Translate

2007-11-30

Skvärdans

Som alla vet har jag ett förflutet i skvärdansandet. Det började för tio år sedan då jag och min allra käraste högerdansare tog våra första stapplande skvärdanssteg ute i ”Huset” på Sjödalsvägen i Huddinge varefter Huddinge Square Dance Swingers - HUSQ kallad - bildades. För att det överhuvudtaget skall bli ngn sorts skvärdans så behövs en kåler – en ropare som talar om vad man skall göra och som styr dansvimlet – dessutom måste man göra som han säger. I den vevan träffade jag min första riktiga "kåler". Nu har han i dagarna fyllt 50 år och jag skrev några uppvaktande rader till honom på hans födelsedag:

Roland du är bäst! Du var/är min favorit-”kåler”!!
Det lär finnas totalt drygt 6000 olika turer med variationer och de som kan alla dansar i vad man säger ”C1- C4” Roland kan dem alla och undervisar från Basic upp till C. Dessutom kan han skilja på höger och vänster Bara det är en prestation att hålla reda på i synnerhet som han står vänd emot de dansande. Jag har under de här tio åren lärt mig ca 150 call. Så det är med stor beundran man lyfter på hatten för Roland – och många andra callers! Och det gör jag genom att visa er denna video med Roland som ensamdansare…. Fotograferad på Böda april 2007.


video


Alltså! Grattis Roland 50 år och Grattis HUSQ 10 år!!!!!

2007-11-29

Syskonträff i Stockholm

I morgon träffar jag mina syskon, Beata och Magnus - ett kärt besök som tyvärr sker alltför sällan. Tänk en gång var vi sex stycken - tre systrar och tre bröder. Äldst var Gunnar och Bibi och yngst var MarieLouise. Här har ni hela syskonskaran i tidsenliga kostymer och frisyrer från1910-20-3o-talen

Och här sitter vi tre som är kvar på en klippa uti det fagra Bohuslän. Året är 1930
Vi äter middag på Kb för att sedan gå till teatern på Brunnsgatan. Jag tar kameran med mig så jag kan visa upp en mer tidsenlig bild av oss


Vänster klicka på bilderna så kanske de förstoras

2007-11-22

Novemberdagar att minnas. Del 5

Det är verkligen ingen hejd på minnesrika novemberdagar – Barns och numera ett barnbarnsbarns viktiga födelsedagar och en bröllopsdag.
Den tionde november har dottern Kajsa födelsedag
Den sjuttonde november har dottern Anna tillsammans med den lille Ludwig födelsedag




Grattis mina kära barn!!!
Den tjugoandra november är min Majs och min bröllopsdag!
Tre betydelsefulla dagar att minnas!

Och jag minns - För 60 år sedan - den 22 november 1947 – åt jag min sista grötfrukost vid familjens köksbord på Kungsholmsgatan. Några timmar senare den dagen vandrade jag uppför Oscarskyrkans kyrkogång tillsammans med min förtjusning och mitt livs kärlek, min ”Akela” fröken Maj Britt Blom - vacker som en saga i sin vita brudklänning - som nu skulle bli MIN MAJ BJÖRKMAN, älskad hustru och livskamrat. Kyrkogången var kantad av små vargungar som surmulet tittade under lugg på brudgummen för att jag hade tagit deras älskade Akela från dem. Var det inte så att någon av dem försökte sätta krokben för mig när vi vandrade gången uppför mot koret? Men den kloka Maj hade tänkt på allt och hade ordnat saftkalas med bullar och tårta i en närbelägen lokal för sina uppvaktande vargungar och missnöjet avtog så småningom förhoppningsvis.
Efter vigselakten väntade utanför kyrkan en alldeles ny och grant röd SL buss av senaste modell som hyrts för transport av gästerna till middagen i Lärkstaden. Brudparet fick åka limousin för att fotograferas i Strandvägsateljén.
Det gladaste bröllopet på år och dag sa alla som var med. Min Majs talang att arrangera roliga och trevliga fester och sammankomster är numera känd i vänkretsen. Men det här var första gången jag fick vara med.
Efter en lång och festlig dag åkte brudparet till Majs lilla lya på Sibyllegatan som nu blev vårt gemensamma hem för en tid framöver
Vad hände sen – ja, se det är en annan historia!

2007-11-18

Novemberdagar att minnas. Del 4.

På besök hos Ludwig - en dag gammal.
Hur känns det Ludde? Jovars. Lite sömnig och lite hungrig - annars så är det lugnt. Åsså blundar jag för det är ett förskräckligt blixtrande med kameror runt om mig. Stick i väg nu så man kan få lite käk i sig och få gosa med mamma!







