Translate

2010-02-22

På barnkalas och vernisage

I söndags var det barnkalas hemma hos faster Agnes i hennes vackra våning med utsikt över Spökparken. Vi firade Helenas o Daniels lilla tös Fanny som fyllde 1 år där hon stultade omkring till glädje för mor- och farföräldrar och jämnåriga kompisar.
Så här såg det ut i collage:

En eftermiddag var jag på Vernisage i OddFellow.huset där Helena Gräslund visade sitt måleri och presenterade sitt kungaporträtt i husets kungarum...
...och så här såg det ut i collage:

Vänsterklicka på collagen så förstoras bilderna

2010-02-14

I går var det barnkalas hos yngsta bbb Julia som fyllde ett år.....

......där små o stora åt smarrig födelsedagstårta och latjade med allsköns plingande, snackande, kvittrande och färgglada leksaker. Och så här såg det ut i collageform:





2010-02-09

Den 13 februari fyller min bror Magnus 90 år!



Här på promenad i Lund med Ann!

Här vid stugan vid Gömmaren
och här ngra år innan han gick till sjöss

...en sailor i unga år ute på världshaven med sjökaptensbrev och U-båtsofficer som så småningom hamnade på landbacken. Men här berättar han som jungman i brev hem till vår Mor:
M/s Suecia d.11.10.1938
s. 9°20’;w. 33°30’
…….strax innan Madeira där styrbords maskin gick sönder. Då hade vi kraftig sjö på låringen o för att hålla henne på kursen måste vi rigga upp segel…. Och så seglade världens äldsta motorfartyg i väg för stagfock och storsegel så skummet yrde om bogen o kronometern gjorde 14 minuter på timmen. Men xxxxxx fixad …. ”och hon brassade för fyllning och hon började sin sång……….”


Passerar linjen d.8 okt kl 22. Ngn motsjö men för övrigt gott väder. Vattnets temperatur var 31°. Farten 9,9 knop.
Det finns väl ingenting som gör sådant intryck åtminstone på mig, som möte med annan svensk båt, särskilt en bolagsbåt, så här långt hemifrån, ute till havs. Och allra helst när man får stå vid flaggen. Det är verkligen ngt visst över det hela!
Strax innan vi hade linjen skulle vi möta Pedro Christophersen, samma typ som Suecia. Tiden var bestämd till kl ½3 på lördagseftermiddagen. Hela dagen har alle man gått o kikat så smått föröver i hopp att vara den första som kan varsko den. Men klockan blir både halv 3 o 3 men ingen Pedro syns till. Kl tre dyker det upp ett par master vid horisonten långt om styrbord. Men det syns ju att det är en steambåt ty det bolmar ur skorsten och det gör det inte ur en motorbåt. Åter kikas det och spejas det föröver och har man stått o tittat en stund från rodret tycker man sig se båtar runt hela horisonten . Men det blir i alla fall rorsman som ser henne först där hon kommer vinglande ngt styrbord om vår kurs. Kursen ändras så vi styr nästan rakt ned på henne. Det tar inte mer än 20 min ung. innan vi är längs sidan. Jag har just blivit avlöst o får sätta flaggorna, bolags- o nationalflaggor. Sedan får man ställa sig stand by på poopen för att passa flaggan. Nu visslar försten, kvickt ned med flaggan, och så åker den ner där borta också. ( Det är vi som hälsar först, ty vi kommer hemifrån) Och så rullar tre långa dova signaler ut över vattnet. Det är tre mål fyllda av så mycket. Där är det glada återseendet, hälsningen från hemmet, hemlängtan….. Som ett eko kommer svaret. Tack, vi skall hälsa hem. Lycklig resa, hem, hem, hem…..Så en lång till adjö! Adjö, adjö. Vissel och vi halar upp våra flaggor. Och så tar jag av mig mössan och vinkar. Gasten där borta vid flaggspelet svänger också med vepan, lika brunbränd o lika urblekta blåbyxor. Men vinkningarna är desamma med lika stor o internationell betydelse som vilka dova råmanden från en skorstenspipa som helst.
Under tiden har det naturligt varit liv på däck med hejanden (dom hörs nog inte halvvägs förståss) och vinkningar. Men när man står där, ofrivilligt givakt, med flagglinorna stramt tajtade och flaggan sakta vajande tätt över relingen har man inte öga för annat än det stora hela.
Att man sedan får den tanken att det allt är en riktig holk man är på när man ser den i sjön, det hör ju inte hit. Och snart försvinner Pedro i fjärran och kvar ä bara gamla bussiga Suecia med hela vida oceanen att lunka fram på.

