Translate

2005-12-29

Orsak och verkan

Barnbarnet Caroline efterlyser med viss otålighet att jag måste uppdatera min blogg vilket nu skall ske.

Alla kanske vet att jag forskat i gamla familjebrev från 1900-talets början – några hundra kärleksbrev mellan två unga människor som en gång oförhappandes möttes vid ”Potatisbacken” i Ammarnäs Lappland och sedan under två år brevväxlade mellan Sorsele/Lycksele i norr och Rölanda på Dal i söder med resultat förlovning, bröllop, 6 st barn, 12 st barnbarn, 32 st barnbarnsbarn och hittills 27 st barnbarnsbarnbarn som nu alla – de som är läskunniga - har fått ta del av dessa brev.

Flertalet av oss i denna klan är datorkunniga och några breder t.o.m. ut sig på internet på olika sätt.
Cecilia Sjöfararen har ni redan träffat här i min blogg och i dag har jag fått en ny dagbok från henne som jag återger i nästa inlägg. Cecilia är en av de där 27 barnbarnsbarnbarnen.

Äldst i den gruppen är Ylva som nu startat en blogg. Ylva är en blivande arkeolog som gräver var hon kommer åt – en virvelvind som gärna bryr sig. Läs hennes blogg på: http://www.thruetheory.blogspot.com/.

Den tredje som är nätansluten är Emil HolmerÅsas mellanson – etablerad konstnär som nu bor i Berlin. Läs hans hemsida: - ”under utveckling som du kan kolla på om du vill: http://www.emilholmer.com/ där kan man se några av mina arbeten, mest skulpturer” – har han skrivit till mig.

Rossögänget - då det begav sig. Emil nr 2 fr.v. - tror jag

2005-12-25

En stund på julafton

Julaftons morgon – klockan är sex. Jag ligger vaken och funderar över dagens bestyr – mycket att göra innan familjen kommer och minglar och sedan julmiddag. Skinkan griljerades och kardemummakakan bakades i går. Camilla lovade att komma och göra ”laxmackorna” – ja ni vet några skivor gravad lax på en skiva mörkt hälsobröd bakat på sju sorters mjöl ringlade kring en pepparrotsröra med småskuret rökt renhjärta – ja det mesta torde vara lugnt. Men opp och hoppa nu! Dags för dagens viktigaste uppgift - ”tända julljusen ute hos Maj på kyrkogården nu på morgonen."

Det blev en märklig resa! Mulet kulet – småkallt – två vändor på Bråvallgatsbacken – för naturligtvis glömde jag handskar och tomtegubbe och fick vända om. Lång väntan på Farstatåg på folktom perrong så jag tog första tåg och steg av vid Slussen – kanske mer folk där. Jodå rakt emot mig kom en ung dam målmedvetet emot mig och tilltalade mig på en knagglig engelska där jag uppfatttade ord som ”tube” ”line” och ”Kabinet”. På min egen knaggliga engelska försökte jag konversera med henne om vad hon egentligen ville. Med hjälp av en närstående vacker fransyska vars prat ingen av oss förstod så började jag ana att det var ett stationsnamn den unga damen letade efter på ljustavlorna i taket – kabinet, kabinet, kabinet, upprepades ideligen - och med en till obegriplighet enastående slutledningsförmåga lyckades jag förstå att det var ”Skarpnäck” den unga damen ville komma till. Det är möjligt att Skarpnäck uttalas kabinett på kinesiska – för den unga damen var kinesiska. Raskt förklarade jag att hon skulle ta nästa tåg och byta vid Gullmarsplan till Skarpnäckståget som just på julaftonen bara gick ut därifrån. En enkel match då jag fick hjälp av en ung man som varit i Kina i tio år och studerat kinesisk kampsport. Tillsammans föste vi på henne på nu inkommande Farstatåg och såg till att hon kom av vid Gullmarsplan och kunde se ljustavlan där lysa med namnet Skarpnäck. Hon vinkade glatt till oss och önskade oss ”God jul på svenska”.

