradition att bo tillsammans med sina eller sin partners föräldrar (många gånger båda) och de har såklart en hel del inflytande på ens val av pojkvän/flickvän. När jag berättade för min kompis Leslie att jag haft några stycken pojkvänner i mitt liv tittade hon avundsjukt på mig: ”- Mina föräldrar skulle aldrig tillåta det. Den kille jag börjar dejta måste vara den jag gifter mig med. Och honom måste mina föräldrar godkänna.” Chou däremot, lever enligt västerländsk standard: ”- Ähh! Om jag ska gifta mig ska det vara av kärlek. Jag dejtar vem jag vill, och hur många jag vill. Det är helt upp till mig vad jag gör”.
Jag - en kändis?
Och även om kineser är otroligt stolta över sitt land och månar om traditioner är de enormt imponerade av västlänningar och vår kultur. Var jag än gick kom det fram folk och frågade en miljon frågor: var kom jag ifrån? Hur ser det ut i mitt land? Hur är det att plugga där? Hur bor jag? Osv osv. Vissa hade aldrig sett en västlänning i hela sitt liv, och än mindre än tjej i min ålder. På något sätt är det lite synd, att de så gärna vill ”bli” som oss. För Kina är fortfarande så…oskyldigt. Här finns inga sexdokusåpor, snabbmatskultur, ätstörningar, alkoholism, kriminalitet (inte lika utbredd i alla fall)…Det är som att man vill säga till dem: ”Ni har det bra som det är!” och ”Försök inte bli som oss, ni vet inte vad ni ger er in på!”.
Att vara eller icke vara - kommunist
Men vissa delar av moderniseringen är såklart jättebra. Kinas kommunistiska politik har öppnats upp enormt och tagit form av en marknadsekonomi som går lysande. Regleringen av media är inte lika hård som förut och överhuvudtaget är det mycket lättare att säga vad man tycker om tänker. Därmed inte sagt att allt är toppen: vi fick till exempel inte sända några som helst nyhetsinslag som var kritiska mot myndigheterna eller som skulle kunna ”skapa oro” (typ taxistrejker, nedläggningar, dispyter). Det konstiga var att nästan alla på mitt jobb var medlemmar i Kommunistpartiet, som ju är de som bestämt det här. I början var jag väldigt kritisk och ifrågasatte (försiktigt – man vill ju inte hamna bakom lås och bom) hur de kunde hylla ett parti som hindrade dem från att göra deras jobb. Men efter tag började jag ändå förstå: det må finnas regleringar och skumma lagar, men i slutändan har vi ändå ett enormt land, med 1,3 miljarder invånare – som på många sätt fungerar exemplariskt. Som Mr Chen påpekade: ”- Ingen politik är fullständig och det är mycket som måste ändras. Men ändå, Kommunistpartiet är det bästa för vårt land”. Och om nästan alla kineser håller med honom, vad är då problemet?
Det här med ”one child policy” är en annan sak jag inte visste vad jag skulle tycka om. Det är alltså förbjudet att ha mer än ett barn. Får man ett till gäller höga böter. Jag frågade Mr Chen vad som händer om man inte kunde betala dem. ”- Då sparkar de dig från jobbet, eller förstör hela ditt hus”. Helt sjukt, kan man tycka. Samtidigt är det absolut nödvändigt att kontrollera befolkningen. Så vad säger man liksom?
Får det vara ett par kycklingfötter?
Hur var det med maten då? Tja, just det området där jag var är känd för sin jättestarka mat. Jag höll på att dö i början, men vande mig ganska snabbt. Men glöm ”vår” kinamat: här snackar vi inte ICA-nudlar och biff i sötsur sås. Nej, det var som sagt helstekt kyckling (med huvud och fötter kvar), skumma röror med grönsaker, kött och kryddor, svampar och stekt kål, kokt sallad, risdeg med kött och grönsaker i och till sist: det obligatoriska riset. Det var egentligen bara till frukost man åt nudlar. Till maten drack man grönt thé. Glöm cola light, de visste inte ens vad det var. Man äter alltid med pinnar och benen är det helt ok att bara spotta ut på bordet eller på golvet.
En katt bland hermeliner
Hur gick man klädd? Killarna på mitt jobb (och jag) hade alltid shorts och T-shirt. Jag kände mig som en riktig lodare bland alla tjejer. De var bara såå vackra! Alltid i söta klänningar, spegelblankt hår och perfekt hy utan en enda gnutta smink. Sen hade de alltid ett litet sidenparaply för att inte riskera att bli solbrända.
Att älska sina kollegor
Det är extremt viktigt på en kinesisk arbetsplats att vara vän med alla. Aldrig, aldrig skulle det hända att man var otrevlig mot en kollega eller sa emot ett förslag som någon annan kommit med. Ok, jag kan tycka att det är viktigt att säga ifrån och kunna diskutera men kineser är så otroligt snälla med varandra att de verkar liksom inte behöva det. Jag frågade Chou om han verkligen aldrig blev irriterad på någon av sina kollegor, men han skakade bara oförstående på huvudet: ”- Jag tycker om alla här!”
En för alla - alla för en
Egentligen är vi inte så olika, men vissa kulturskillnader finns såklart. Typ det kunde gå mig på nerverna att man alltid skulle göra allt tillsammans. Kineser gör verkligen allt i grupp! Första gången jag tog taxi själv in till stan och redaktionen fick reda på det efteråt blev det världens uppståndelse. Hur vågade jag? Tänk om jag inte hittat hem igen? En annan grej är att de är väldigt…kulturella. Det är svårt att förklara men säg till exempel att jag träffade några ungdomar i min ålder. Istället för att snacka klubbar och killar och sånt kastade de sig in i beskrivningar om Kinas kultur, historiska byggnader och museum. Och skulle vi gå ut en kväll var det inte ovanligt att vi hamnade i ett tempel eller någon annan historisk byggnad som de så gärna ville visa mig. Sist men inte minst är kineser så fantastiskt, galet snälla. Jag har aldrig, aldrig i mitt liv blivit så väl omhändertagen. Inte för att västlänningar inte är det, men kineser är något utöver det vanliga.
Tja, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om Kina och kineser, men det här var typ det längsta inlägg jag skrivit och jag vet inte hur många som orkat läsa ända hit. Snart ses vi i Sverige! Kram/Camilla