…..och så här svarar vår Mor i ett brev till honom:
Stockholm d.10.12.38
Älskling!
Vill bara ge dig ngra välkomst-rader i Gbg
Tack för dina brev och kort till oss alla särskilt för det förtjusande brevet utifrån havet till mig och den lilla dikten. Det mötet ute på oceanen var utomordentligt vackert o levande skildrat – jag ser det. – Roligt att du fick se Buenos Aires. – Ja, det måtte vara en praktfull stad, men den har väl också sina avigsidor. Vad du ändå får se mycket din krabat. Åh – vad jag skall krama om dig – nu dröjer det inte längre. Hoppas bara att du ej kommer för tidigt, så du hinner ge dig av igen före jul.
Nejdå vår sjöman kom hem precis lagom så att han fick stanna hemma ngra dagar kring jul till glädje för en lycklig Mor o Far och alla sex syskonen!
Grattis min bror!

Vänster klicka på bilderna så förstoras de!

2010-02-06

....forts: Cecilia Sjöfararen seglar i ett nötskal över Atlantpölen

Se min blogg 28 Jan





IRLAND
Jag tänker hela tiden på en textbit, kommer inte på låt eller artist men den går ungefär såhär :
Det blir inte alltid som man har tänkt sig, hur man än planerar och går på. Det är inte hela världen, vi gråter inga floder. Man får ta dagen som den kommer, vi kommer inte hinna fram ändå.

Och det stämmer så himla bra. Just nu är vi på Irland, utanför Cork. En liten jättemysig marina. Typiskt mysiga irländska hus (men låt dig inte luras, vi har sett på tv att det är där de brutalaste morden sker!) Motor är helpaj, endast använd 5 timmar från Azorerna. Vi räknade på 10 dagar, på den 13e kommer vi i land. Torbjörn skyndar sig till flygplatsen för att hinna hem till sin kärastes studentmottagning. Min pojkvän kunde inte möta upp oss eftersom han då skulle missa sitt jobb. Men vi gråter inga floder (jag kanske fällde en tår eller två) men som sagt, man får ta dagen som den kommer. Vi kommer att komma fram ändå, dock kanske inte på den dagen som vi räknade med. Nu ska jag ta hand om en disk som väntar på mig, sen blir det tacos med köttfärs och färska grönsaker. Underbart. Solen skiner och partyskivan är igång. Humöret på topp, trots förseningar och omdirigeringar.
Och nu kom jag ihåg fortsättningen på texten (ungefär),
Det skulle vara skönt att vara framme nu, visst är det så, visst är det så. Men det är något visst att va på resande fot, bara snubbla ut i det blå...