2007-11-17

Novemberdagar att minnas. Del 3

Får jag lov att presentera mitt femte barnbarnsbarn –en pojke
Ludwig född i dag den 17.11.07. kl 11.17, vikt 3850 g och 53 cm lång
Föräldrar: Caroline och Pierre. Nybliven Mormor och Moster är Kajsa o Camilla.
Vi önskar familjen allt gott!!


Så här skrev han själv i ett mail till sin nyblivna moster som just nu studerar i London

Hejsan moster Camilla Nu har jag kämpat mig ut i den stora världen - den är ju hiskeligt stor men det gäller att tackla den rätt och det tänker jag göra så småningom - jag har stora planer Kanske måste jag en gång konkurrera med dig om att bli FN:s generalsekreterare om jag inte skall spela i Djurgårn som jag tror pappa vill. Tjosam!

Mamma o och Pappa hälsar.

Min mormor o Ronald äter just nu middag hemma hos gammelmorfar tllsammans med gammelmoster Anna och Olle, farbröderna Peter o Mikael med sina tanter Linda och Pernilla och har rysligt trevligt. Det är ju oxå Annas födelsedag. Så nu måste man konkurrera med henne när detblir födelsedagskalas den 17/11.

Kramis från din syrrason Ludwig
PS Mamma har sagt att jag skall stava mitt namn med’w’

Mormor Kajsa med sitt första barnbarn
Stolta föräldrar

2007-11-14

Novemberdagar att minnas . Del 2.

Häromdagen kikade jag in på min egen blogg och fann till min glädje tre kommentarer skrivna av en farmor, en tvåbarnsmamma och en alldeles strax blivande mamma. Alla tre har något gemensamt de är släkt med varandra och alla tre ståtar med samma efternamn och dessutom tillhör de en grupp som jag kanske beundrar allra mest - nämligen kvinnorna i min stora familj. Tack kära Agneta, Pia och Caroline för besöket i min blogg. Jag blir både stolt och glad när jag möter er där. Pia skall inte du ha ett födelsedagskalas snart för en av dina söner? Agneta när ses vi nästa gång? Caroline jag står alltid beredd med en fläskpannkaka när du kommer!

"Storasyster" till er alla i denna familjegrupp är Barbro äldsta barnbarn till mina föräldrar. Vi träffades första gången på ön Hyppeln i Göteborgs skärgård 1935. Redan då gjorde hon ett outplånligt intryck på mig där hon satt på en vit filt och jag skulle vakta henne medan föräldrarna simmade i bränningarna. Plötsligt var filten inte vit längre…..!!
Numera sitter hon ofta som den Göteborgstjej hon är gärna på Kafé Valand på Surbrunnsgatan där hon skriver, ritar och berättar. Jag var där för några dagar sedan och fick följande berättelse av henne:

Till Mortens blogg, med en smula tvekan, från Barbro. Inte för att det är tråkigt att skriva om sig själv, utan för att orden svävar iväg någonstans ut i rymden. I vanliga fall skriver jag gärna dagbok, ritar och textar med tusch och färg på Papper. Handens rörelser är viktiga, meditativa .
Att skriva på ett tangent bord och se det på en skärm, är inte nytt för mig, eftersom jag arbetade som sättare ett tag på 80-talet. Men då var det mörkrumsarbete efteråt och man hade en viss koll tills det kom i tryck. Nu känns det nästan som tankarna inte hinner med. Skynda dig, skynda dig, ett litet streck pickar fram tiden.
Luktärterna som jag målar av tittar på mig och ropar: ”måla av oss, vi vissnar snart” . Men vi har ett samförstånd. Dom vet min ofullkomlighet. Hur gärna jag än skulle vilja kan jag omöjligt fånga deras doft .
Ja, i alla fall har jag lovat att skriva om ’Det stora arbetet’.
En stor önskan fanns hos mig när jag var tolv år. Dels att vara NÅGON, en konstnär. Dels att skapa bilder och ord.
Då började jag så sakta med ’Det stora arbetet’.
Först extra teckning i skolan, sedan frihandsteckning, kvällskurser, målning, textning, sökte in till konstskola men kom inte in, jobbade på annonskontor, sökte igen och kom in! Härligt.
Men Konsten krävde mer än jag drömt om. ’Fortsätt’ sa mina lärare. Det gjorde jag, trots allt. Efter konstskolans många år var jag med i samlingsutställningar, gick på kvällskurser, tecknade då och då i tidningar. Barnen kom. De var en gåva. På den tiden sa man ”få barn” inte ”skaffa barn”
Barn och hushållsbestyr kräver omsorg och tid. Då fanns inga dagis. Tecknade ändå mycket, och skrev. Skickade in till olika tidningar, blev oftast refuserad. Jag var politiskt aktiv i den progressiva rörelsen. Försörjde mig med layout, bilder, texter och stenciltryck. Arbetade inom hemtjänsten för att få tid att måla. Började undervisa i Kalligrafi. Behövde friska upp kunskaperna om skriftens historia, för att kunna berätta för elever.
Då började ’Det stora arbetet ’ på allvar. Tillsammans med våra resor(Bosses och mina) växte en historia fram om skrift och bild från förhistorisk tid till nutid. Oj 300 000 år!
Den första separatutställningen 1993 handlade om floden Dordogne, symboliskt från nutid och tillbaka till förhistorisk tid.
Jag behövde lära mig att göra ”illuminationer” och skriva med gåspenna för att komma vidare in i medeltiden. En ”illumination” är en målad och guldbelagd bild i medeltida handskrifter. Kurser fanns inte, så jag började måla ikoner. Och kunde sedan infoga ”illumination” i kalligrafikurserna.
Nästa egna utställning var ”VERE” (sanning) i Triangelkyrkan 1997. Den hade nordfranska kloster från åttahundratalet som tema. Kopior av handskrifter och akvareller från natur och historia.
Flera ateljévisningar och utställningar tillsammans med andra
Under den här undervisningstiden började jag skriva och rita ’Anteckningar om skrift och bild genom tiderna’. Så småningom med ett kvinnoperspektiv. Det blev sju delar, som bygger på människans största uppfinningar, när det gäller skrift och bild, framförallt skriften.
1. Skriftsystem Tecken och symboler, Förhistorisk tid,
2. Den första skriften, 10 000 år tillbaka
3. Alfabetet växer fram, 4 000 år gammalt
4. Olika stilar, ett alfabet - hundratals möjligheter, 300 f kr
5. Skriftreformen, små och stora bokstäver, 800-talet
6. Tryckkonsten, att mångfaldiga, år 1457 i väst världen
7. Data, nutid.
Jag läste och läste; skrifthistoria, konsthistoria, idéhistoria, litteraturhistoria, vanlig historia, filosofi mm. Men hittade nästan ingenting om kvinnor som skrev och målade under tidig medeltid. Då läste jag också kvinnohistoria och letade på egen hand efter den röda tråden, som jag sedan följt. Samtidigt (har jag upptäckt efteråt) som flera andra kvinnor sökte i historien och gav ut böcker och forskningsrapporter.
1999 kom ’Det stora arbetet’ in i en annan form. Att utifrån undervisning ha ett samarbete, att göra gemensamma utställningar, att följa den röda tråden tillsammans med andra. Ett rikt samarbete växte fram med tjugotalet kvinnor; elever och kollegor - om hur skriftens utveckling också påverkat kvinnans situation i samhällslivet .
Vi kallade vårt arbete: HELANDE TANKAR – Kvinnans vandring genom tiderna i bild och skrift
Fem stora utställningar gjorde vi med gemensamma ansträngningar. Den första var i Roma kloster på Gotland 2001 och den sista? i Upplands Väsby 2005. Till de olika utställningarna hade vi kataloger och vykort. Vi tryckte upp häften om skrift- och bildhistoria, om örter, kan örterna läka Moder Jords sår, om Hildegard av Bingen, som då var ganska okänd i Sverige.
Vi kallar oss nu Akademi ADA, efter Ada i Göteborg och Moder ADA , som levde på åttahundratalet i Karl den stores närhet i Aachen. Hennes ADA-evangelium finns i Triers stadsbibliotek.
Vi i Akademi Ada planerar en utställning, midsommarveckan 2008 på Galleri Kaxig i Norrtälje
Eget arbete är ”VINDY” En berättelse i ord och bild om en flicka, som med vindens och modergudinnans hjälp får uppleva och delta i hela historien flicka/skrift. Sju häften, och en ateljévisning i Enskede Gård och en på Panorama Art hösten 2006.
Nu 2007 arbetar jag med ‘Gåvan – en saga’ Om Afghanistan och barnen som far illa i USA:s krig. Hur ska vi vanliga människor stå emot det onda? Det blev en saga om vadderade jackor mot bomber. Den var med på en samlingsutställning ”vet hut Bush” i Skarpnäck. Dessutom gjorde jag några politiska bilder om Bush som elefant. Republikanerna kallas ju för elefantpartiet.
Varje teknik har sitt eget liv. Att teckna med kol och måla med jordfärger, blandade med ägg eller fett är uråldrigt. Också att rista i sten, vax, lera, trä är förhistoriskt . Att skriva med tusch är mångtusenårigt. Att skriva i sanden med vinden, eller på datorn elektroniskt - flyktigt.