Tänk er mina kära vänner: Julaftons morgon – mödosam start – folktomt överallt – träffar en ung kinesiska, en vacker fransyska och en ung man som studerat kinesisk kampsport – alltihop inom en halvtimme av en julaftonsmorgon – och allt bara för att det finns en hållplats på tunnelbanan som heter Skarpnäck.

Nu kunde jag i lugn och ro tända julljusen hos min Maj där hon vilar under den stora björken på Sandsborgs kyrkogård och sedan åka hem i en folktom spårvagn och fortsätta förberedelserna för familjeminglet med klapputdelning.
Skall jag tala om vad jag fick i julklapp? Hör här några: – mjuk och varm rutigt elegant skjorta – CD-skivor en masse med märkpennor – en hink Werther smörkolor – laxtång att rycka ut benen när laxen fileas – stor flaska calvados – brevkniv från Oxford - en ”handgjord” uppmuntringsbok att skriva blogg (från min bloggmentor/-gåpåare).
God fortsättning på Julen
och ett Gott slut på 2005

2005-12-20

Människor mötas och ljuv musik uppstår

Jag skulle vilja berätta en liten julsaga som handlar om något betydelsefullt i mitt liv och hur det en gång gick till. Samtidigt får jag tillfälle att presentera min Maj – allt hämtat från en pågående MM-Krönika jag håller på att skriva ner:

…..Nu vilar du i sluttningen där en stor gammal björk växer på Sandsborgs kyrkogård under stenen med ett inhugget kors och ditt namn.

Det har nu gått ytterligare något år sedan jag skrev ovanstående. Nu är det redan februari 2005 – tiden går fort. Men ni vet att jag under den tiden tecknat ner via brev, gamla fotografier och hörsägen min egen familjesaga.
Nu låter jag brev och fotografier berätta precis som i min ”familjehistoria”. Och nu går ridån upp för en ny ”Familjesaga”!


  • Hon växte upp i Stockholm - Han i Uddevalla

  • ”Den 22 november 1947 åt jag min sista grötfrukost vid familjens köksbord på Kungsholms-gatan. Några timmar senare den dagen vandrade jag uppför Oscarskyrkans kyrkgång som var kantad av små vargungar och scouter tillsammans med min förtjusning och mitt livs kärlek, min ”Akela” fröken Maj Britt Blom, som nu blev MIN MAJ BJÖRKMAN, älskad hustru och livskamrat. –”

    Så skrev jag på de allra sista raderna i min ”Krönika 1932 – 1940tal”.
    Hur gick det här till? Vad var det som hände? Jo så här:
    Som nyutexaminerad ingeniör i väg-och vattenbyggnadsteknik anställdes jag på Viak AB i januari 1947 där vi hade i uppdrag att projektera vatten och avlopp ute i den svenska landsbygdens tätorter – ”lortsverige” skulle saneras.

    20 år gammal flyttade Maj-Britt Blom – skicklig rådhusstenograf - men nu nyanställd på pastorsexpeditionen i Oscars församling vid Narvavägen ur föräldrahemmet på Sibyllegatan 5 – men inte längre bort än till en liten elegant 1-rummare i samma hus. Där hade hon tänkt sig ett glatt ungflicks-umgänge med sina många vänner har hon berättat för mig senare. Men något kom i vägen. Maj-Britt hade för något år sedan blivit vargungeledare – och en avgudad sådan – en riktig Akela – ledarvarg
    På en scoutledarträff ute på Påta i Åkersberga – Luciadagen 1946 möttes de två första gången. Mortens grupp hade vunnit tävlingsuppgifterna under vandringen från Åkersberga upp till scoutstugan och fick som första pris arrangera Luciatåget med naturligtvis manlig Lucia. Låt oss dra en barmhertigens slöja över den episoden. I alla fall gjorde Morten inte ett dugg intryck på Maj-Britt – i alla fall inte som en välsjungande Lucia. Däremot gjorde Maj-Britt ett visst intryck på Morten. Det visade sig att hon hade varit på Butteriks och inhandlat en del skämtgrejor som hon med stor förtjusning praktiserade på oss grabbar. Där var läckra kex bakade med iblandad gasbinda som växte i munnen ju mer man tuggade dem etc etc. Jag förstod att hon var ett slags primus motor när det gällde denna frejdiga glada glittriga flicka.

