Translate

2006-07-30

Hur var det i Kina, Camilla


.....frågade jag henne och hon svarade via sin blogg så här:

Tillbaka i London!
Ja, petite moi är tillbaka. Men, lite sorgligt var det att lämna Changsha, trots allt. De sista dagarna var som en enda lång fest av luncher, middagar och avskedspresenter. Jag fick så många presenter att halva reskassan gick åt till att betala övervikten på mitt bagage. Bland annat fick jag: flera thé-lådor, en enorm kasse kinesiska delikatesser, väggprydnader, schalar, stora vackra träaskar med sniderier och pengar (tydligen tradition i Kina). Och, det absolut finaste som jag fick av Ms Chen: en hel Kina-servis i porslin.Jag vet att jag inte bloggat så jättemycket under tiden där borta, och det jag bloggat om har inte handlat så mycket om vad jag egentligen upplevt och lärt mig om Kina. Jag menar, jag har sett mer än maskar i hotellsängen. Men grejen är att det är så himla mycket så jag har inte riktigt vetat var jag skulle börja, än mindre om någon var intresserad av att läsa det. Men, här kommer i alla fall ett enda utdrag för den som orkar läsa. Jag lovar, nästa blogg blir mer lättsam.
Hemlängtan & spottloskor
Första veckan i Kina var förfärlig. Jag drabbades av en sådan fruktansvärd hemlängtan att jag var beredd att göra precis vad som helst för att få komma hem. Låter säkert barnsligt, men ni skulle reagerat likadant, jag lovar. För det var inte bara det att jag längtade hem, utan att allt var så fruktansvärt annorlunda. Ingenting, absolut ingenting var som på något ställe jag varit i hela mitt liv. Jag såg bara en smutsig, äcklig stad med folk som spottade på golvet och inte snackade ett enda ord engelska. Och jag ville bara hem. Men, efter en vecka började jag se bortom det första intrycket, och då började jag också se Kina - på riktigt.
Rik v/s fattig
Det första som slår en besökare är hur enormt tudelat allt är. För det första: Kina är ett land i enorm utveckling. Det är ingen lögn att det är vår nästa stormakt. Landets ekonomi slår dubbelvolter och bara det senaste året har den skjutit i höjden som en raket. Men samtidigt lever större delen av befolkningen fortfarande i fattigdom, sliter på risfälten och utan pengar att låta barnen gå i skola. Changsha var verkligen ett typexempel: vissa delar av staden var rena ghettona med smutsiga, stinkande gator där folk levde på några yen per dag. I andra delar sköt affärskomplexen i höjden och lyxvillorna tornade upp sig. Hunan Broadcasting Group var ett av dessa. Men också här märktes skillnaderna: vissa avdelningar var toppmoderna med träpanelsväggar och high tech-utrustning. Andra, som nyhetsdesken (där jag jobbade) jobbade med sliten utrustning och datorer av typ 80-talsmodell.
Att dejta en kines
En annan stor kontrast är den mellan det ’nya’ och det ’gamla’ Kina. Här snackar vi om ett land med världens längsta historia och med traditioner som sträcker sig så långt tillbaka att det är svårt att riktigt fatta. Men när landet nu moderniseras och påverkas av oss västlänningar blir det frontalkrock med det traditionella Kina. Framförallt när det kommer till relationer och familjeliv märks det tydligt. I Kina är det tradition att bo tillsammans med sina eller sin partners föräldrar (många gånger båda) och de har såklart en hel del inflytande på ens val av pojkvän/flickvän. När jag berättade för min kompis Leslie att jag haft några stycken pojkvänner i mitt liv tittade hon avundsjukt på mig: ”- Mina föräldrar skulle aldrig tillåta det. Den kille jag börjar dejta måste vara den jag gifter mig med. Och honom måste mina föräldrar godkänna.” Chou däremot, lever enligt västerländsk standard: ”- Ähh! Om jag ska gifta mig ska det vara av kärlek. Jag dejtar vem jag vill, och hur många jag vill. Det är helt upp till mig vad jag gör”.
Jag - en kändis?
Och även om kineser är otroligt stolta över sitt land och månar om traditioner är de enormt imponerade av västlänningar och vår kultur. Var jag än gick kom det fram folk och frågade en miljon frågor: var kom jag ifrån? Hur ser det ut i mitt land? Hur är det att plugga där? Hur bor jag? Osv osv. Vissa hade aldrig sett en västlänning i hela sitt liv, och än mindre än tjej i min ålder. På något sätt är det lite synd, att de så gärna vill ”bli” som oss. För Kina är fortfarande så…oskyldigt. Här finns inga sexdokusåpor, snabbmatskultur, ätstörningar, alkoholism, kriminalitet (inte lika utbredd i alla fall)…Det är som att man vill säga till dem: ”Ni har det bra som det är!” och ”Försök inte bli som oss, ni vet inte vad ni ger er in på!”.
