Translate

2008-06-30

En resa i svunnen tid och rum - Del 2


Så här berättar kontraktsadjunkt Hjalmar Ahlner

Till kyrkhelgen i Ammarnäs nio väglösa mil från Sorsele reste i midsommartid hela överheten d.v.s doktorn, länsman, jägmästaren och prästen. Resan tog sex dagar helgens två da­gar inräknade. Den gjordes tillsammans med Erik Svensson som var kyrkoherde i Sorsele från 1898 till sin död vintern 1908.

"Näverkontarna tas fram. Soltorkad renbog, smör, limpa, tunnbröd, skinka, ägg, köttbullar samt socker och kaffe stuvas ner. Bredvid kontarna står kaffepetter bredbent och sotig.
Allt föres ned i Ammarnäsbåten, en ryslig tvåroddarbåt. De vana roddarna läg­ger ut med kraftigt porlande årtag. Båten glider uppför den stilla älven. Bakom kommer en tvåroddare, det är länsman med sina roddargubbar. Ännu en tredje båt sticker fram nosen. Även i den glänser uniformsmössor. Det är jägmästaren. Någon ser doktorn komma stegande till sin båt. Från nästan varje by och nybygge fara båtar upp mot fjällen till lapphelg. Båten skrapar mot stranden.
Rast vid vitknösens fot. Kaffepetter puttrar. Ressällskapet lägger sig till bords vid kaffebord dukat bland blommande ljung. Rodden fortsätter. Om en stund lägger båten till vid stranden. I närmaste stuga skall ett barn döpas. Ringningen sköts av gammklockarn i Sorsele, Bernhard Åström som också följer med på resan och leder sången.
I gården längre upp under det branta berget längtar en gamling efter nattvarden. Även doktorns, länsmans och jägmästarens båtar gör uppehåll här och där för förrättningar.
Himlen mulnar. Regnet duggar, ökar, strömmar och piskar händer och ansikte. Landkänning. Sofi i Sörberga bjuder på grädde ur trätråg. Någon berättar att Sofi om vintrarna selar sin häst och far ut på timmerkörning i skogen, och när det arbetet tryter far hon som forkarl till Bastuträsks järnvägsstation, en fyrtio mils resa.

Utmed Gibmovares lodräta ättestupor fortsätter färden. Framför ligger Vännäs kulliga klack. Ivrigt har våta, frysande resenärer spanat efter hus. Nu är man framme. En brasa flammar i den öppna spisen. Helgfirarnas kläder upphängas till tork. Fläskpannan fräser och kaffepannan har fattat nytt mod och spottar över­modigt i spisen. Välbefinnandet återvänder. Följande dag är det uppehållsväder. Med nytt mod lägger roddarna ut från stran­den. Vid sjöns ände dånar Gillesnuoleforsen. Vid kapellplatsen sova sex lappmän den sista sömnen. Forsen är svår. På en väg av utlagda runda kavlar drages båten över holmen som ligger mitt i forsen.
Ännu en halv mils rodd. Sandselebor får påhälsning. Deras grädde drickes upp och på spångad stig når man Kraddsele by. Här bor Gustav Erson, hans barn och barnbarn, alla av jättelik växt. De bor här som vildmarkens betvingare. Efter en stadig middag fortsätter resan i båt en halv mil och sedan till fots på slingrande stig. Järnforsen dånar. Vid forsen har en björn med fin smak valt platsen för sitt ide.
Efter kafferast, vila i idyll mitt i vild natur, fortsätter vandringen. Sällskapet in­skeppar sig på prästbåten på Övre Gautsträsk. En sväng om udden. Vilken sa­golik syn! Ammarnäs fjällby framträder. Efter slingrande rodd förbi det bördiga deltalandet framför byn lägger båten till vid bryggan och alla välkomnas av kyrk­värden Strömgren.

Nästa dag kommer båtlaster med lappar och nybyggare. Följen av nomader kom­mer på stigar från fjällen. Klocktoner ljuda. Helgen ringes in. Folket strömmar till Herrens hus. De kommer hungrande, törstande och med längtan att få fira högtid.
Följande dag hålles högmässa med nattvardsgång. Vilken färgprakt i det enkla kapellet! Vackra dräkter, barmkläden och smycken strålar mot den vackra tim­merväggens bakgrund. Gudstjänsten fortsätter på eftermiddagen med husförhör och till sist altartjänst.

Dagen därpå kommer lapparna in för att säga farväl. Fjällfolket vandrar uppåt snöfjällen där renarna söka svalka och vila från mygg och flugor. Ut över Gautsträskets spegel löper båtar med hemvändande helgfirare. En fin kyrkhelg är slut för denna gång."


