Translate

2007-05-31

Reserapport 2 från dottern Anna i Rwanda







Nu börjar tiden i Kigali lida mot sitt slut. På lördag sker hemresan via Bryssel och på söndag eftermiddag är jag åter i Stockholm. Tänkte innan dess ge några avslutande reflexioner här.

Det var inte Kigali som betydde ”de tusen kullarnas stad” utan Rwanda som är ”de tusen kullarnas land”. Ja, de kunde väl inte få rum med så många här i stan.

Mitt förra brev slutade med onsdagens program och sportevenemanget. Vi visste att maraton med rullstolar skulle ske upp och ner för kullarna och att olika tävlingar hade ägt rum under måndag och tisdag i både rugby för personer i rullstol och goal ball för personer med synskador (goal ball = fotboll med bjällror inuti så man hör var den kommer). Vi fick vara med om finalerna i rugby och goal ball. Gudskelov var evenemanget flyttat från en sportarena till stor gymnastiksal i ett stort ungdomscenter för nu föll det första regnet över oss. Skyfall som en jättestordusch som ökade i intensitet och sen plötsligt stängdes av. Skönt att vara inne.

Seminarieveckan har faktiskt haft mer solsken än både dagarna före och efter. Det var ju trevligt för deltagarna att det inte regnade då och då. Det är inte så varmt. Moln ger skugga och lite vind gör klimatet mycket mer uthärdligt jämfört med tidigare seminarier i Västafrika. Kigali ligger också på ca 1.600 m höjd, vilket ger svalka, dvs troligen mellan 25 och 30 grader om solen lyser, annars svalare. Men här är man ju egentligen aldrig i solen.

Torsdag och fredag var intressanta med både HIV/Aids, den Afrikanska Handikappdekaden och Cerebral Palsy på programmet. Det gick bra, men ibland var det verkligen spännande eftersom man aldrig riktigt vet hur saker och ting fungerar och utvecklas. Under fredagen höll det på att köra ihop sig och var lite kaotiskt, men det blev bra till slut.

Lördagen innehöll både möten för FATOs alla medlemsföreningar och besök på Kigali Genocide Memorial Centre. En stor grupp deltagare besökte utställningen och lämnade stora blomsteruppsatser till minne av dem som mördades under folkmordet 1994. Det finns plats för begravningar av de rester från kroppar som fortfarande hittas och som får sin sista vila vid centret. När vi var där kom en lastbil med en kista och en stor grupp anhöriga.
Denna vecka har jobbet bestått av efterarbete och team work för att skriva en FATO-rapport på engelska till Sida på förmiddagarna. Eftermiddagarna ägnas åt diverse besök och lite inköp. Med all förberedelsetid på helgdagar före seminariet känner jag att jag kan ta det lite lugnare nu. Idag ska jag träffa en sjukgymnast för att få höra vad de ger för råd för disk­bråcks­ryggar här i Rwanda. Hon undervisar på sjukgymnastutbildningen och har deltagit i både planering och genomförandet av seminariet.

Sen hoppas jag kunna göra en kortare utflykt på fredag för att se de tusen kullarna inåt landet och se mer av landsbygden, om det finns bensin. Först var det dieselbrist och nu bensinbrist på bensinstationerna. För att lära känna ett land behöver man se hur folk lever på landet också – inte bara hur stadsbefolkningen har det. Men det är för långt att åka till gorillabergen! Och det kostar mycket för att titta på gorillorna, ca 2.500 – 3.000 SEK för att komma in i nationalparken. Sen tillkommer bil dit och ev logi. Det är bara för gorillafantasterna!

Hälsningar, Anna


Välkommen hem, Anna! Här har ni henne på utflykt med en liten fransyska från Madagaskar.