    Lyckligt okunniga om en gryende gemensam framtid skildes vi åt för att fira jul och mellandagar men Amor/Eros hade andra planer och uppmanade bästisen Pelle och hans väninna att sätta i gång något.. Vilket de också gjorde genom att bjuda ut sig på min födelsedag den 3 januari 1947 till en kusinfamiljs villa i Neglinge där Morten var ombedd att vara hus- och hundvakt under jul och nyår. Och med sig hade de Maj-Britt!

    Tänk, minns du 3 januari 1947. Vi möttes på perrongen på Neglinge station – jag blev blixtkär när du kom som ett yrväder mot mig – glad och glittrande och alltid så förväntansfull!!!

Ja egentligen finns det ingenting mer att berätta – det bara blev så. Nu gällde det att erövra henne! Jag hade kanske tur. Hon fick mässlingen och skulle pysslas om. Där satt jag kvällarna igenom och läste högt för henne om allt som intresserade mig medan hon kröp ner under täcket och inte villa visa sig. Det var bara att hoppas att hon skulle finna mig också lite intressant. Och när jag inte var där skrev jag brev som glödde. Och på något sätt togs min uppvaktning emot.
Det är kanske dags för några brev. Det första som skrevs var från mig – det s.k. ”stekpannebrevet” som vi genom åren kallade det. Det finns inte mer. Bortfluget men ihågkommet – skrivet bara några dagar efter den 3 januari – glödande med en bortglömd stekpanna på spisen. Maj har senare erkänt att det kanske var just det brevet som fick henne att börja bli lite intresserad.


Ja breven ja . Nej, dem håller vi inom familjen t.v.

Jag citerar några rader till:

Sakta vi gick genom staden – långa, långa promenader – pratade , berättade och njöt av varandras närhet. Långt senare skrev jag följande julklappsrim - som du sparat - på en julklapp som jag nu inte kommer ihåg – Men jag minns ”Blasieholms-stranden”!!!
Se den lilla versen du fick
när på Blasieholmsstranden vi gick
året var nittonhundrafyrtiosju
vi var unga då och ännu tu
du var oändligt söt, men sötare nu!
Det var just på Blasieholmsstranden och just då friade jag och du sa ja!

Barnbarnsbarnen Mira, Vega och Castor – så stora har de blivit nu!

Barnbarnen – de är större nu

Flickorna på Petersvik

Vårt Familjeträd

2005-12-18

Bra rutet, Selda, om gå-stavar – tycker jag!

Selda Evgin säger i DN--- använd huvudet, inte stavar. Jag saxar…
1) Tårna ska peka rakt fram, inte mer än ” fem i ett”.
2) Höfterna får inte falla ner mot sidorna utan rör sig framåt tillsammans med motsatt arm
3) Kasta inte stavtrissan framför dig. Den skall hela tiden peka bakåt.
Det här är bara en del av de punkter som är hämtade från en informationssajt. Där står ”Att gå med stavar är att tillämpa kroppens naturliga gångteknik”. Naturlig gång! – men ändå skall man tänka på en massa saker.
Vad är det som är så speciellt med de där mystiska pinnarna. Är de verkligen effektiva. Någon har sagt att man förbränner mer och att det ger stöd för armarna.
Varför behöver man stöd för armarna? Ja, tydligen för att man viftar så mycket med dom. Kära nå’n. Behöver man stöd för sånt? Vad händer med den hederliga promenaden och joggningen. Då kan vi lika väl ha stöd för hakan också så fort vi går ut genom dörren. Överbeskyddade från topp till tå med prylar som är rena säljbluffen. Köp inte allt ni ser, gå ut och använd er egen kropp i stället – avslutar Selda sitt rytande.
Jaha, nu har jag väl satt ut hakan lite för långt hävdar kanske delar av vänkretsen eller…

Den första skälvande och tunna isbildningen ser jag på delar av Karlbergssjön från mitt fönster efter nattens köldgrader – vinter i Stockholm - och staden är lätt pudrad.