På väg mot Ammarnäs - Gillesnuole kapell
Vänsterklicka på bilderna så förstoras de

En resa i svunnen tid och rum - Del 1


– Sägnen berättar att mina föräldrar, Nils Björkman och Maria Stenberg, träffades i midsommartid vid ”Potatisbacken” i Ammarnäs – då nio väglösa mil - norr om Sorsele utmed Vindelälven och Storvindan i Västerbottens län. Året var 1907 och Maria skulle om några veckor fylla 18 år. Hon tillhörde då kyrkoherdens i Sorsele hushåll och uppskickad av sin Far, kyrkoherde i Rölanda, Dalsland att, som guvernant läsa med Sorseleprästens barn.
Varför just Ammarnäs? Vid den tiden fanns det ett åligande att kyrkoherden i Sorsele en gång om året vid midsommartid hålla en predikan för samer i Övre Gautsträsks kapell i Ammarnäs. Det var en stor apparat för kyrkoherden och hans familj att ta sig dit har min Mor berättat. Och båtledes måste det ske med roddarlag och flera båtar som först skulle ro uppför Storvindan och i dess norra ända möta Vindelälven med sina långa och besvärliga Dunder- och Järnforsarna där båtarna måste dras på land vid sidan av forsarna av särskilt förhyrda dragarlag. Det var mycket folk på gång för kyrkoherdens hushåll var stort och flertalet skulle med. Säkert ett stort äventyr för den unga guvernanten från Rölanda på Dal. Resan var strapatsrik och tog säkert flera dagar med övernattningar i stugor utefter älven.
Ammarnäs Potatisbacke är en berömdhet som med sitt söderläge, myllrik jord och sluttningens vinkel mot solstrålningen hinner ge en rik potatisskörd trots tidiga köldknäppar i detta karga landskap. Vid foten av denna berömdhet mötte den unga och söta fröken Stenberg den stilige jägmästaren Nils Björkman. Tycke uppstod och förlovning följde efter viss tid efter presentation av de unga tu inför respektive familjer och föräldrar. Det var långa vägar de unga måste resa innan allt var klart för bröllop i Rölanda kyrka den 28 december – på menlösa barns dag – 1909.



I dag tar resan Sorsele – Ammarnäs per bil bara en timma och det har vi nu gjort – Kajsa, Ronald och jag – 101 år senare för att spåna och spana efter några fotsteg. Och vad fann vi? En potatisbacke – naturligtvis och kände historiens vingslag! Jodå, där låg den och så här är dess ”historia”


1830 fanns det inte en enda potatis i Ammarnäs, men några år senare fanns det. Hur det gick till är vad denna berättelse handlar om.
Nybyggaren hade gått till Lycksele marknad och köpt potatis. Under den långa färden hem i oktober månads kyla skyddade han de ömtåliga knölarna innanför vad­malsblusen och storvästen. Nu skulle odlas potatis i Ammarnäs, även om tvivlets talare sagt att det inte gick. Bara att vara hemlig med sin odling, då skulle det gå bra.
Hela vintern vakade han över sin skatt och höll den gömd, för att sedan lägga den att gro i det varma fähu­set. När våren kommit, med lövsprickning och vårflod, tog han i hemlighet en promenad till den bördigaste jor­den på sitt hemman. Han drömde om en stor skål full av nyskördad potatis och därför märkte han inte att några av knölarna saknades.

Nybyggarens Fia, ett barn som bara finns i berättelsen, hade upptäckt hur fina de ömtåliga och avlångrunda och släta potatisarna var. Och de groddar som börjat spira på knölarna, såg precis ut som öron. Utan att förstå hur det gått till, tog hon med sig tre av dem och sprang bort från lagård och hus och föräldrar och arbete - för att leka.

Det fanns en kulle bakom husen, den var hög och svår att bestiga, men i vårvärmen och med bara fötter som nyss sluppit ut ur vinterkängorna, tog hon sig upp på toppen och hittade en plats där en tall vräkts omkull av stormen senaste vintern. I skydd bakom rotvältan
hittade hon sin lekplats och hon visste redan hur hon skulle göra.
Den första potatisen döpte hon till Spira, som kon i la­gårn, och de andra två fick vara kalven och geten. I j or­den vid rotvältan gick nu hennes husdjur med fötter och ben av pinnar med nyöppnade hål i potatisskalet som ögon. Vad roligt det var att ha egna djur, som hade öron och gjorde precis som man sa.

