När någon gör en resa har han mycket att berätta

I skrivande stund är jag nu ute på Annas och Olles landställe och hamrar på en gammal dator som står här. Ute hamrar regn och rusk men inomhus är det varmt och gott – tittar på TV och läser böcker. Här finns det gott om gamla deckargodingar. Jag är ensam, värdfolket är i Italien på en kortresa och kommer hit ut i morgon. I går sken solen och det blev riktigt hett trots stormblåst. Då hann jag med att göra lite nytta och tog fram gräsklipparen som jag lyckades starta – och sedan raka rör på de stora gräsytorn. Men finliret mellan buskar och rabatter hoppade jag över. Maskinen har blivit lite tyngre på senare år att hantera.
Jag har tittat på mina två gamla cyklar som står härute – men jag förstår att de numera bara är skådebröd för mig. Men tänk om jag skulle grensla min fina orangeröda, artonväxlade Mountain Bike som jag köpte som nybliven pensionär för 17 år sedan och nu susa utför nedförsbackarna – härligt – men så finns uppförsbackar och då trillar man väl av när orken tar slut eller vinglar av vägen. I sommar får jag i stället ägna mig åt att på kartan följa dottern Kajsa som med sin Ronald susar på cykel nerför och uppför de väldiga Kasselbackarna på väg till Barcelona… och kanske lite till? Varför inte Gibraltar – en verklig Europatour. Följ deras resa på www.simplesite.com/cyklisterna. De startar den 3/6 och planerar att vara ute i 6 veckor. Spänstigt – Tänk om jag var 17 år yngre!!!!! Ja Ronald är iaf nu snart 61 år!!!!

För att titta lite bakåt i tiden så reste jag till Åmål av alla ställen i förra veckan………
18/5 mot Åmål i en glest besatt långfärdsbuss. Vädret - regntunga skyar. Jag skall besöka Ulla o Gunnar Björkman. Gunnar är en nyfunnen systerson som jag berättat om i min Familjehistoria. Vi träffades första gången i somras i Stockholm och nu är det dags för ett returbesök.
Bussresa – javars – men varför i all världen hade jag glömt den där uppblåsbara halskudden som är så skön att vila huvudet mot?

Erik Gunnar Björkman är son till min halvsyster Inga som jag hittade under mitt arbete att upprätta en familjekrönika. Inga är mitt äldsta syskon. Hon föddes med noteringen ”fader okänd” 1909 i Sorsele. När min Mor som nygift, 21 år gammal, 1910 kom upp till sitt nya hem i Lycksele förmådde hon min Far att erkänna barnet som sitt och hämtade det från Sorsele. Lilla Inga blev familjemedlem och familjens första barn och växte upp under några år tillsammans med sin halvbror Gunnar i Lycksele. När sedan nästa syskon, Bibi, var på väg 1913 började min farmor och några till i släkten Björkman att dra i några trådar. En bror till min farfar - omgift med ung fru – var barnlös. Det fanns gott om barn i Lycksele av det björkmanska blodet så man tyckte väl att lyckselefamiljen skulle kunna dela med sig av sitt överflöd och avstå ett av sina barn till den 50-åriga farbrodern och hans unga fru. Så gick det till. Inga lämnades ut och nämndes inte mer i vår växande familj. Min tro är att denna omflyttning av ”hennes lilla ljuslockiga Sorseletös” var helt mot min Mors vilja. Hon talade aldrig med oss syskon om denna händelse - ”locket var på”.
Men hemma hos Ulla och Gunnar i Åmål berättade vi mycket ”familjehistoria” och dunkla minnen klarnade.
Gunnar driver tillsammans med ett gäng likasinnade ideellt ett ”Indstrimuseum” - en gammal verkstad – där tiden verkligen stått still i 100 år – ”Thorstenssons verkstäder” som tillverkade den tidens jordbruks-maskiner av hemmagjorda bearbetningsmaskiner som via repdrift drevs av en råoljemotor. Innanför verkstadskontoret bodde fabrikör Thorstensson med fru och åtta barn i ett rum och kök – allt, ja allt, bevarat i minsta detalj!
Så tittade vi naturligtvis på akvedukten vid Håverud – ett jättelikt ”finmekaniskt ingeniörsarbete i stålplåtar hopfogade med tiotusen nitar” - och åt lunch på Dalslands Gästgiveri långt inne i sjumilaskogen vid en av de många sjöarna.
Ja det här blev en långblogg – men ”Wenn jemand eine Reise tut, er hat viel zu erzählen” som det stod i den kära Tyska Grammatiken – också anno dazumal – under § ”användandet av als och wenn” – om nu någon kommer ihåg den.