2007-05-23

Dottern Anna rapporterar från RWanda


Äldsta dottern, Anna, är just nu i Rwanda – ett land mitt i Afrika – där hon på uppdrag av HI Handikappinstitutet där hon är anställd skall delta i en FATO-konferens omhur viktigt det är med stöd för personer med funktionshinder i biståndsprojekt..
Så här berättar hon själv:

Här kommer äntligen ett resemail från Kigali i Rwanda. Kigali betyder ”de tusen kullarnas stad” och även om de inte är tusen så kanske hundra. Hotellet i filmen ”Hotel Rwanda” om folkmordet här 1994 utspelas till stor del på ett hotell som hette och fortfarande heter ”Hôtel Mille Collines”, dvs de tusen kullarnas hotell.

I söndags åt jag middag på det hotellet i en vacker restaurant med utsikt över Kigali där sänkorna mellan kullarna är fyllda av små hus med många lampor. Det är som att stå på en höjd och se ut över en stjärnhimmel som ramlat ner på marken – mycket vackert och fascinerande. Samtidigt kändes det lite skrämmande att vara på historisk mark där många personer upplevde ett fruktansvärt mördande. Men hotellet var ändå en oas mitt i all den fruktansvärda tragedin som folkmordet var. Där fick ett antal Tutsiflyktingar skydd av hotellchefen och undgick döden. Jag läser också en bok ”A Sunday at the pool in Kigali” som ger en skildring av livet runt simbassängen tiden före folkmordet som startade med full kraft den 6 april 1994. Men bokens hjälp får jag en hel del info om vad som egentligen hände då.

Men jag är ju här för ett FATO-seminarium som startade i måndags den 21 maj, dvs igår.
Det känns som om flera dagar gått, så mycket har redan skett sen igår. Just nu tittade jag på Rwandas TV-kanal där de sände ett reportage om seminariet under några minuter. Både ministern som invigde seminariet och jag var med i bild plus naturligtvis många deltagare och bilder på hjälpmedel i utställningen. Det har varit tre sändningar: kl 19.30 på landets språk, kl 20.05 på franska där faktiskt HI nämndes med sitt franska namn och sen kl 21.30 där HI inte nämndes. De verkade ha gjort en kortare version där.

Seminariet har blivit större än vi planerat; 200 personer från 45 länder har visat intresse och har kunnat tas emot. FATO står för en del av deltagarnas kostnader, medan andra betalar helt för sig själva. Vi har deltagare från Tunisien i norr till Sydafrika i söder. Engelska och franska är konferensspråken, men vi har också deltagare från portugisisktalande länder.

Under förra veckan kunde jag ta del av en del förberedelser i sista minuten. Det är alltid spännande att vara med om saker som ska ordnas. En organisationskommitté har gjort ett fantastiskt jobb, men sen uppstår nya oväntade komplikationer som ska redas ut. Pengarna från WHO var klara på fredagen den 18 maj. De står för bl.a. simultantolkningen.

Men nu har jag klarat av några av mina speciella arbetsuppgifter; deltagande i the scientific committee som fixar med program, presentatörer mm, invigningstal igår, middag med ministern igår kväll (vi var 10 personer vid hans bord däribland jag, ev kommer jag att få besök av Rwandas ambassadör när deras ambassad öppnas i Stockholm någon gång i höst), moderator hela dagen idag med temat CBR, community-based rehabilitation tillsammans med min kollega på WHO. Det var första gången för mig som moderator med både franska och engelska som använda språk vid presentationer, grupprapportering och diskussioner. Det gick bra. Men sen la jag mig i mitt hotells simbassäng och simmade ett antal vändor för att ge ryggen lite träning. Det blir annars för mycket sittande på en konferens. Det som återstår för mig är mitt föredrag på fredag eftermiddag samt mitt tal vid avslutningen.

Imorgon ska vi alla transporteras till en sportarena på eftermiddagen där handikapp-organisationerna har sporttävlingar av olika slag just med anledning av seminariet. Det får jag berätta mer om en annan gång.

Kram,
Anna







2007-05-12

Grattis MARIANNE 75 och VEGA 5 år



Jag bockar/bloggar och säger GRATTIS till ”yrhättorna” MARIANNE 75 och VEGA 5 år som har födelsedag så här i början av maj månad!






2007-05-06

Vännen Acke

Jag börjar med Scouternas Tapto
Dagen dör,
skymning rår,
över skog, över berg, över hav.
Allt är ro, vila trygg, Gud är när.