Vi har ätit köttfärs och färska grönsaker så att det nästan sprutat genom öronen. Uppdaterat facebook med både diverse statusar och bilder, flera gånger om. Besökt Cork, druckit en öl eller tre, promenerat långt i gröna miljöer, pratat med de där hemma, gått och handlat bara för att det är så roligt att befinna sig i en affär med kyldisk, färsk frukt och chips. Idag tisdag, fem dar efter ankomst, har då äntligen Lilla Mao återkommit. Filip har skruvat tillbaks honom för vad vi hoppas är sista gången.
(två minuter senare)
Startmotorn fungerar utmärkt, men huvudmotorn vill inte starta. Ja, dieselkranen är i rätt läge, det är luftat, bränslestrypkranen nedtryckt. Suck, men vi har satt vår bästa man på jobbet och även Ray från marinan är här och pekar.
(10 minuter senare)
Startmotorn funkar utmärkt, inga problem men resten.. Vi suckade djupt, testade en gång till och med ganska många svordomar och tjuvknep löste det sig. Hon spinner som en katt. Så nu är det bara hey whoe lets go! Sverige, här kommer vi!!!!
Dag 45, 10/6
Konstigt att ha waypoint och ankomsttid, men ändå inte vara framme snart.
Mobilen funkar kalasbra.
Täckning och smsskrivandet i full fart.
Äter Gustavs färskkycklinggryta och grötris.
Pratar med Edward, en av våra gemensamma kompisar.
Fikar Bounty och kaffe.

Dag 46, 11/6
Passerar waypoint efter waypoint.
Gustav lär oss om tidvatten; ibland går det fortare, ibland långsammare.
Håller på att bli påkörda av en båt vid namn Gerd, Värrrmlaands stööörsta drugggdeealer.
Firar att det är torsdag.
Länsar friskt i 7,5 m/s.
Skickar paniksms till Persson om hur vi ska väja för en båt eller inte.
Han förstår inte skämtet direkt, även fast han anade det.

Dag 47, 12/6
Frustrerande att se land, men veta att det är långt kvar tills vi får gå iland.
Vi klarar oss fint ombord med tanke på att vi bara är tre, även fast det är lite jobbigt att bara sova 6 timmar i sträck.
Motorn puttrar på och Dover kommer allt närmare.
Sitter på vakt halva dan och rör mig minimalt.
Sammanlagda stegmängd, dryga 20 steg.
Till kvällningen fungerar mobilerna, efter litet uppehåll där det rådde brist på samarbetsvilja.
Filip hittar sin, vi ringer Totte, ytterligare en gemensam vän som varit väldigt duktigt på att sms:a.

Dag 48, 13/6
Efter att ha sovit två timmar väcker Filip mig.
Ska agera hoppilandlotta.
Anländer till Dover och angör direkt på bränsledocken.
Betalar för internet, kollar vädret och tokdeppar över total avsaknad av vind.
Noll komma noll ska det blåsa.
Diskuterar helg i London, men bestämmer oss för att bunkra diesel och dra.
När Filip och jag handlade på den nattöppna bensinmacken och på tillbakavägen stöter vi på en lastbilschaufför.
Han pratade inte engelska men visar med händerna att vi ska följa med honom.
Vi tror att han ska lura på oss knark, sprit eller horor.
Lite smånervösa står vi när han öppnar luckan till sitt förråd.
Vi drar en lättnadens suck för fram kommer två tomater och två gurkor.
Tack så mycket okända icke engelsktalande lastbilschaufför, det var faktiskt precis vad vi ville ha!
Tillbaka på båten dricker jag en kopp earl grey som brukligt är i England.
Som min pappa säger, den som lever får te!
Och kom ihåg: The highs are higher and the lows are Dover.
Det var allt från Dover, over.
Vi går från Dover och några timmar senare sätter Gustav och Filip segel.
Ytterligare några timmar senare seglar vi i 6 knop.
Och det trots att det inte skulle blåsa någonting på en enda av alla vädersidor vi kollade.
Medströmmen försvann i solnedgången och Perkins arbetar.

Dag 49, 14/6
Sitter och läser halva dan.
Blir nästan solbränd på axlarna.
Diskuterar abort och makten att leka Gud.
Ger varandra smeknamnen Svartfot, Torsken och Blondie. (50 poäng till den som gissar rätt på vem som är vem och av vilken anledning!)

Dag 50, 15/6
Sitter och läser halva dan.
Framåt kvällen dricker vi upp coca-colan och äter upp kakorna.
Lyssnar på "Hallelulja" och blir sådär gött rödvinsnostalgiska.
Berättar hur bra vi tycker om varandra och hur ikketrötta vi är på varandra.
Börjar redan se fram emot nästa äventyr.
Efter solnedgången pratar Filip och jag om vår generation och vad som hände med våra mellanstadiekompisar.
Vågorna är inte jobbigt stora, men tillräckligt för att försvåra sovandet.