Bilderna: Lyckselefamiljen 1911 och från Åmål med Gunnar o Ulla

Fadäser

Veckans kommentar: "- Din syster, hon är vacker hon. Hon har utsidan. Men du Millan, du har insidan". Morfar ger mig en komplimang utan dess like
Carro said...
MOOORFAAAAR!!!! Vad i allsin dar är det jag hör??!???!? Att jag inte har nån insida, utan att endast Camilla besitter en sådan?!?! Nä nu! Ibland ska man hålla inne med vad man tycker....!!!

Ja, hur ”satan i gatan” ( som jag såg att ngn hade skrivit häromdagen) skall jag förklara ovanstående där jag ordentligt blir tagen i örat och uppläxad av mina två mycket vackra och underbara barnbarn C + C.
Jag försöker med ett: ”Jag är felciterad” med den förhoppningen att stormen bedarrar. Ev förklaringar i detta läge tror jag bara förvärrar situationen. För ordningens skull kan jag tillägga att bägge barnbarnen är försedda med både in- och utsidor och att jag är en stor beundrare av dem – barnbarnen alltså!!!

Tyvärr är det så att ytterligare en fadäs av mig måste tillrättaläggas. Häromdagen uppvaktade jag i min blogg barnbarnsbarnet Vega som fyllde år - tre år skrev jag – oförlåtligt. – Morfar Morten (som jag kallas i den familjen eftersom jag bara är morfar till pappa Mattias) – borde veta bättre!!!! Den unga damen fyllde fyra år – ja minsann inte en siffra rätt – usch – men hon har förlåtit mig med ett gnistrande leende.

Grattis Frida och Vega

I lördags var det hojtigt värre här hemma hos mig. Bloggjubilaren Camilla har under en blixtvisit i Swedala ockuperat min lägenhet och passat på att bjuda in ett antal väninnor att fira väninnan Frida som fyllde 21 år i en s.k. förfest innan de begav sig ut i nattvimlet på ngn nattklubb. Det var verkligen ett glatt gäng unga vackra damer – märkligt nog tre syskonpar!!! Som nu fyllde mitt vardagsrum med prat o skratt. Nu så här efteråt skulle jag önska att jag haft ngn sorts inspelningsapp med dold mikrofon så jag nu kunde relatera samtalet som naturligtvis var av högsta klass och dignitet. Det blev riktigt tomt och tyst när de hade gått.

I början av veckan var nya datorn på läkarkontroll några dagar vilket skulle kunna föranleda storstädning av mitt kombinerade arbets- och sovrum vilket faktiskt skedde. Sedan kom den nya ”vännen” tillbaka uppfräschad, arbetsvillig och slutligen upphängd och fastsurrad på plats

under skrivbordet.
När detta har skrivits färdgt skall jag klä mig fin och gå på födelsedagskalas hos mellanbarnbarnet yrvädret Vega som fyller tre år. Jag uppvaktar henne tillsammans med Camilla med en rosa hängsleklänning och en liten näpen väska där vi lagt en portmonnä och ett halsband som tillhört hennes Mormor Maj.

