Nu börjar tiden i Kigali lida mot sitt slut. På lördag sker hemresan via Bryssel och på söndag eftermiddag är jag åter i Stockholm. Tänkte innan dess ge några avslutande reflexioner här.
Det var inte Kigali som betydde ”de tusen kullarnas stad” utan Rwanda som är ”de tusen kullarnas land”. Ja, de kunde väl inte få rum med så många här i stan.
Mitt förra brev slutade med onsdagens program och sportevenemanget. Vi visste att maraton med rullstolar skulle ske upp och ner för kullarna och att olika tävlingar hade ägt rum under måndag och tisdag i både rugby för personer i rullstol och goal ball för personer med synskador (goal ball = fotboll med bjällror inuti så man hör var den kommer). Vi fick vara med om finalerna i rugby och goal ball. Gudskelov var evenemanget flyttat från en sportarena till stor gymnastiksal i ett stort ungdomscenter för nu föll det första regnet över oss. Skyfall som en jättestordusch som ökade i intensitet och sen plötsligt stängdes av. Skönt att vara inne.
Seminarieveckan har faktiskt haft mer solsken än både dagarna före och efter. Det var ju trevligt för deltagarna att det inte regnade då och då. Det är inte så varmt. Moln ger skugga och lite vind gör klimatet mycket mer uthärdligt jämfört med tidigare seminarier i Västafrika. Kigali ligger också på ca 1.600 m höjd, vilket ger svalka, dvs troligen mellan 25 och 30 grader om solen lyser, annars svalare. Men här är man ju egentligen aldrig i solen.
Torsdag och fredag var intressanta med både HIV/Aids, den Afrikanska Handikappdekaden och Cerebral Palsy på programmet. Det gick bra, men ibland var det verkligen spännande eftersom man aldrig riktigt vet hur saker och ting fungerar och utvecklas. Under fredagen höll det på att köra ihop sig och var lite kaotiskt, men det blev bra till slut.
Lördagen innehöll både möten för FATOs alla medlemsföreningar och besök på Kigali Genocide Memorial Centre. En stor grupp deltagare besökte utställningen och lämnade stora blomsteruppsatser till minne av dem som mördades under folkmordet 1994. Det finns plats för begravningar av de rester från kroppar som fortfarande hittas och som får sin sista vila vid centret. När vi var där kom en lastbil med en kista och en stor grupp anhöriga.
Denna vecka har jobbet bestått av efterarbete och team work för att skriva en FATO-rapport på engelska till Sida på förmiddagarna. Eftermiddagarna ägnas åt diverse besök och lite inköp. Med all förberedelsetid på helgdagar före seminariet känner jag att jag kan ta det lite lugnare nu. Idag ska jag träffa en sjukgymnast för att få höra vad de ger för råd för diskbråcksryggar här i Rwanda. Hon undervisar på sjukgymnastutbildningen och har deltagit i både planering och genomförandet av seminariet.
Sen hoppas jag kunna göra en kortare utflykt på fredag för att se de tusen kullarna inåt landet och se mer av landsbygden, om det finns bensin. Först var det dieselbrist och nu bensinbrist på bensinstationerna. För att lära känna ett land behöver man se hur folk lever på landet också – inte bara hur stadsbefolkningen har det. Men det är för långt att åka till gorillabergen! Och det kostar mycket för att titta på gorillorna, ca 2.500 – 3.000 SEK för att komma in i nationalparken. Sen tillkommer bil dit och ev logi. Det är bara för gorillafantasterna!
Hälsningar, Anna
Det var inte Kigali som betydde ”de tusen kullarnas stad” utan Rwanda som är ”de tusen kullarnas land”. Ja, de kunde väl inte få rum med så många här i stan.
Mitt förra brev slutade med onsdagens program och sportevenemanget. Vi visste att maraton med rullstolar skulle ske upp och ner för kullarna och att olika tävlingar hade ägt rum under måndag och tisdag i både rugby för personer i rullstol och goal ball för personer med synskador (goal ball = fotboll med bjällror inuti så man hör var den kommer). Vi fick vara med om finalerna i rugby och goal ball. Gudskelov var evenemanget flyttat från en sportarena till stor gymnastiksal i ett stort ungdomscenter för nu föll det första regnet över oss. Skyfall som en jättestordusch som ökade i intensitet och sen plötsligt stängdes av. Skönt att vara inne.
Seminarieveckan har faktiskt haft mer solsken än både dagarna före och efter. Det var ju trevligt för deltagarna att det inte regnade då och då. Det är inte så varmt. Moln ger skugga och lite vind gör klimatet mycket mer uthärdligt jämfört med tidigare seminarier i Västafrika. Kigali ligger också på ca 1.600 m höjd, vilket ger svalka, dvs troligen mellan 25 och 30 grader om solen lyser, annars svalare. Men här är man ju egentligen aldrig i solen.
Torsdag och fredag var intressanta med både HIV/Aids, den Afrikanska Handikappdekaden och Cerebral Palsy på programmet. Det gick bra, men ibland var det verkligen spännande eftersom man aldrig riktigt vet hur saker och ting fungerar och utvecklas. Under fredagen höll det på att köra ihop sig och var lite kaotiskt, men det blev bra till slut.
Lördagen innehöll både möten för FATOs alla medlemsföreningar och besök på Kigali Genocide Memorial Centre. En stor grupp deltagare besökte utställningen och lämnade stora blomsteruppsatser till minne av dem som mördades under folkmordet 1994. Det finns plats för begravningar av de rester från kroppar som fortfarande hittas och som får sin sista vila vid centret. När vi var där kom en lastbil med en kista och en stor grupp anhöriga.
Denna vecka har jobbet bestått av efterarbete och team work för att skriva en FATO-rapport på engelska till Sida på förmiddagarna. Eftermiddagarna ägnas åt diverse besök och lite inköp. Med all förberedelsetid på helgdagar före seminariet känner jag att jag kan ta det lite lugnare nu. Idag ska jag träffa en sjukgymnast för att få höra vad de ger för råd för diskbråcksryggar här i Rwanda. Hon undervisar på sjukgymnastutbildningen och har deltagit i både planering och genomförandet av seminariet.
Sen hoppas jag kunna göra en kortare utflykt på fredag för att se de tusen kullarna inåt landet och se mer av landsbygden, om det finns bensin. Först var det dieselbrist och nu bensinbrist på bensinstationerna. För att lära känna ett land behöver man se hur folk lever på landet också – inte bara hur stadsbefolkningen har det. Men det är för långt att åka till gorillabergen! Och det kostar mycket för att titta på gorillorna, ca 2.500 – 3.000 SEK för att komma in i nationalparken. Sen tillkommer bil dit och ev logi. Det är bara för gorillafantasterna!Hälsningar, Anna
Välkommen hem, Anna! Här har ni henne på utflykt med en liten fransyska från Madagaskar.
Hej,
SvaraRaderaHär hemma följer vi din resa med spänning, Anna. Förstår att det är mycket att ordna och ställa med. Men det låter ju som om det blev ett lyckat uppdrag inkl alla tävlingar! Kram och välkommen hem!!
Och till Far - trevlig em och kväll igår. Vi kom hem väl. Kram till dig också