2005-12-15

Isar har alltid lockat mig!

Isar har alltid lockat mig - De stapplande skridskoskären på en isbelagd Byfjord i 6-7 årsåldern – Jumpandet på isflaken vid Kungshollmsstrand på väg till och från skolan vid Hötorget (Man hade väl varit på Metropol och sett ”Andersonskans Kalle” på film i stum beundran över hans äventyrligheter) och i ynglingatid mallat sig för beundrande blickar i konsten att göra en och annan trea och åtta på Stadions eleganta isbana och tuff skridskosegling ute på Värtan. Långfärdsskridskor var ett måste för några år sedan när fjärdarna låg spegelblanka och lockade till långa spännande utfärder i medvind – men av ngn anledning alltid i motvind på hemvägen
I måndags var det invigning i Vasaparken av den konstfrusna isbanan. Att den var efterlängtad märktes på det myller av skol- och dagisbarn som nu håller till där om dagarna. Jag pratade med några unga herrar i 7-årsåldern som nu intensivt tränade för en karriär i Tre Kronor f.v.b. NHL over there. Jag blev ombedd att hjälpa den ene killen med en skridsko som hade lossat. Vilka grejor – spännanordning á la slalompjäxa! Jag undrar vad ett par skridskor för en 7-åring kostar och det måste väl bli nya igen om ett år.
Mitt i vimlet av stapplande och ramlande dagisbarn gled en äldre dam – 70+:are - på långfärdsskridskor elegant förbi i långa, säkra skär. Snyggt!
Ja närmare än så kom jag inte skrinnandet.

2005-12-13

Höstmiddag med krabba

Det kan bli
litet stoj och glam
på fredagskvällen
när ett antal 70++are kommer
och äter krabba hos mig!

men sen går vi på nattclub

Hav överseende! Morten på 2 trappor!

- var anslaget för ngn tid sedan i port och hiss i god BRF-anda inför kvällens kalas i min lägenhet där det nu rådde en febril verksamhet innan delar av vänkretsen skulle anlända. Yngsta barnbarnet, Camilla, var vidtalat och hade flygits in från London där hon förväntas plugga ekonomi. Hon kom som en virvelvind och satte fart på morfar och krabborna och tänkte på allt som nu behövdes för en glad höstmiddag – för det blev det – en glad höstmiddag! Vad vi åt – krabba naturligtvis – stora norska som fiskhandlaren och gympakompisen Pelle – en gång kock åt Åke Söderqvist i Waxholm – valt ut åt mig och kokat. Till krabban serverades ”Morgans Krabbsås” gjord på vispgrädde, senap, dill och ”några” droppar ättika samt Camillas sallad gjord på bl.a. färska fikon, dadlar och granatäpplen. Förrätten bestod av Camillas ”mackor” – gravad lax lindad kring en pepparrotsröra med småskuret rökt renhjärta på svart bröd och som efterrätt serverades ”knäckig äppelkaka” nersköljd med Calvados. Vi åt och drack och sjöng och värden kunde lugnt sitta kvar vid bordet för all servering av mat och dryck sköttes med bravur av lillvärdinnan Camilla.
När alla gästerna hade gått och allt var diskat, städat och undanplockat stod hon där i tamburen festklädd, högklackad och elegant i kort kappa med stora slag och brett skärp och ”kortbyxor – ja minsann!! Precis sådana som jag hade som pojkscout på Tullgarnslägret 1938 - och klar att gå i väg till Café Opera. Under kappan hade hon ngt silvrigt, lätt och tunt – ”köpt på Grand Bazar och med ryggen nästan bar” som Lasse Dahlkvist en gång sjöng, Som sagt. Någon gick i alla fall på nattclub och kortbyxorna påstod hon var highest fashion i London!