Sådärja…

…nu har jag tagit avsked av min gamla PC-processor av märket Compaq. Tack för lång och trogen tjänst. Du har varit som en vän för mig under långa ensamma kvällar. Men allt vad jag skrivit i Dig under årens lopp har jag nu under dessa våra sista gemensamma dagar komprimerat och fört över till Din 80 GB-disk som jag nu genom en operation i Ditt inre avlägsnat och tagit med mig för inmontering i Din efterföljare. En del av dig finns därmed kvar i min nya dator - en kraftfull historia i borstad stål - lite oregerlig så här i början då den envist vägrade utföra vissa program varför jag nu i kväll måste gå till datadoktorn med den för konsultation och åtgärder så snart jag skickat denna blogg.
Jag blir alltså utan dator ett par dagar och för att inte behöva känna mig ensam och sysslolös - kanske, kanske kan det vara på tiden att så här i vårljuset tvätta några fönster och kanske, kanske damma mina bokhyllor. - Ja vi får se vad som händer - alla mina trogna bloggläsare kommer att bli underrättade.

I söndags hade jag stämt möte med min cyklande barnfamilj ute hos Mor Maj där vi hade picknick i gröngräset. Kajsa o Ronald berättade att de i sommar skall cykla till Barcelona och kanske vidare till Gibraltar. Så här ser de ut i all sin cykelstass.Det blir ngt att rapportera om i sommar!!!

Sträckbänken….

…..nu har jag gått och gympat i nära fyra år uppe i en gymnastikverkstad på Sabbatsberg men aldrig lyckats närma mig just detta pinoredskap. Att ligga uppfläkt på en smal kort bänk, sprattla med benen för att få fotfäste, lyckas hålla huvudet någotsånär på plats och slutligen utföra en förväntad armhävning med ett antal vikter har jag sett som något oöverkomligt för mina gymnastiska färdigheter. Sträckbänken är faktiskt det enda redskap jag inte prövat på under mina gympaår – till häromdagen.
När jag som vanligt lite motvilligt kom instövlande på gymmet – borde heta ”grymmet” – i fredags em för veckans sista pass låg där på sträckbänken en av gymmets förtjusande sjukgymnaster – en av de där som obevekligt med kylig blick försöker hålla oss stackare som går där i gång i s.k. gymnastiska övningar och rörelser. Nu låg hon där själv på denna förfärliga sträckbänk - en liten späd varelse - och lyfte med eleganta armrörelser ett stort antal av de tunga vikterna upp och ner ett tiotal gånger i sträck – en kort paus – och sedan tio nya lyft – så där höll hon på ett bra tag!
Kan hon så skall väl jag också kunna hantera en sträckbänk! Sagt och gjort. När den blev ledig gick jag fram till vidundret och började studera det. Jodå hon hade lyft ungefär halva antalet – tio vikter som jag inte ändrade. – Jag lade mig försiktigt på bänken – ramlar du ner därifrån kommer du inte upp så otymplig kände jag mig – hasade omkring lite men fick tag i lyftverktyget och började pressa armarna uppåt precis som hon där hade gjort – trodde jag – tvärstopp!!!! - Efter att ha rubbat verktyget sisådär ca två cm. Jag pressade och pressade men kom ingen vart. – Var hon så stark i sina smala armar! Ingen ”janne” för mig med så många vikter. Det var bara att buga och bocka och försöka tänka på ngt annat. Men skam den som ger sig. Det var inte så pjåkigt att ligga där på bänken så jag minskade antalet vikter till hälften och försökte på nytt. Jodå! Ledbruten och med sillmjölke i armarna lyckades jag ”Bita i det sura äpplet” och sträcka på verktyget till fullhöjd ett femtal gånger flämtande som en blåsbälg. Puh! Premiär! Sträckbänken ingår fr.o.m. nu i mitt ordinarie program. Det vore väl katten om jag inte skulle lyckas ”om sisådär ett år” rubba de där tio vikterna också ngt över de första två centimetrarna eller…….

Valborgsmässoafton…..