Nybyggarens möda vid den bördiga jorden var över. Nu låg hans dyrbara hemlighet och grodde och plikter och byggen skulle åter göras. Men först skulle alla äta och sedan skulle alla hjälpa till med något. Han ropade högt så familjen skulle förstå att det var allvar nu.
Och allvaret nådde backens topp och Fias lek tog has­tigt slut. Nu såg hon att hon gjort ett stort misstag och att stölden av kon och kalven och geten bara kunde be­lönas med en sak - stryk. Men kanske kunde rädslan tyglas om hennes brott kunde gömmas? Snabbt begrav­de hon ko och get och kalv i jorden och bestämde sig för att låtsas som att det aldrig hänt. Så rädd var Fia för att bli ertappad att minnet helt försvann.

Sommaren hade sitt vanliga lopp. Sol och regn och sysslor. Nybyggaren vakade över sina plantor och i juli började blasten bli riktigt grön och frodig. En natt kom frosten och nöp bladen i hörnen, som den brukar göra. Tack och lov att den inte gjorde större skada. Men sommarens nätter var fulla av vädrets svek och fem gånger till var frosten framme innan hösten. Den hade gått hårt åt blasten som minskat i omfång, blivit brun och skrumpnat och hängde. Och på hösten var skörden en liten tallrik med knölar så stora som lillfingrets topp. En händelse som fick odlaren att misströsta och ge upp hoppet om att kunna få sådan föda vid fjällets fot. Det var då, efter skörden men före höstböndagen, som minnet återvände till Fia. Hon sprang i skymundan till sin välta rot på backens topp - och där!
Fia löpte så snabbt tillbaka till sin far och fick honom att skynda på sina steg för det var ju så märkvärdigt detta, att ett litet potatisland fanns på toppen av den be­svärliga backen. Den kalla luften hade inte nått upp till toppen och Fias djur, de trasiga knölarna med klövar och ögon, hade fått många kalvar och killingar. Och inte fanns det några banpor åt Fia, utan bara kra­mar och jubel. Och familjen behöll sin hemlighet hela vintern. När våren kom året därpå tog de sig alla en tur upp på backen och planterade sin hemlighet på den plats där det en gång stått en tall.
Först när hösten kommit och det återigen var bevisat att frosten inte nådde backens topp kunde familjen visa resten av byn hur bra det går att odla potatis här vid foten av fjället. Och byn spadade upp sin Potatisbacke, delade in den i tårtbitar så att alla familjerna skulle ha sin egen bit och odlade och odlade.
Och om ingen har berättat för dem om spagetti, så odlar de ännu idag.
(Urban Berglund, fritt efter Gorik"s inspirerande och sanna berättelse.)

2008-06-22

Grattis Mira - åtta år !



I dag firar vi mitt äldsta bbb Mira med tårta och hurrarop!
I morgon fyller hon åtta år
Här ett bildcollage med bilder som hon själv tagit
Måntro teckningen också är ett sjävporträtt?

2008-06-16

En bohuslänsk delikatess


Häromdagen skrev jag i min blogg: ” Inte ens en ”spicken makrill” gick att få tag på då allt fiske var stängt.” Nu kan jag berätta att Beata som var i Strömstad dagen därpå kunde skaffa fram en ”spicken en” åt mig att snaska på. Jomenvisst är det en delikatess! Man kan skära tunna skivor och äta den rå. Men så här fick jag lära mig av Oleana hustru till ishavsfiskaren Hilmer på Rossö en gång i min ungdom:
Skär den spickna makrillen i bitar och koka dem tillsammans med potatis – spicken betyder att makrillen är ordentligt nedsaltad – så man slipper salta potatisen – käckt va! När potatisen är klar är makrillen också klar och avsaltad och anrättningen serveras med en kall nubbe om man så vill. Bohuslänsk nationalrätt för den gamla stammen. Nuvarande Rossöbor lär rysa vid tanken. Nu går jag och skrubbar färskpotatis och skivar makrillen till ett middagsmål –
Litet senare: Se det blev en kärv men god måltid som avslutades med jordgubbar och hårt bröd denna söndag.!

2008-06-13

Västkustskt i juni 2008 – Del 2 Rossö



Fredag: Så sitter jag återigen på husets vackert röda åkerimaskin och klipper gräset på den stora gräsbevuxna ängen – en gång en potatisåker köpt av husets förste ägare för 500 kronor av rossöbonden Kalle Spindel – nu ett blomsterhav i en välansad bohuslänsk trädgård – sic transit gloria mundi eller tvärtom. Vi är i på Rossö – Stefan och jag. Vi skall vara här några dagar – arbeta, njuta av vackert väder och kanske bada. Syster Beata som nu börjat sin sommarhusvistelse i sitt grannhus pysslar om oss med närande middagar och glada förmaningar. Som vanligt har jag lockats att fota mycket och bilderna får berätta i collageform. Vänsterklicka på Collagen så förstoras de!