2005-12-11

I dag fyller Camilla år


Grattis Camilla på födelsedagen!

"Det är Camilla, våran Camilla
Vi alla firar denna da'
Att hon blir 22, vem kan det ana?
Vår kära Camilla , hipp Hurra!"

säger Morfar

2005-12-07

Sjöfararen Cecilia berättar!

Jag flaggar igen för Cecilia som just nu gör en långresa till havs och skriver resedagbok. Cecilia bor i Grebbestad i Bohuslän och är dotterdotter till en syster till mig. Det är en käck tös på 16 år som skriver en rolig och spännande resedagbok.
Var med på hennes resa via: http://www.resedagboken.se/ . Klicka på Snabbsök/resenär och logga in på : "tillie_Dg" och klicka på sök! Då träffar du på Cecilia - och läs hennes "dagbok". Var med från början! Mer om skolan och fartyget hittar dui på http://www.dsg.nu/ som är hemsida för Den Seglande Gymnasieskolan. Heja på henne via hennes mail: ceciliao2@ship.gunilla.nu. Hittar du henne? Här är en av hennes första rapporter.

Hejsan folket! Nu är vi ute och åker på atlanten. Det är astufft, marocko på babord sida och inget annat än hav på andra sidan. (okej väldigt långt bort ligger usa men som sagt. Väldigt långt bort).

Och nej elvira, jag har inte solat ett dugg. Eller ansiktet fick lite färg, men det finns ingen tid. Vårat schema ser ut så här. Vakt 0400-0800. fika 0500. frukost efter 0800. sova till 1130. lunch och sen lektioner vid 1210 till 1520. därefter vakt 1600 längs Marrockos kust -2000. middag vid 1800. Efter allt städ i hytten, duschning, läxor så sover vi till 0330 då vi går upp för att gå på vakt. Och förresten så finns det ingen sol. Det bara är molnigt. Det här dygnet har det även åskat vid horisonten med en hel del blixtar som lyser upp.

Igår klättrade jag i masten och det var inte läskigt i sig, men sen skulle jag ut på ett rå (de som ligger på tvären) som var brassat (snedställt). På ena sidan masten var rået närmare stegen och på andra sidan var det en bit längre ifrån. Självklart fick jag den sidan där det var längre ifrån. Och nej, det är inte det att jag är fjompig eller nått det var ett aslångt kliv från stegen till tampen man ska stå på. Det var skitläskigt! Hade lite småpanik och snackade med christian som var på andra rået och han tyckte jag var jättemesig ända tills han såg hur långt det var... det gör jag itne om!Tofte, jag har min kamera med mig, men vi har ingen Internet uppkoppling på båten och jag får itne skicka bifogade filer... så det sket sig lite.. amanda, saknar dig också. Gillar itne det här att inte kunna ringa.. och anna, jag hörde att de stackars nya små 7orna ska gå in och kolla vart Göteborg befinner sig(?), varför inte kolla gunilla? Martin, Antonia har spytt mest av alla. Hon är bara sjösjuk och ahr varit det sen vi lämnade land ungefär. Det är jättesynd om henne, men de flesta mår så dåligt själv att man inte orkar bry sig om andra. Jag har nog klarat mig rätt så bra ändå. Får perioder av illamåenden men de går över för det mesta. Det gäller bara att inte sitta här nere vid datorerna för länge...
Det är askul att få styra båten. Tänk hela den här 61 meter långa råseglaren som styrs av mig! Även att hissa segel är kul.. ellre ja det mesta är jättekul! Nått vi inte gillar är att stå livbojsvakt. Då står man vid livbojen och skriker när någon ramlar överbord. Vilket inte händer särskilt ofta... faktiskt inte en enda gång än så länge.
Förresten, jag har klippt mig. Det är ganska kort, ellre för att säga väldigt kort. Sisådär 8 mm, med två fartränder på ena sidan. :D . mamma, få inte ryck på mig. Jag gjorde det av egen fri vilja :P . självklart får gittan komma på besök. Bara jag vet när så att jag kan hålla mig i närheten, eller vi kankse kan fixa det till att hon kommer när jag har vaktdag? I så fall, snälla, skicka med 4 marabou chokladkakor. Har verkligen abstinensbesvär. En schweizernöt, en cocos (om det finns annars mint krokant, annars vanlig) och 2 vanlig. Vi löser P-frågan när jag kommer hem. Måste bara säga en en gång. Det här är så jävla tufft! Visst mår man dåligt, visst är det hårt arbete, visst måste man städa toaletter varje dag, men ändå, UNNderbart! Nu måste jag gå och lägga mig. Vi ska ha lektioner vid 12och då måste jag vara pigg. Puss på er alla! C.
tillie_dg