….har alltid varit en betydelsefull dag i mitt liv – inte bara att ”blåsippan ute i backarna står”. En valborgsmässoafton började mitt vuxna liv – ”Maj 30/4 –47” står det i min ring som jag sedan dess alltid burit på mitt vänstra ringfinger.
Några dagar före Valborgsmäss den gången gick Maj och Morten till Hallbergs guldsmedsaffär i hörnet av Drottning- och Fredsgatorna – i det där huset som det står 1624 i järnskrift på fasaden mot Drottninggatan – för att beställa förlovningsringar. De blev inbjudna till affärens särskilda förlovningsrum – mycket romantiskt inrett – där skulle de få välja i lugn och ro! Nej då, det fanns inga pengar för lysande diamanter och ädla stenar – även om de sneglade lite på sådant prål. – Två släta enkla guldringar, 24 karat och lite smalare till Maj – Maj skulle ju få en ring till vid ett senare tillfälle - och 18 karat till Morten tyckte de var vackrast.
Sedan gick de ut i aprilvädret och framför dem dansade ”Lyckans Fé” och beredde plats för dem i gatuvimlet – en dans som kanske fortsätter ännu…… i gott sällskap med barn, barnbarn och de små barnbarnsbarnen. ….och det gjorde hon, minsann – då och alla dagar.
Ringväxlingen skedde på Dramatens trappa klockan tre och kvällen tillbringade de på Skansen i ljuv romantik. De blev fästfolk och kunde nu planera för en gemensam framtid.
Med tillsammans ca 500 kronor i månaden var de stormrika – men förstod att de måste försöka få ett av de nystartade bosättningslånen i Riksbanken på 1800 kronor för att kunna gifta sig!!!
Förlovningen gav genljud här och var och fästfolket skulle nu visas upp för respektive släkt och vänner. Det var mostrar och fastrar av alla sorter och det kom glada tillrop från när och fjärran. Tydligen var valet gott i båda familjelägren. Man bubblade av förtjusning i i den björkmanska familjen och vänkretsen när denna frejdigt glittrande fästmö visades upp – Maj gjorde stor succé var hon kom. Det var egentligen bara i hennes egen vargungeflock – Mowgli – som det grymtades en del för att någon hade lagt beslag på deras älskade och avgudade Akela – där anade man oråd.
Majs farbror Ernst Blom kom till Stockholm för att inspektera och bjöd på elegant förlovningsmiddag första dagarna i maj på Riche där han hade stambord och föreföll nöjd med inspektionen. De åkte ut till Gällnö där Maj hade lekt som barn hos sin älskade moster Jettan och morbror Olle. Till Kopparberg och deras första bal hos nygifta Gunnel och Bengt Magnus. Senare under sommaren när de bägge lyckades ordna en semestervecka reste de till Göteborg och Lerum där Maj hade en farbror Alfred och kusin Britta och Morten hade bror Gunnar med hela sin familj och mormor Agnes hos moster Lisa. Det blev en Eriksgata hela sommaren.

Få se om det kan bli någon fler blogg i fortsättningen? För i denna valborgshelg skall jag montera ner min dator, plocka ut D-disken på 80 GB och montera in den i en i dagarna köpt ny dator med alla tänkbara finesser som Windows XP, brännare för både CD o DVD. – Ja säg vad som inte kommer att finnas när jag fått ”ihopet”. Jag kommer då att råda över 280GB!!! Jomenvisst!

Aprilsnö ger fåragö..

….sa man i den gamla bondepraktikan. I morse snöade det – ett vårtecken om något! Nu är det dags att plöja nya fåror i sin jord. Den blöta snön skulle göda plogfårorna
I går var det minst 25 grader varmt i solen och det var fullt med sollapande folk i Kungsträdgården. I dag bara + 5 grader men snön gick över i ett stilla regn – aprilväder – när jag gick genom Sabbatsbergsparken och ”Sinnenas Trädgård” för att gympa. En koltrast med sin gula näbb hoppade framför mig – också ett vårtecken. Det talas redan om blåsippor!!!
Ett annat vårtecken kom med posten idag – ett vykort från staden Lucca i Toscana i Italien där min broder Magnus och Ann traskar omkring och förhoppningsvis njuter av den toscanska våren. Så här berättar han med inslag av historiska vingslag:

15/4.06. Hej min bror! En mycket intressant stad. Liguriska kelter kallade den Luc (marskland el gränsland). På 600-talet B.C. gjorde romarna staden till ett centrum. 89 B.C. blec Lucca en romersk kommun. År 56 B.C. möttes Ceasar, Crassus o Pmpejus här.
Den romerska amfiteatern (resterna av den) är en pärla. Barbarerna plundrade den och kyrkbyggarna tog hand om resterna för sina marmorfasader. Men den ovala plattan finns kvar och bebyggelsen har anpassats fint. Vi går ofta genom den enda kvarvarande porten, samma port igenom vilken vilddjuren släpptes in till förväntansfulla gladiatorer eller lika förväntansfulla kristna. Bägge kategorierna borde ju kunna komma till paradiset – gladiatorerna blev rikligt belönade om de överlevde och de kristna var säkra på en enkelbiljett till himlen.
Den omgivande stadsmuren som byggdess och byggts på under århundradens fighter mellan städerna Florens, Pisa, Lucca, Milano o Påven. Vi promenerar dagligen där tillsammans med joggande o cyklande luccensare. Vi har det bra här! Hälsar Ann o Magnus.

Påsk i mitt hus

Nu är påskveckan inledd enligt regeln:
"Påskdagen infaller första söndagen efter första fullmåne efter vårdagjämningen"
Påskveckans 7 dagar har i folkmun många namn. Här några:
Palmsöndagen - blek/blåmåndag – vit-tisdag - ask- el dymmelonsdag ( då skall det vara tystnad efter kl 12 på dagen och kyrkklockorna får bara slå dovt med träkläppar=dymmel - inga hjul får rulla) - skärtorsdag - långfredag – påskafton (efter 40 dagar var fastan slut, då fick man äta så mycket man orkade - påskdagen.
Välkomna till "KNYTKALAS" på påskafton klockan 1500 på Norrbackagatan där vi bullar upp en påskbuffé med vad gästerna behagar ta med sig.
(Mejlat till familjen)

Plötligt på påskaftonen var mitt kök fullt med folk och det bullades upp med köttbullar fårfiol, laxmackor, ägg, sill och ostar. Min del i ”knytiset” – den gravade laxen och ”äggtoddyparfän” som efterrätt hade jag grejat i förväg, så jag kunde lugnt ägna mig åt de tre barnbarnsbarnen som målade ägg, röjde i spånkorgen med alla leksaker från 19-hundratalet och det ”talande lokomotivet” som lille Castor med glädje återfann från ett tidigare besök hos mig (se min blogg den 20/1-06).

Det blev en trevlig och högljudd påskmåltid där de tre små väl ersatte några saknade barnbarn vad beträffar ”snackandet”. Ja det var förstås Mira och Vega som höll i konversationen. Castor säger bara mestadels mmm.

Påskdagens kväll satt jag framför TV och ryste o frös så in i ”kallaste Sibirien” när jag tittade på det storslagna programmet ”minus 58 grader” tillverkat av herrskapet Strandberg med repriser redan den 20/4 och 22/4. Se det njut och frys med de två skidåkarna som färdades längs Kolymafloden i nordöstra Sibirien, en av de kallaste platserna på jorden Men hur i herrans namn höll och transporterades tung kamera- och inspelningsutrustning i den stränga kylan när det meddelades att metaller blir sköra av kyla och all utrustning drogs på kälkar. Fanns en helikopter med ett film team i bakgrunden??? Läs vidare på hemsidorna http://www.strandberg.se/ och http://www.siberia.nu/ Slutklämmen i programmet är praktfull när Mikael Strandberg säger:
”Det verkar som om de krassaste villkoren skapar de bästa människorna. Man överlever bara om man håller ihop och hjälper varandra. Tänk att det skall vara så svårt att förstå. Ska människan behöva frysa ändan av sig för att begripa?”

Tisdagen den 18 april borde det var stor flaggdag för då har bloggbekantingen Maria i Malmö födelsedag. Jag har lovat ”vinka” till henne och det går ju bra på det här sättet via etern och får kanske tillägga ett försynt ”HURRA”. Hur många år hon fyller får hon berätta själv. Man avslöjar inte en kvinnas ålder – En Kvinna är Evigt Ung!!!