Klippmålningar och Venus från Brantôme

Så berättade Barbro Skoog-Stenström, trebarnsmamma och Farmor till tio barnbarn för mig en novemberdag 2007

Vänsterklicka på bilderna så blir de kanske större och mer innehållsrika

2007-11-10

Novemberdagar att minnas! Del 1

Mycket har och skall hända denna november 2007.

Allhelgonadagen träffade jag de stjärnögda barnbarnsbarnen, fyrväpplingen från Tumba, ute på Världsarvet Skogskyrkogården och gick med dem i snålblåsten en familjevisning av vad som sker därute. De små pinnade på över backarna men Morfar Morten sackade efter och mötte dem på nytt på ”Tallum” där det vankades lekrum, utställning och saft o bulle. Dagen avslutades med ljuständning och picknick på nybakad kardemummakaka vid Mormor Majs grav på Sandsborg.


Den 8:e november: Årsmöte i den illustra Föreningen 1924 Års Män Beslutades att föreningen skall ”nedlägga sina verktyg” och upphöra med sin verksamhet.
Kvällen avslutades med en festlig måltid på Restaurang Eriksberg där föreningens sista likvida medel satsades på en bejublad kabaré utförd av entertainern Mattias Enn och hans förtjusande och skönspelande pianist Carina som tillsamman tog oss tillbaka till 1900-talets stora kabaréstjärnor. Härligt men med vemod!!!!


Den 9:e november kom Kajsa och Ronald hem – välbehållna tack och lov – efter en tre veckors fotvandrande dust med Mount Everest-backarna – Jag tycker att de har utfört en bragd - Den tunna luften, de enorma höjdskillnaderna, primitiva fuktiga och kalla övernattningar måste övervinnas för att slutligen nå det planerade slutmålet Kalapathar på 5545 möh där de belönades med en av de mäktigaste utsikterna på hela jordklotet – den klassiska vyn av Everest med dess jättar av grannar.
Vandrarna Kajsa o Ronald har mycket att berätta



Vänsterklicka på bilderna så blir de kanske större och innehållsrikare!

2007-11-02

De nådde Kalapathar!!!!

Ja så kom då äntligen ett livstecken fån våra Himalaja-vandrare Kajsa och Ronald. De har fått slita ont - men de har gjort en fantastisk prestation. Bravo kära Kajsa o Ronald!
Så här berättar Kajsa i ett mail jag fick i kväll:

Hej,
Det vackraste vi sett! Det största aventyr vi varit med om!

Och så sjuka vi har varit och fortfarande är!

Ronald nådde 5545 m och jag till 5400 m.
Vägen ditt har kantats av gudomligt vackra vyer, men också av rejäl hosta, feber och höjdsjuka. Efter vi skickat förra mailet från Tengboche (fick ni det??) och gick över den fuktiga, kalla heden till vårt 6 gr lodge, fick Ronald feberfrossa. Det gick knappt att ta av honom kläderna och sätta påhonom alla tillgängliga varma underställ som fanns. Svårt också att få ner honom i sovsäcken (han är ju så bredaxlad....). Där lag han och vi andra diskuterade att låta honom ligga kvar där. Han sa matt: Gå Kajsa, det har vi kommit överens om. Men att lämna honom där på detta mycket fuktiga ställe, nej, det skulle jag inte kunnat göra. Dessbättre hade febern gått ner till nästa morgon och vi fick ta en slow grupp längst bak i ledet. Sedan har det bara fortsatt med feber för mig, kikhosteliknande symtom på oss båda, släng av höjdsjuka och vi "visste knappt var vi var". Ronald lyckades få rejäla "se-pa-fan-tabletter-antibiotika" och Diamox (höjdsjukemedel). Jag blev illamående och fick också börja med Diamox. Idag kom vi tillbaka till Namche Bazaar och ett passande studiebesök pa Hillory hospital (4 entredörrar i ett stenhus). Jag gjorde då ett läkarbesök och fick konstaterat luftvägsbronkit och fick 3 st ännu större "se-pa-fan-antibiotika) + särskilda tabletter till natten. Allt för 60 dollar.

Men vi är glada att vi gjort detta och upplevt sa fantastikt mycket - med vacker, häpnadsväckande vyer, människorna, lodgerna, guiderna, toaletterna, maten! Att fötter och knän hållit i alla fall.

Kram till er alla! Som ni förstår har vi mycket att berätta när vi kommer hem och 500 bilder att visa........ t ex den 11 nov, söndag, på em, om vi är hyggligt friska.
Kajsa och Ronald
PS. Hanne och Far - skicka vidare till Emma och Camilla.
PS. Vid varje bönesten (ca 500 st) har vi gått på rätt sida och tänkt på er alla!

Kajsa och Ronald


Vänsterklicka på bilderna så blir de kanske större