Ja vad säger ni. En käck tjej denna vecka. Jag är mycket stolt över henne. Med den här dagboken har hon tagit över vår Familjehistoria. Heja Cecilia!!

2005-12-05

Med ystra systrar på Krampus

Krampus är egentligen en elak liten f-n med horn i pannan och bockfot som far omkring strax före jul och smiskar små österrikiska barn med ett ris. För naturligtvis har de inte alltid varit snälla. Det är grundidén. Men naturligtvis är alla barn så här före jul sååå snälla såååå!!! - Därför är det bestämt att de förutom lite risbastu de även skall få en julklapp och det av självaste Sankt Nikolaus som har namnsdag den 6 december. Nikolaus var biskop ngnstans i begynnelsen och känd för sin givmildhet.
Så firas i Österrike "Krampus" i början på december som glada och trevliga familjefester där det gäller för alla barn och vuxna att undvika risbastun men få gå hem med en julklapp.
Svensk-Österrikiska Föreningen där jag råkar vara medlem bjöd in till "Krampus även i år och jag bjöd in mina barnbarnsbarn Mira och Vega. I lördags anlände vi förväntasfulla till till festlokalen och serverades saft och bullar, fiskade i en fiskdamm och förtrollades av en riktig trollkarl och plötsligt stod de där - Sankt Nikolaus iklädd full uniform med kräkla o mitra o ornat o böljande långt skägg tillsammans med den där fule Krampus med ett stort ris i handen som han svängde vilt omkring sig - Burr, vad spännande. Det var bäst att hålla handen och bara kika med ett öga när följet tågade genom salen och den där fulingen for omkring med sitt ris -Huga. Men det grejade sig. Alla barnen samlades frmför Nikolaus och väntade med spänning att bli uppropade och få gå fram och få en julklapp av han Nikolaus. Usch där satt också Fulingen Krampus och viftade med sitt ris. Men vi lyckades få varsin julklapp och sen gick vi hem.

I söndags gick jag på bio och såg Järn-3:an - en märklig koreansk film - förunderlig och bra film. Och tänk de två huvudpersonerna yttrande inte ett ord under hela filmen medan den elaka omgivningen gastade och hojtade desto mera.

Kajsa!. Jodå, det fanns en tvättstuga på bakgården i Luleå. Men den gjordes om till reservdelslager för ToL-maskiner. Du hade liksom annat att göra när det var dags för stortvätt ute på klappbryggan och bara nio år så det är inte så lätt att komma ihåg allt då. Men ok det kanske blev kilotvätt en o annan gång. Du kommenterar vidare:
  • Men hos dig slipper jag i a f våndas över bilder från nattliga diskoäventyr!!

Var inte så säker på det! I min pågående "MM-Krönika" börjar jag närma mig de åren då en viss ung tonåring svävade ut i det Aix-en-Provencalska nattlivet och jag har faktiskt tänkt utnyttja den källan som spaltfyllnad i min blogg lite då o då. Wait and see!