Att vara eller icke vara - kommunist
Men vissa delar av moderniseringen är såklart jättebra. Kinas kommunistiska politik har öppnats upp enormt och tagit form av en marknadsekonomi som går lysande. Regleringen av media är inte lika hård som förut och överhuvudtaget är det mycket lättare att säga vad man tycker om tänker. Därmed inte sagt att allt är toppen: vi fick till exempel inte sända några som helst nyhetsinslag som var kritiska mot myndigheterna eller som skulle kunna ”skapa oro” (typ taxistrejker, nedläggningar, dispyter). Det konstiga var att nästan alla på mitt jobb var medlemmar i Kommunistpartiet, som ju är de som bestämt det här. I början var jag väldigt kritisk och ifrågasatte (försiktigt – man vill ju inte hamna bakom lås och bom) hur de kunde hylla ett parti som hindrade dem från att göra deras jobb. Men efter tag började jag ändå förstå: det må finnas regleringar och skumma lagar, men i slutändan har vi ändå ett enormt land, med 1,3 miljarder invånare – som på många sätt fungerar exemplariskt. Som Mr Chen påpekade: ”- Ingen politik är fullständig och det är mycket som måste ändras. Men ändå, Kommunistpartiet är det bästa för vårt land”. Och om nästan alla kineser håller med honom, vad är då problemet?
Det här med ”one child policy” är en annan sak jag inte visste vad jag skulle tycka om. Det är alltså förbjudet att ha mer än ett barn. Får man ett till gäller höga böter. Jag frågade Mr Chen vad som händer om man inte kunde betala dem. ”- Då sparkar de dig från jobbet, eller förstör hela ditt hus”. Helt sjukt, kan man tycka. Samtidigt är det absolut nödvändigt att kontrollera befolkningen. Så vad säger man liksom?
Får det vara ett par kycklingfötter?
Hur var det med maten då? Tja, just det området där jag var är känd för sin jättestarka mat. Jag höll på att dö i början, men vande mig ganska snabbt. Men glöm ”vår” kinamat: här snackar vi inte ICA-nudlar och biff i sötsur sås. Nej, det var som sagt helstekt kyckling (med huvud och fötter kvar), skumma röror med grönsaker, kött och kryddor, svampar och stekt kål, kokt sallad, risdeg med kött och grönsaker i och till sist: det obligatoriska riset. Det var egentligen bara till frukost man åt nudlar. Till maten drack man grönt thé. Glöm cola light, de visste inte ens vad det var. Man äter alltid med pinnar och benen är det helt ok att bara spotta ut på bordet eller på golvet.
En katt bland hermeliner
Hur gick man klädd? Killarna på mitt jobb (och jag) hade alltid shorts och T-shirt. Jag kände mig som en riktig lodare bland alla tjejer. De var bara såå vackra! Alltid i söta klänningar, spegelblankt hår och perfekt hy utan en enda gnutta smink. Sen hade de alltid ett litet sidenparaply för att inte riskera att bli solbrända.
Att älska sina kollegor
Det är extremt viktigt på en kinesisk arbetsplats att vara vän med alla. Aldrig, aldrig skulle det hända att man var otrevlig mot en kollega eller sa emot ett förslag som någon annan kommit med. Ok, jag kan tycka att det är viktigt att säga ifrån och kunna diskutera men kineser är så otroligt snälla med varandra att de verkar liksom inte behöva det. Jag frågade Chou om han verkligen aldrig blev irriterad på någon av sina kollegor, men han skakade bara oförstående på huvudet: ”- Jag tycker om alla här!”
En för alla - alla för en
Egentligen är vi inte så olika, men vissa kulturskillnader finns såklart. Typ det kunde gå mig på nerverna att man alltid skulle göra allt tillsammans. Kineser gör verkligen allt i grupp! Första gången jag tog taxi själv in till stan och redaktionen fick reda på det efteråt blev det världens uppståndelse. Hur vågade jag? Tänk om jag inte hittat hem igen? En annan grej är att de är väldigt…kulturella. Det är svårt att förklara men säg till exempel att jag träffade några ungdomar i min ålder. Istället för att snacka klubbar och killar och sånt kastade de sig in i beskrivningar om Kinas kultur, historiska byggnader och museum. Och skulle vi gå ut en kväll var det inte ovanligt att vi hamnade i ett tempel eller någon annan historisk byggnad som de så gärna ville visa mig. Sist men inte minst är kineser så fantastiskt, galet snälla. Jag har aldrig, aldrig i mitt liv blivit så väl omhändertagen. Inte för att västlänningar inte är det, men kineser är något utöver det vanliga.
Tja, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om Kina och kineser, men det här var typ det längsta inlägg jag skrivit och jag vet inte hur många som orkat läsa ända hit. Snart ses vi i Sverige! Kram/Camilla


