Translate

2005-12-20

Människor mötas och ljuv musik uppstår

Jag skulle vilja berätta en liten julsaga som handlar om något betydelsefullt i mitt liv och hur det en gång gick till. Samtidigt får jag tillfälle att presentera min Maj – allt hämtat från en pågående MM-Krönika jag håller på att skriva ner:

…..Nu vilar du i sluttningen där en stor gammal björk växer på Sandsborgs kyrkogård under stenen med ett inhugget kors och ditt namn.

Det har nu gått ytterligare något år sedan jag skrev ovanstående. Nu är det redan februari 2005 – tiden går fort. Men ni vet att jag under den tiden tecknat ner via brev, gamla fotografier och hörsägen min egen familjesaga.
Nu låter jag brev och fotografier berätta precis som i min ”familjehistoria”. Och nu går ridån upp för en ny ”Familjesaga”!


  • Hon växte upp i Stockholm - Han i Uddevalla

  • ”Den 22 november 1947 åt jag min sista grötfrukost vid familjens köksbord på Kungsholms-gatan. Några timmar senare den dagen vandrade jag uppför Oscarskyrkans kyrkgång som var kantad av små vargungar och scouter tillsammans med min förtjusning och mitt livs kärlek, min ”Akela” fröken Maj Britt Blom, som nu blev MIN MAJ BJÖRKMAN, älskad hustru och livskamrat. –”

    Så skrev jag på de allra sista raderna i min ”Krönika 1932 – 1940tal”.
    Hur gick det här till? Vad var det som hände? Jo så här:
    Som nyutexaminerad ingeniör i väg-och vattenbyggnadsteknik anställdes jag på Viak AB i januari 1947 där vi hade i uppdrag att projektera vatten och avlopp ute i den svenska landsbygdens tätorter – ”lortsverige” skulle saneras.

    20 år gammal flyttade Maj-Britt Blom – skicklig rådhusstenograf - men nu nyanställd på pastorsexpeditionen i Oscars församling vid Narvavägen ur föräldrahemmet på Sibyllegatan 5 – men inte längre bort än till en liten elegant 1-rummare i samma hus. Där hade hon tänkt sig ett glatt ungflicks-umgänge med sina många vänner har hon berättat för mig senare. Men något kom i vägen. Maj-Britt hade för något år sedan blivit vargungeledare – och en avgudad sådan – en riktig Akela – ledarvarg
    På en scoutledarträff ute på Påta i Åkersberga – Luciadagen 1946 möttes de två första gången. Mortens grupp hade vunnit tävlingsuppgifterna under vandringen från Åkersberga upp till scoutstugan och fick som första pris arrangera Luciatåget med naturligtvis manlig Lucia. Låt oss dra en barmhertigens slöja över den episoden. I alla fall gjorde Morten inte ett dugg intryck på Maj-Britt – i alla fall inte som en välsjungande Lucia. Däremot gjorde Maj-Britt ett visst intryck på Morten. Det visade sig att hon hade varit på Butteriks och inhandlat en del skämtgrejor som hon med stor förtjusning praktiserade på oss grabbar. Där var läckra kex bakade med iblandad gasbinda som växte i munnen ju mer man tuggade dem etc etc. Jag förstod att hon var ett slags primus motor när det gällde denna frejdiga glada glittriga flicka.

    Lyckligt okunniga om en gryende gemensam framtid skildes vi åt för att fira jul och mellandagar men Amor/Eros hade andra planer och uppmanade bästisen Pelle och hans väninna att sätta i gång något.. Vilket de också gjorde genom att bjuda ut sig på min födelsedag den 3 januari 1947 till en kusinfamiljs villa i Neglinge där Morten var ombedd att vara hus- och hundvakt under jul och nyår. Och med sig hade de Maj-Britt!

    Tänk, minns du 3 januari 1947. Vi möttes på perrongen på Neglinge station – jag blev blixtkär när du kom som ett yrväder mot mig – glad och glittrande och alltid så förväntansfull!!!

Ja egentligen finns det ingenting mer att berätta – det bara blev så. Nu gällde det att erövra henne! Jag hade kanske tur. Hon fick mässlingen och skulle pysslas om. Där satt jag kvällarna igenom och läste högt för henne om allt som intresserade mig medan hon kröp ner under täcket och inte villa visa sig. Det var bara att hoppas att hon skulle finna mig också lite intressant. Och när jag inte var där skrev jag brev som glödde. Och på något sätt togs min uppvaktning emot.
Det är kanske dags för några brev. Det första som skrevs var från mig – det s.k. ”stekpannebrevet” som vi genom åren kallade det. Det finns inte mer. Bortfluget men ihågkommet – skrivet bara några dagar efter den 3 januari – glödande med en bortglömd stekpanna på spisen. Maj har senare erkänt att det kanske var just det brevet som fick henne att börja bli lite intresserad.


Ja breven ja . Nej, dem håller vi inom familjen t.v.

Jag citerar några rader till:

Sakta vi gick genom staden – långa, långa promenader – pratade , berättade och njöt av varandras närhet. Långt senare skrev jag följande julklappsrim - som du sparat - på en julklapp som jag nu inte kommer ihåg – Men jag minns ”Blasieholms-stranden”!!!
Se den lilla versen du fick
när på Blasieholmsstranden vi gick
året var nittonhundrafyrtiosju
vi var unga då och ännu tu
du var oändligt söt, men sötare nu!
Det var just på Blasieholmsstranden och just då friade jag och du sa ja!

Barnbarnsbarnen Mira, Vega och Castor – så stora har de blivit nu!

Barnbarnen – de är större nu

Flickorna på Petersvik

Vårt Familjeträd

7 kommentarer:

  1. Morten, du rör oss till tårar (lycko-dito). Om några dagar blir även jag pensionär, får jag då tid till liknade betraktelser? (Ytterst tveksamt!!!)

    Lev väl och God Jul Morten.........

    SvaraRadera
  2. Alltid lika gripande att läsa det du skriver. Ha det nu riktigtr skönt över helgen. God jul och gott nytt år önskar Ylva och Jonas Sjöstrand.

    Ps: titta förbi på Ylvas Blogg. thruetheory.blogspot.com

    SvaraRadera
  3. Så fint du skriver om dina och Mors första möten. Och så härligt att ni sparade alla breven. Vem sparar brev idag? Nu är det hastiga mail som gäller. Krammmmmm

    SvaraRadera
  4. Sen är jag ju djupt imponerad hur du får in foton och text här på din blogg......

    SvaraRadera
  5. Åh! Vilken fantastisk berättelse. Sitter här, rörd till tårar och hoppas att alla får uppleva sådan kärlek.

    En riktigt god jul Morten!

    SvaraRadera
  6. Morfar, förlåt att jag inte svarat dig tidigare... Verkligen... Men jag säger det nu (som vi pratade om): JA!!! Med tre utropstecken också. Så detta får bli ett kodmeddelande mellan oss. Jag håller med Hanne.... miljoner kramar Camilla

    SvaraRadera
  7. Vilken underbar berättelse, det mest underbara är att den är sann.

    God Jul

    //Maria

    SvaraRadera