2005-12-02

Tvättstuga och klappbrygga

I går hade jag bokat tvättstugans förmiddagspass. Det innebär att jag prick klockan o700 startar två laddade maskiner för att hinna med allt innan eftermiddagspasset börjar börjar. Då har jag hunnit att samla ihop och bära ner all smutstvätt sortera den och ladda de första maskinerna. Tvättdagar slipper jag gå och gympa och det kan ju kännas bra med lite omväxling och dessutom rör jag ju på mig.
Vi har en sån fin liten tvättstuga - en riktig pärla. Den såg annorlunda ut när vi 1963 flyttade in i huset jag nu bor i. Då¨fick man inte köra torktumlaren samtidigt som man körde tvättmaskinen - då stannade hissen- gamla dåliga elledningar. Under stambytet i huset byggde vi om den och moderniserade den.
Jag har många tvättstugor att jämföra med genom åren. I Luleå på 60-talet var tvätten förlagd till en klappbrygga ute på Luleälven med en vedeldad bykgryta där tvätten kokades i. Det var en frisk och luftig tvättplats men vi hade förstås hur mycket rinnande vatten som helst som sällan frös till för det låg en mindre fors strax ovanför. Klappbrygga med gryta ingick i hyran och låg ett stenkast från vårt hus.
Till middag kom dottern Anna. Jag bjöd på ugnstekt, ostbrässerad falukorv och äppelpannkaka där äppelbitarna stekts i kanel innan pannkakssmeten hälldes på. Sedan tittade vi på bilder från en konferens i Bruhnai som hon deltagit i. Jag fick i uppdrag att skanna ett 30-tal fotografier tagna från denna konferens och placera dem på en CD-skiva f.v.b. Anna. Det blev mitt kvällsarbete och det var bra för jag avskyr att gå till sängs.
I dag var det en sådan där dag som jag gillar. Inga som helst inplanerade åtgärder eller åligganden, utom ett gympapass eftersom torsdagspasset var överhoppat. Hem gick jag genom Vasaparken på isiga och halkiga vägar. I kälkbackarna var det ett gnistrande blixtföre. Nu ståtar också Vasaparken med konstfrusen skridskobana som skall invigas den 12 december. Då skall jag vara där med mina gamla skrillor eller....
Och i morgon skall jag gå med barnbarnsbarn på Krampus......men därom berättar jag i nästa inlägg

2005-11-30

Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över för det okända efter "bloggstart"

Vad har jag nu gjort? Startat min blogg och knallat ut i den där ofantliga cybervärlden där jag nu skall utföra trick på slak lina dvs försöka skriva ngt vettigt. Bara en sån sak som mitt försök att presentera mig i går - Vilda fester vad då? Var det jag det där? Visserligen berömdes jag i en kommentar för gårdagens blog. Men det var ju egentligen hon som en gång hade totat ihop raderna om mig som utdelade berömet så det var ju mest bara ett sätt att berömma sig själv.
Så här andra dagen i mitt bloggäventyr konstaterar jag att jag egentligen är en timid ynling, tillbakadragen, avvaktande stugsittare. Nu spelar det inte ngn stor roll vad jag är för en figur. Här sitter jag och våndas helt i onödan. För ingen i vänkretsen känner till just nu att jag har startat en blog. Så egentligen kan jag skriva vad jag vill - en ganska skön tanke.
Visserligen funderade jag i natt på hur jag skulle offentligöra denna bisarra idé att jag startat en blog: - "Hallå alla i vänkretsen! Klicka si och klicka så så finner ni mig ute i rymden - tjo flöjt".
I går berättade jag att jag slängt ut mitt badkar. Det bars ner på starka armar och stuvades in i mitt källarförråd. Är det ngn som behöver ett badkar kan denna någon hämta det där. Om nu ngn läser detta frikostiga erbjudande.
För att tala om ngt helt annat sä skulle jag vilja flagga för för ett syskonbarnbarn till mig som just nu gör en långresa till havs och skriver resedagbok. Cecilia bor i Grebbestad i Bohuslän och är dotterdotter till en syster till mig. Det är en käck tös på 16 år som skriver en rolig och spännande resedagbok.
Var med på hennes resa via: http://www.resedagboken.se/ . Klicka på resenär och logga in på Alias: "tillie_Dg" och klicka på sök! Då träffar ni på Cecilia - och läsa hennes "dagbok". Var med från början! Mer om skolan och fartyget hittar ni på http://www.dsg.nu/ som är hemsida för Den Seglande Gymnasieskolan. Heja på henne via hennes mail: ceciliao2@ship.gunilla.nu.
Därmed måste jag väl nu offentliggöra mitt bloggande för vänkretsen. Ske allt så!