2006-07-27

Forts: En Pojke



....... och här har ni Lillebror med stolta föräldrar när jag mötte dem i dag på Huddinge Sjukhus avd K77


2006-07-26

Född - en Pojke!

Jag kan berätta att mitt fjärde barnbarnsbarn föddes i dag klockan 0706. Han vägde då 3800 gram. Mor och barn befinner sig väl på Huddinge sjukhus har det berättats mig.
Jag önskar den lille nyfödde All Lycka!

Grattis och många lyckönskningar säger jag till:
Syskonen Mira, Vega och Castor som nu fått en liten Lillebror!
Mamma Jennie och pappa Mattias till en pojke!
Farmor Anna och farfar Olle till ännu ett barnbarn

2006-07-23

Hänt i veckan som varit…. juli-06

Rubriker: Beslut över en fläskpannkaka – Ett kärt återseende efter många år- Stadsvandring och Picnic i Hagaparken – Vaxholm, Brevik och Notholmen i Tyresö! – En gnistrande grön ”diamant” i örat på lilla fröken Mira!

Jaha detta är vad som mig förevarit i veckan. Så nu vet ni! Men jag kanske skall berätta….

I söndags bjöd jag in barnbarnet Caroline på en fläskpannkaka för att diskutera röjning och stajling av min lägenhet. Caroline är en hejare på heminredning. Hon går fram som en tornado och lämnar efter sig en stilren, smakfull lägenhet att visas upp för mäklare och spekulanter vid en framtida försäljning. Hennes mamma har varnat mig att det mesta av lägenhetens lösa prylar åker ner i svarta sopsäckar när hon sätter igång. Så hon har t.v. bara tilldelats gästrum och kök. Jag har nu på hennes order mycket motvilligt försökt rensa en bokhylla fylld av gamla minnen från ett i det närmaste 60-årigt hem. Det har redan blivit 7 st. svarta sopsäckar. Det är bara att bita ihop tänderna …..!

Kärt återseende! Ja det var det verkligen! Under våra norrlandsår umgicks vi med en familj i Umeå som hade både hästar och grävmaskiner. Min Maj och Ulla-Märta blev goda vänner och beslöt att resa tillsammans till London på en semesterresa i maj månad 1960. De hemmavarande familjerna förstod att det var en rolig resa att döma av hemskickade reserapporter.
I våras när jag i min MM-krönika kom till just det avsnittet gjorde jag ett utdrag av Majs resebrev och skickade det till reskamraten som nu bor utanför Sundsvall. Vi fick tfnkontakt och häromdagen föreslog Ulla-Märta att vi skulle träffas mellan två tåg på Centralen.
Vi hade mycket att berätta för varandra så timmarna flög i väg, Vi hade inte setts sedan 1963 - när vi flyttade från Luleå.
Så det var en intressant eftermiddag i återseendets tecken, I Kungsträdgården försökte jag ta en bild av oss tillsammans – den blev därefter!