Vännen och scoutbrodern Acke Litström har avlidit. Jag saknar honom mycket. Vi har känt varandra och varit bästa vänner sedan 1934 då vi träffades i skolbänken i klass 1 C i läroverket Nya Elementar på Slöjdgatan vid Hötorget – där nu Sergelarkaden ligger och i en scoutpatrull, i 1.avd, IV kolonn i scoutlokalen på Jungfrugatan 2.
Några dagar innan han dog var vi tillsammans ute på sjukhemmet på Lidingö och jag fick köra honom i rullstolen där han satt rak i ryggen och högburet huvud trots svåra smärtor runt i sjukhusparken i solgasset och prunkande vårblommor. Vi talade naturligtvis om gamla minnen men också om den närmaste framtiden. Han berättade stolt om sitt barnbarnsbarn Tyra som nu är ett år .
Skoltid, scoutäventyr – vi var nästan alltid tillsammans under våra pojkår!
För gymnastiklektionerna fick vi pallra oss upp till gamla GCI som låg några kvarter bort på Hamngatsbacken där avdankade gamla majorer och kaptener exercerade oss i Ling-gymnastikens grunder – inte alltid så roligt för en rundlagd tioåring. Det första vi fick lära oss där var just att hälsa med skolmössan i hand. Och det var inte bara att lätta litet på vepan. Nej då, med ett fast grepp i mösskärmen skulle man föra mössan med rak arm utåt nedåt när man med raska steg passerade vederbörande hälsningsberättigad person. Första regniga höstdag blev vi alla elever utkommenderade på skolgården – som på ena långsidan kantades av Tobias Sergels gamla bildhuggarverkstad från 1700-talet – och gamle rektor Bohlin (han med zoologi- och botanikböckerna) inspekterade elevernas skobeklädnad. De som hade hål i skosulorna blev tillsagda att gå till skomakaren och få skorna ”halvsulade”. Nästa år fick vi en ny rektor, Sven Norrbom, som var av modernare snitt och själv fick jag Bernhard Tarschys som klassföreståndare och lärare i historia – en ny sorts modern pedagog som grundlade mitt intresse för historia och läsning.
Scouting var det stora fritidsintresset. Tappert tränade vi färdigheter för de olika proven, lägerliv och hajker med övernattningar ute i skog och mark och kanske lite vildmark där vi bara fick ha med oss slidkniv, metkrok med 3 m metrev, 1 kg mjöl, 250 g fettämnen samt salt/pers och tillsammans sex tändstickor och ett plån och en yxa under 3 dagar och två nätter. Transportmedlet var naturligtvis bara cykel.
Flera somrar fick jag vara tillsammans med bästisen Acke på deras sommarställe utanför Falun – hej vad kul vi hade.
En sommar cyklade vi de 25 milen upp till Falun med tält och full scoututrustning för några dagars camping. En kväll hamnade vi i Furuvik utanför Gävle. Där försvann vår gemensamma reskassa på elva kronor och några ören på spel och dobbel. Jag kommer ihåg att jag blev lite ängslig för vi hade några mil kvar till Falun och inga pengar till mat. Men Acke lugnade mig med att ”det var lugnt”. I Sandviken hade hans pappa en kusin och där får vi köttbullar så vi skulle inte ”lida någon nöd”. När vi sedan cyklade Siljan runt på en vecka visade det sig att Siljan var kantad med ”hans fars kusiner” som bara väntade på att få bjuda oss på köttbullar. Vi mådde som prinsar!
Några år senare som vandrarscouter gjorde vi en mycket äventyrlig och romantisk fotvandring i Dalarna med den bestämda föresatsen att bara vandra i obanad väglös terräng. Så snart vi kom ut på en väg så skulle vi gå tvärs över den – det var skog och vildmark som lockade – en kul grej som genomfördes något så när konsekvent och när det inte var dags för köttbullar hos dalasläktingar eller i en fäbod där romantiken blommade för några korta ögonblick.
Vad kan man inte hitta på när man är bästisar”!