Onsdagen den 20 april flyger barnbarnet Camilla hem till Stockholm för att - ja vad då?? Vila upp sig från plugg och uteliv i London kanske…och till stor glädje för oss hemmavarande.
Camilla du är efterlängtad av många Välkommen hem ”ma petite toi”!

”Konsten att lägga en sula på Parketten”

”Konsten att lägga en sula på Parketten” som man sa när man stajlade på Skansens dansbana i ungdomens vår. Men därom senare i veckan som varit.

I måndags hamnade jag på en båt till Åland – Ja egentligen ett flytande hotell som lockar folk med all tänkbar, lättfärdig förströelse ombord.
Det var styrelsemöte i klubb "1924 Års Män" som kallade 10 ledamöter med 9 fruar. Efter en superb trerätters middag kom jag inte längre i förströelseutbudet än till den närliggande vinbaren för där satt en förtjusande barpianist som leende trollband mig. Bredvid henne stod en ung man som sjöng vemodiga sånger till hennes romantiska pianospel – en behaglig röst – en behaglig tös – behaglig stämning med melodier man känner igen men inte kan placera. Sångaren lämnar oss och vi blir alldeles ensamma för ett kort ögonblick!!!
Plötsligt är rummet fullt av folk och jag sitter omgiven av mina vänner och reskamrater.
Styrelsemöte ute på Ålands hav i vanlig och vänlig ordning när båten vänt i Mariehamn och börjat stäva hemåt.
Lunchbuffé i långa rader och vi bara åt och drack och kom hem mätta och belåtna.

Nästa morgon – upp i ottan, ny packning för avresa till Böda Baden på Öland med ett gäng SQ-(skvär)-dansare – men jag skulle inte dansa – hade glömt allt efter fem år.
Jodå – laddad med några bra böcker och kamera så skulle jag sitta i solen och bara vara lättjefull eller strosa på stranden och plocka snäckskal.
Men något hände – plötsligt stod jag där på dansgolvet hand i hand med en högerdansare och bugade mig till höger och vänster som man alltid skall göra innan dansen börjar – Och det gjorde den – fötterna gick faktiskt åt rätt håll så fort ”Cållern” öppnade munnen – Men det blev inte bara "Circle left and right" utan jag lyckades trassla mig genom "Reverse Flutterwheel" och en del andra knepigheter som "Double pas thru" med den extra knorren "Partner trade" när man helt plötsligt stod vind för våg på utsidan – då började saker och ting ske med viss automatik.
Ja jag virvlade runt och gjorde precis/nästan som Cållern sa och därmed i sinom tid kunde jag återvända till utgångsplatsen med med rätt tjejpartner. – Jaha så var det med den saken. Det fanns där någonstans längst bak – gömt men inte glömt. Jag kippade efter andan men höll ut. Det här var ju skoj! – De bra böckerna och Böda stranden fick vänta. ”Jag hade lagt en sula på parketten”.
Det var inte utan viss stolthet jag efter några timmars idogt övande på parketten traskade hemåt på värkande ben men med ett belåtet leende i mungipan – glatt nynnande på de gamla bevingade orden på latin från Karl IX om sin son Gustaf II Adolf – lätt travesterat från futurum till perfektformen:
”ILLE FECET” (Han har gjort det)

Torsdagens utflykt ställdes till Vida museum och konsthall i Halltorp – en skapelse som knappast kan beskrivas - den måste ses och njutas av på plats – arkitektur och natur i varm gemenskap. Det var en fröjd för öga och öra när fru Kamras, konsthallens ägarinna, med berättarglädje delgav oss all tänkbar information om konst i allmänhet och om de två glaskonstnärerna Ulrica Hydman-Vallien och Bertil Vallien i synnerhet. Bertil Valliens fyra m:s långskepp lastat med allsköns gods helt av kristallglas och brända i specialugn är unika och förevisades med stolthet.

Resans sista danspass hoppade jag över.

Äntligen gick jag där på Böda stranden – i Majs och mina spår när vi var där nere sista sommaren tillsammans – sol, sand och hav – i tre veckor i augusti 2000. Den gamla ensamma tallen som Maj klättrade i stod kvar på samma ställe.