Dag 51, 16/6
Sitter med storsegel och halvt utrullad genua på min morgonvakt, klockan 6-9.
Det gungar, men solen skiner.
Paniksituation, krockscenario, vindökning och genua som bråkar.
Gustav kommer upp och hjälper mig.
Seglar på gött.
Nästa vakt blir blöt.
Rediga vågor in från sidan, blött överallt, 16 m/s i byarna.
Nya favoritläckan är den under salongskojen.
På halv genua och med andra revet i storen är vi ändå uppe och nosar på 9,6 knop.
Det gungar för mycket för matlagning.
Dagen kuliminariska måltid består av burkpotatis och tonfisk.
Sa jag att det är blött överallt?
Ser Danmark.
Pratar med Persson och hoppashoppashoppas vi ses på torsdag.

Dag 52, 17/7
Sover för första gången på länge riktigt, riktigt gott.
Torr koj gör susen!
Gustav väcker Filip 50 minuter innan min vakt börjar, jag vaknar och ligger kvar och är så himla nöjd med att inte kunna motorn.
Perkins krånglar.
Pratar med Dan, ägaren till båten.
Filip löser problemet.
Strålande sol och 7 m/s.
Skagen snart och vi är fascinerade/rädda/glada/ledsna/förvånade/imponerade över att vi faktiskt tagit oss så här långt.
Lägger till i Skagen och käkar hamburgare till lunch.
Blir grymt besvikna över ölpriset i Danmark och det grusar våra inköp.
Städar hela båten och lite till.
Inser att vi faktiskt är i Skagen.
GÖTEBORG IMORN!!!!!!
Galet.
Ja, vi kom fram till slut. Det blåste rejält hela vägen från Skagen, men det var från rätt håll och vågorna kom även de bakifrån. Vi ville inte hålla på att kryssa i Göteborgs hamn utan vi la till så fort vi kunde.
Landkänning klockan 1650. Där väntade Gustavs pappa Calle och ägarna till båten, Dan och Anne. Mycket trevligt. Sedan droppade kompisar och föräldrar in allt eftersom. Skönast var nog ändå Totte som hade varit ute på löprunda, sprungit över Älvsborgsbron, sett oss, sprungit hem och duschat och sedan kommit ner.
Summa kardemumman, resan har varit himla dolce, men nu ska det bli roligt att hitta på något annat.





Tillslut, favoritcitaten samlade på ett ställe. Och vi är inte så dumma som det verkar av citaten.
Filip svarar vad vårat callsign är "Sierra, Kilo, Mike... Oh?"
Torbjörn hör lite fel vad han ska spana efter "Jaja, farliga jungfrur i nöd"
Kommentar från mig när vi ska mäta vattentemperaturen "Vänta, vänta! Är termometern vattentät?"
Några minuter efter min kommentar när ”min” termometer ha döpts till vattentermometern säger Gustav "Visar vattentermometern verkligen rätt i luften?"
I en våg av McGyverlösningar ombord undrar jag "Vem fan är McGyver?"
Gustav spekulerar "Här går solen ner i väst, men hemma går solen ner i öst!"
Efter en snabb titt på plottern och lite morgontrött utbrister jag "Ryktet säger att Göteborg ligger ditåt!" (pekar mot USA)
När vi håller på att pumpa diesel från ena tanken till den andra säger Gustav "Det kanske blir en fysisk reaktion?"
Jag spekulerar "Nu på lördag är det den 6:e, nästa lördag är det den 12:e. Det kan inte stämma!"
Jag springer ifrån Filip och Gustav på väg till affären varav Gustav utbrister "Hon springer skitfort, som om hon springer 400 ton OS”.


Ja, SE DETTA VAR EN RIKTIG SKEPPARHISTORIA! TACK CECILIA SJÖFARAREN!!