Translate

2007-05-06

Vännen Acke

Jag börjar med Scouternas Tapto
Dagen dör,
skymning rår,
över skog, över berg, över hav.
Allt är ro, vila trygg, Gud är när.

Vännen och scoutbrodern Acke Litström har avlidit. Jag saknar honom mycket. Vi har känt varandra och varit bästa vänner sedan 1934 då vi träffades i skolbänken i klass 1 C i läroverket Nya Elementar på Slöjdgatan vid Hötorget – där nu Sergelarkaden ligger och i en scoutpatrull, i 1.avd, IV kolonn i scoutlokalen på Jungfrugatan 2.
Några dagar innan han dog var vi tillsammans ute på sjukhemmet på Lidingö och jag fick köra honom i rullstolen där han satt rak i ryggen och högburet huvud trots svåra smärtor runt i sjukhusparken i solgasset och prunkande vårblommor. Vi talade naturligtvis om gamla minnen men också om den närmaste framtiden. Han berättade stolt om sitt barnbarnsbarn Tyra som nu är ett år .
Skoltid, scoutäventyr – vi var nästan alltid tillsammans under våra pojkår!
För gymnastiklektionerna fick vi pallra oss upp till gamla GCI som låg några kvarter bort på Hamngatsbacken där avdankade gamla majorer och kaptener exercerade oss i Ling-gymnastikens grunder – inte alltid så roligt för en rundlagd tioåring. Det första vi fick lära oss där var just att hälsa med skolmössan i hand. Och det var inte bara att lätta litet på vepan. Nej då, med ett fast grepp i mösskärmen skulle man föra mössan med rak arm utåt nedåt när man med raska steg passerade vederbörande hälsningsberättigad person. Första regniga höstdag blev vi alla elever utkommenderade på skolgården – som på ena långsidan kantades av Tobias Sergels gamla bildhuggarverkstad från 1700-talet – och gamle rektor Bohlin (han med zoologi- och botanikböckerna) inspekterade elevernas skobeklädnad. De som hade hål i skosulorna blev tillsagda att gå till skomakaren och få skorna ”halvsulade”. Nästa år fick vi en ny rektor, Sven Norrbom, som var av modernare snitt och själv fick jag Bernhard Tarschys som klassföreståndare och lärare i historia – en ny sorts modern pedagog som grundlade mitt intresse för historia och läsning.
Scouting var det stora fritidsintresset. Tappert tränade vi färdigheter för de olika proven, lägerliv och hajker med övernattningar ute i skog och mark och kanske lite vildmark där vi bara fick ha med oss slidkniv, metkrok med 3 m metrev, 1 kg mjöl, 250 g fettämnen samt salt/pers och tillsammans sex tändstickor och ett plån och en yxa under 3 dagar och två nätter. Transportmedlet var naturligtvis bara cykel.
Flera somrar fick jag vara tillsammans med bästisen Acke på deras sommarställe utanför Falun – hej vad kul vi hade.
En sommar cyklade vi de 25 milen upp till Falun med tält och full scoututrustning för några dagars camping. En kväll hamnade vi i Furuvik utanför Gävle. Där försvann vår gemensamma reskassa på elva kronor och några ören på spel och dobbel. Jag kommer ihåg att jag blev lite ängslig för vi hade några mil kvar till Falun och inga pengar till mat. Men Acke lugnade mig med att ”det var lugnt”. I Sandviken hade hans pappa en kusin och där får vi köttbullar så vi skulle inte ”lida någon nöd”. När vi sedan cyklade Siljan runt på en vecka visade det sig att Siljan var kantad med ”hans fars kusiner” som bara väntade på att få bjuda oss på köttbullar. Vi mådde som prinsar!
Några år senare som vandrarscouter gjorde vi en mycket äventyrlig och romantisk fotvandring i Dalarna med den bestämda föresatsen att bara vandra i obanad väglös terräng. Så snart vi kom ut på en väg så skulle vi gå tvärs över den – det var skog och vildmark som lockade – en kul grej som genomfördes något så när konsekvent och när det inte var dags för köttbullar hos dalasläktingar eller i en fäbod där romantiken blommade för några korta ögonblick.
Vad kan man inte hitta på när man är bästisar”!

2 kommentarer:

  1. Hej!
    Fantastiskt att du kan komma ihåg så mycket och sådana detaljer! Eller är du en fantastisk berättare som skarvar i som storfiskaren!!!

    Nästa vecka får jag börja mitt berättande från Rwanda. Reser iväg den 15e och lovar komma med förhoppningsvis intressanta resemail.
    Stor kram, Anna

    SvaraRadera
  2. Hej älskade morfar! Åh vad fint du skriver om Acke. Jag förstår verkligen vilken underbar vänskap ni hade. Sådana har man inte många av genom livet så de är värdefulla. Vad fint att du var och hälsade på honom och fick träffa honom även i slutet. Det gladde honom nog jättemycket.

    Tänker på Acke och hans familj.

    Massa kramar Camilla

    SvaraRadera