Ett första stapplande försök

Framför mig i skrivbordsrutan läser jag nu Mortens Blogg stavat med två " g" - så nu vet jag det. Det är mitt söta och käraste barnbarn Camilla (alla mina fem barnbarn är mina "käraste - så har jag fått detsagt) som uppmanade mig att skaffa en blogg. Nu har hon i dag konstruerat fram en sådan sida åt mig och en lång rad instruktioner hur man gör.
Få se, nu har jag startat så det är bara att fortsätta. Bakom min rygg där jag sitter vid mitt skrivbord surrar en borrmaskin. En rörmokare och jag har nyligen slängt ut badkaret så att jag får plats med en tvättmaskin och en duschkabin i mitt liilla badrum - för det är verkligen litet. Tidigare körde jag tvättmaskinen ute i köket, vilket kan vara riskabelt om det inte finns en golvbrunn och man börjar bli lite glömsk.
Jaha så nu är man ute i den stora, stora cybervärlden så det gäller att jag skriver ngt vettigt om nu ngn skulle halka in på min bloggsida.
Camilla har redan hunnit presentera mig härintill med fina ord om sin morfar. För numera är jag väl först och främst en morfar. Från den sidan av mig blir det nog en hel del nedskrivet här i bloggen. För att inte tala om de tre små barnbarnsbarnen som har börjat bli bekanta med mig och jag med dem. Ett och annat smultronställe får jag väl berätta om också.
Att blogga är ju att skriva ngn sorts dagbok och alltid kan man passa på och smälla i ngn om hur sunt och exemplariskt en singel som jag lever och uträttar vad beträffar mathållning, spisvård, dammsugning och en och annan vild fest.
Varför inte låta mina barn beskriva mig när de är som välvilligast:
Kajsas tal den 3/1 2004
Hans Morten Nils

Helskön Far, Svärfar och Morfar
(lätt)Att ta med på resor t.ex. till Grekland
Njuter av historia och vetenskap
Somnar var som helst, när som helst – Squaredans

Mailar ofta och gärna – (kan allt om internet och bankaffärer på nätet – en riktig datafreak)
Orakad nu för tiden (litet)
Retar sig ytterst sällan på något
Trygg, Tolerant
Envis som få, näst intill tjurskallig
Njuter av hav klippor och natur på Lisö och Rossö

(En riktig) Nattuggla (tittar man noga så ser man att mailen ibland är skickade 01:59)
(försöker) Imponera på damerna i gymet
Lever på hemlagad ärtsoppa och gravad lax
(ganska) Snygg också

Nu när du fyllt 80 år får du göra precis som du vill!!
Vara upp på nätterna och lägga patiens, slarva med gymnastiken, äta ärtsoppa även den 7e dagen, låta skägget växa. Du är vår trygga punkt ändå. Vi älskar dig ändå!

Dessutom
Klok
Naturligt åldrad
Uttrycksfull
Tokrolig

Viket skulle innebära att han är en riktig Knutte!
Jaha där har ni mig. Finns det ngt mer att tillägga eller.....


2005-11-28

Ett testinlägg på morfars blogg

Det här är Camilla, barnbarnet, som skriver ett testinlägg på morfars blogg! kraaaam Camilla