Lördag: Fick vi besök av kusinfamiljen Gunnar och Ulla från Åmål som kom med en festlig rabarberpaj till lördagskaffet. Maria och Johan anslöt från Grebbestad. Det pratades mycket släkthistoria allt eftersom vi lärde känna varandra. Det blev en heldag med sen lunch och för somliga ett salt bad innan de for hem. Ett fotocollage berättar vidare:


Det går en dag ett ögonblick i sänder – Söndag var ju student-mottagning och ”öppet hus” i Grebbestad, där jag träffade Lasse och många andra. Men det är redan inbloggat
Söndagsmiddagen åt vi hos Beata och kvällen avslutades med en promenad över heden ner till Båsen för att känna på det salta havet – och det var det - salt men också badvarmt. Jag har nu meddelat A+K via Ronald i tfn att jag stannar några dagar till och åker hem onsdag.

Måndag: Arbete med åkerimaskinen –en andra omgång – shopping i Strömstad med dåligt resultat. Inte ens en ”spicken makrill” gick att få tag på då allt fiske var stängt.
Middag med ”Tortilla flat” hos Beata. Fråga mig inte vad det var – men gott smakade det! Kvällsbrasa! Det har under dagen börjat blåsa upp och stormbyarna leker i de väldiga trädens kronor – rufsar om och ställer till. Tidig nattning men jag sover gott här på Rossö

Tisdag: Vår sista dag här på Rossö. Kraftiga vindar härjar och får trädkronorna att buga. Vi röjer och städar. En sista promenad runt Oxelfjell och nybyggen I morgon åker vi hem. Sista middagen var det vi som bjöd Beata. Det blev ugnsbakad laxfilé med färsk potatis och jordgubbar med vaniljsås som blev öveer efter rabarberpajen från lördagskaffet

Onsdag: Start 0945. Efter avsked från Beata som vinkade i väg oss rullade Stefan och jag så sakteligt genom ett fagert norra Bohuslän. I Ljungskile tankade vi vid en Shellstation – och det var sista gången jag såg min plånbok – vilket upptäcktes först vid Gbgs centralstn. Katasstrof! Kanske. Men Stefan övergav mig inte – han skulle vidare till Simrishamn.. Med gemensamma krafter och några telefonsamtal – Shell i Ljungskile, Ronald i Stockholm, polisen och vägverket så lugnades vi ned. Factum est. Varför gråta över spilld mjölk. Nu sitter jag på tåget med giltig biljett och på väg hem. Tågkupén är fylld av ungdomar på Väg till Hultsfred och snacket går…Utanför skockar sig molnen. Ja sedan - skogsbrand mellan Herrljunga och Falköping som tvingade oss att byta till buss mellan Herrljunga - Falköping och nytt tåg två timmar försenat från Falköping. Men hem kom jag till slut.

Västkustskt i juni 2008 – del 1

Från studentmottagningen på Stenpiren i Göteborg
Tog tåget till Göteborg där jag mottogs av Agneta och Stefan. Mötet med Agneta var kärt men kort då hennes arbete kallade. Stefan som nu skulle bli min chaufför till Rossö och jag tog oss i gatuvimlet ned till ”Stenpiren” där en jublande studentkull från det seglande gymnasiet på Öckerö landsteg och möttes av anhörigas kramar, blommor och presenter. Min Cecilia Sjöfarare var en av dem
Efter ”Stenpiren var det Rossö som gällde och dit kom vi efter en lång och trafikmödosam bilresa.