I onsdags träffade jag vännerna Ulla o Gunnar från Åmål och vi gjorde stan tillsammans via Riddarholmen, Strömparterren och det fantastiska Medeltidsmuseet uppbyggt kring resterna av den gamla stadsmuren på Helgeandsholmen – Mycket sevärt!!!!! Gå dit en dag!!!
– Visste ni att det var skådespelaren Fritiof Billqvist som en gång som ung stod modell till Milles Solsångaren på Strömparterren. I den vevan kan man nämna att inte långt därifrån är en blivande svensk ärkebiskop i adamskostym placerad ovanför porten till gamla Sundsvallsbanken på Fredsgatan tillsammans med en lika lätt klädd parisisk dansös - skulpterade av Christian Eriksson i Paris för över 100 år sedan när Nathan Söderblom var en ung student i Paris. –
Vidare i sommarhettan mot Kungsträdgården, Nk, och Gallerian och därifrån ut till en svalkande Hagapark där Kajsa och Ronald bjudit in till Picnic på Ronalds födelsedag. Där var
Kajsa o Ronald och hela hans klan från minstingen Erika upp till farmor Dagny + Caroline o Pierre. Alla talade i mun på varandra, solen sken men fasligt kall blåst så jag gick hem när det var som muntrast.
Oskar gillade käket som morfar Ronald serverade!






Nästa dag blev det sjötur med ångfartyget Norrskär till Vaxholm där vi trakterades med en strömmingsmacka på hårt bröd i en berså under regntunga skyar.
Samvaron med Åmålsfolket avslutades med en tur på den smala slingriga men mycket vackra skärgårdsvägen från Tyresö ner mot Brevik med sin "mar" och längst ut till Dyviksudde Vid Breviksmaren försökte jag peka ut ett gammalt släkthus där Gunnars mamma en gång hade lekt. Jag tror jag pekade på rätt hus. På återvägen besökte vi slottsparken vid Tyresö slott och Notholmens Café – ett smultronställe att rekommendera.

Veckan avslutades med födelsedagsmiddag med barnbarnsbarnfamiljen i Tumba där mamma Jennie fyllde 30 år och lilla fröken Mira stolt visade upp sina örsnibbar med gröngnistrande små ”diamanter”.

2006-07-12

2006-07-10 Barcelona är nådd!!!!!!


I en andlös och stolt telefonrapport meddelar Kajsa och Ronald att de i dag den 10 juli klockan 16.30 till slut har anlänt till Barcelona.Vi hurrar för Les Cyklists! Bravo!
De har gjort en enastående prestation – det gamla strävsamma paret – från allra första början med idé, noggrann planläggning och förberedelser till ett beslutsamt verkställande och fullföljande där de nu susat färdigt på sina stålbågar genom Europa på gröna cykelvägar, bullriga huvudvägar och rondeller där de fått kämpa om varje tumsbredd av vägbanan med 18-24 meter långa dundrande lastbilar, hungriga tyskar i BMW och Mercedes, ettriga fransmän i Peugoeer och Cittror och slutligen stolta spanjorer i sina vadåer – allt med fara för den egna livhanken.
Hör ni – Les Cyklists – erkänn att det kanske hade varit bättre att fritt få vandra och klättra i Dolomiterna och möjligtvis möta en och annan stenget eller murmeldjur – slippa inandas bensin- och dieselavgaser utan bara frisk härlig blomdoftande bergsluft. Och där finns också vin, öl och slivowitz att få för törstiga strupar på vandrarstugor uppe på varje bergsknalle. Iaf hade det varit lugnare för den omgivande vänkretsen som nu kan dra en lättnadens suck att ni snart är välbehållna hem nu på söndag då Ronald fyller 61 år!
GRATTIS BÅDA TVÅ OCH VARMT VÄLKOMNA HEM!

Deras cykelfärd finns dokumenterad på: http://www.simplesite.com/cyklisterna

2006-07-08

Eftertaxering

Häromdagen fick jag ett brev på posten från Posten med följande lydelse:



Inget fel i det. Det var jag som hade felat – postat ett brev med otillräckligt porto. Vem gör inte det ngn gång när kovan är knapp. Det var bara att bita i det sura äpplet och konstatera att storebror ser dig.
Men nu kommer det knepiga. På Seven o Eleven dit man numera skall gå för att köpa frimärken hade man bara Sverigemärken för 5:50/st. 6x5.50=33 kr och 5x5.50=27.50. Dilemma!! Var ligger ”Företagscenter” – ingen närstående vet. Aha Postkontoret i Gamla Stan – det gamla fina som jag ofta använde när jag jobbade skulle ju passa fint när jag skulle möta dottern Anna just i Gamla Stan. Tji fick jag – ombyggt till postmuseum – men kanske hade de frimärken att sälja – än en gång tji. Där stänger man ruljangsen kl 16 – och jag passerade där 16.30. Det började bli ont med tiden – 15 dagar hade jag på mig innan kronofogden skulle överta ärendet. Varför inte betalning via mitt internetkonto där jag vanligtvis betalar alla mina skulder hemifrån via min dator? Fanns det angivet ngt bank- eller postkonto dit jag kunde skicka erforderligt belopp – nej ingalunda. Jag ringde angivet telefonnummer för att fråga men det blev ett obevekligt NEJ! Gällande valuta är FRIMÄRKEN och inget annat – kanske någon reminiscens från den tiden det stod bokstäverna ”KUNGL” framför Posten och den danska komediennen Lulu Ziegler gjorde sin bejublade ”postfröken” hos Karl Gerhard På Folkan.
Jag kröp saktmodigt till korset och överlämnade i går via en brevlåda begärd talong vederbörligen frankerad med rätt belopp – hoppas jag - för julfrimärkena från 2004 saknar beloppsmarkering – och här är min enda verifikation på att jag fullgjort begärd ”eftertaxering”. Åsatta frimärken är från den tid Maj och jag samlade på nyutkomna frimärken som en slags investering för framtiden. Så rätt det blev till slut eller…….
Så här såg den till slut insända talongen ut:









---------
Det sägs – kan jag rapportera – att les cyklists nu har passerat Pyreneerna och den spanska gränsen den 7/7 och därför i vild förtjusning dansat Flamenco hela natten. Följ deras fantastiska strapatser på deras hemsida: http://www.simplesite.com/cyklisterna !!!
Det sägs vidare att barnbarnet Camilla som nu är i Kina och har jobb som TV-hallåa på en liten TV station för sisådär 100 miljoner tittare har lagt halva provinsen Hunan för sina fötter och äter kinesiska läckerheter som tuppkammar och hönsmagar på traktens ”guldkrogar”. Följ hennes äventyrliga resa på hennes blogg: http://camillasliv.blogspot.com/ !

2006-07-03

Sommardagar att minnas











Vilken vacker morgon lördagen den 1 juli. Sitter högt uppe på en bergknalle på Johan Enbergs Väg i Huvudsta. Bakom mig har jag den kraftfulla och ståtliga ”Guldporten” av stål med den svängda dörren på halvglänt. Man känner historiens vingslag när man går genom den porten! Spegelblank ligger Ulvsundasjön djupt därnere framför mig kantad av stadsdelarna Hornsberg, Kristineberg, Traneberg och Minneberg. Till vänster skymtar Huvudsta slott. Det är en härlig utsikt jag har framför mig. Hur kom jag hit upp? Jag som inte orkar med uppförsbackar. Enkelt – Buss 507 körde mig elegant dit upp från Karlbergs station. Sedan är det nästan bara nedförsbacke och plan väg utmed sjöastranden när jag flanerar hem via marinor och kanotbryggor och Karlbergs slott.

Om några dagar är det den fjärde juli – stor minnes- och festdag var det alltid den dagen i mitt föräldrahem. Då firade vi Mors födelsedag med nyplockad Linnea i födelsedagskransen!
Denna bond- och prästgårdsjänta från Rölanda på Dal som 16-årig 1906 begav sig ut på en lång resa via Sorsele/Ammarnäs – Lycksele – Sparsör – Uddevalla – Stockholm som slutade 1978 på Rossö i Strömstad.
Sex barn födde hon och fick 12 barnbarn, 32 barnbarnsbarn och hittills 28 barnbarnsbarnbarn varav Ylva är äldst och Emma, Moa Felicia, Liv Kristina och Alva är de allra yngsta. Just nu tillsammans 78 efterlevande.
Du gjorde ett gott livsverk lilla Mor, Fami, Momi, när du satte dina spår i oss alla!
I morgon fyller du år igen!