Från studentskivan i Grebbestad

Det var ett sommarfagert sällskap som samlades under partytältet i villan i Grebbestad för att fira husets student. Jag saknade husets äldste son som nu var ute och seglade. Men yngsten Martin var där huvudet högre än de flesta och naturligtvis Mor och Far som dukat fram grandiosa smörgåstårtor och ros prinsesstårtor när husets prinsessa skulle firas med tal av bl.a. prinsessans Gudmor och Gudfar.
Så här berättade jag:
Cecilia Sjöfararen har jag kallat dig!
Vittbefaren lättmatros nu hemkommen från de sju haven. Tre resor har du redan gjort – kämpat med tackel och tåg i atlantiska stormar och karibisk stiltje medan du pluggat algebra, geometri, språk och all annan gymnasiekunskap som gett dig höga vitsord och betyg, Dessemellan har du skrivit fantasifulla och hänryckande resebrev. Vi vanliga landkrabbor avundas och beundrar dig för dina äventyrsresor!
Låt mig berätta en liten familjesaga. - det är ju min uppgift när jag kommer på släktkalas – denna gång om äventyrliga resor:
För hundra år sedan resta en äventyrlig präst- och bondjänta som 17-åring från hemmet i Rölanda prästgård i Dalsland norrut upp till Sorsele i Lappland – en lång och obekväm och inte så lite äventyrlig resa med 100 mil skrangligt tåg och 30 mil hästskjuts för att läsa med kyrkoherdens barn.
Kyrkoherden hade ämbetsplikt att till midsommar hålla gudstjänst för samerna i Ammarnäs beläget ca 9 mil väglös terräng norr om Sorsele. Transportmedlet var båtar som roddes uppför Vindelälven av inhyrda roddarlag och som drogs med handkraft förbi de mäktiga Järnforsarna – en resa som tog flera dagar och nog så äventyrlig och strapatsrik för Rölandatösen Maria som nu tillsammans med kyrkoherdens hela hushåll följde med upp till Ammarnäs. Där vid den berömda ”Potatisbacken” mötte hon en ung jägmästare från en lärarfamilj i Stockholm med känt resultat - 6 barn, 12 barnbarn, 32 barnbarnsbarn och ett otal bbbb.
Maria/Maj Björkman blev din mormorsmor. Vet du förresten att du är unik. Du är den enda tös i hela vår storfamilj som är dotterdotterdotterdotter till min mormor Agnes Stenberg – kyrkoherdefrun i Rölanda och mor till Rölandatösen.
40 år senare reste en annan äventyrslysten ung flicka med studentmössan på svaj. Denna gång till Paris. Kriget var slut och Europa lockade – din mormor MarieLouise – blivande journalist och författare – också med många hemskickade och kryddade reseberättelser
Så har vi en tredje Maria – lilla ”Krusidull” som nyfödd reste till Rossö och där nyfiket och intresserat tog efter de äldre mariornas stil och charm – din mor Maria som efter vad jag nu förstår varit en drivande kraft bakom ditt makalösa sjöfareri och mycket annat för din uppväxt och utbildning.
Kära Cecilia! Jag har här i min hand en DVD-skiva med
”Familjehistorien” som en gång skickades ut till de tolv barnbarnen f.v.b. ner i generationerna nu kompletterad med en del tilläggsberättelser och fotografier och alltså mogen för ett nytt utskick.
Samlat datorarkiv kring ”Familjehistorien”
Cecilia, jag skulle vilja att du gör ett försök och tittar på detta dokument för en eventuell fortsättning………..
Det kommer att finnas mer att berätta om oss Ta god tid på dig att fundera!
Under tiden önskar jag dig all lycka och välgång för framtiden!!!!




Vänsterklicka på collagen så förstoras de!

2008-06-03

Elinmiddag och Luddesöndag

Röst i tfn: Hej , det är Elin, Jag kommer till Stockholm med med min Patrik. Kan vi ses och äta sushi ute någonstans?
Jag i samma tfn: Men Elin ! Det var roligt att du vill träffa mig. Det var verkligen längesedan. Men Sushi – njaa
Röst i tfn:Jag vill träffa pappa också!
Jag: Kan vi inte träffas hemma hos mig. Där jag bjuder på gravad lax och knäckig äppelpaj. Då blir vi fyra just nu. Är det några fler du vill träffa. Jag klarar middag för åtta pers om Camilla vill bli min värdinna.
Röst i tfn: Jag hör av mig om det blir några fler…..
Jodå, det blev fler. Pappa Anders kom med Helen, Gunnar och Tora. Camilla bjöd in Kajsa och Ronald – när det ändå var lördagsmiddag. Och jag själv bjöd in Barbro och Bo. Jag fick duka till tolv pers denna ”Elinmiddag – och laxen med färskpotatis och äppelpajen räckte och blev över. Ja se det blev en riktig familjemiddag med nära och kära. Och så här såg vi ut – vi som var med

Söndag tillbringades i bilkortege på Djurgården – inte särskilt klyftigt för där fanns ingen enda parkeringsplats att uppbringa. Men dessförinnan hann vi hälsa på ute hos Mor Maj ute på Sandsborg där Ludde och Ronald vältrade sig på gräsmattan medan Kajsa planterade friska blommor och jag fotade.



Vänsterklicka på collagen!