Hemresa i en trallande buss med middagsuppehåll i Tindered för raggmunk och fläsk. Det var värst vad mycket mat jag fått denna händelserika vecka!

I dag firar vi Caroline

Grattis Caroline på födelsedagen!





"Det är Caroline, våran Caroline
Vi alla firar denna da'
Att hon blir 24, vem kan det ana?
Vår kära Caroline , hipp Hurra!"
Den här Bilden av Caroline har hon själv en gång placerat
in i min dator som ”skrivbordsbild” och kallade den:
”Den sötaste bilden”
säger Morfar

FallerEnFallerAlla….

För ngn tid sedan ramlade jag när jag var på väg ner för Bråvallagatsbacken hemmavid. Det var egentligen inget märkvärdigt med det. Jag kom in på ett tunt snölager på osandad blankis, fötterna gled framåt och jag föll baklänges. Men sic! jag hade nog sinnesnärvaro att vrida på mig så jag hamnade på sidan – och därmed räddade två paket mjölk jag hade i ryggsäcken att krossas om jag hade fallit direkt på rygg. Så långt allt väl. Jag kände efter där jag låg och på backen – inga skador – men hur ta sig upp igen - stel, fumlig och lite orörlig som jag är och kanske lite vimmelkantig. Jag började med att rulla över för att komma på alla fyra och det gick ju ganska bra. Men sedan! Inget fäste någonstans för varken händer, knän eller fötter. Jag bara gled åt alla håll på det glatta underlaget. Jag började känna mig som den där ”Bambi på is” i en berömd sekvens av en Walt Disney film. Det var verkligen skrattretande och lite löjligt. En räddare kom ilande och naturligtvis halkade hon också pladask på det hala underlaget. En mamma med barnvagn kom glidande ner i villervallan. Med förenade krafter lyckades vi kravla oss upp på något säkrare underlag – storskrattande och välbehållna.

I går var jag på Dramaten och genomled Ibsenpjäsen ”John G. Borkman”. Stor teater med en ”magnifik Jan Malmsjö” för att citera recension i DN. ”Ibsens livsuppgörelse vecklas ut på Dramatens stora scen och de stora stjärnorna dansar på förtvivlans brant” som det så vackert uttrycktes i DN:s recension. Borkman var egentligen en ”skitstövel” och ganska otrevlig person som gärna svindlat andra för egen vinning, makt, ära och rikedom – i den mån jag uppfattade texten i en miserabel teleslinga. ”Tala lägre så jag hör vad ni säger” skulle jag ha velat utropa med Leif Zerns ord, när det brakade loss mellan Borkman och hans magnifika, turnyrklädda damer. Det hojtades alldeles förskräckligt ibland – när det inte mumlades. Nå i alla fall – Borkman hade med åren fallit djupt i sin misär, självupptagna manlighet och sina världsfrånvända illusioner. Efter att ha orerat i 2 timmar och 20 minuter – han dök personligen upp först i andra akten efter en timmes parlerande damerna emellan – föll han i slutminuterna handgripligen, och på riktigt, - pladask - med huvudet före och på mage ner för en gruvlave/rutschbana – fick hjälp att resa sig, borsta av sig snön (för det var snöoväder på scenen) – och kanske därmed ”rentvådd/förlåten”- av åtminstone en av damerna??? Ett grandiost fall minsann – ingen dålig grej/scen men han var nog välvadderad under uniformsrocken. Att han strax därefter tog sig åt bröstet och föll teatraliskt död ned får kanske ursäktas men pjäsen måste ju ta slut på något sätt.
PS All likhet mellan herrar Borkman och giriga skrupelfria skandiadirektörer är en tillfällighet DS.

Min Maj

För fem år sedan den 30 mars 2001 dog min Maj – älskad hustru och livskamrat under 54 underbara år tillsammans. Mars månad är en sorgens månad för mig. Jag minns hur dagarna då gick – mellan hopp och förtvivlan. Så här skrev jag inför första årsdagen efter hennes bortgång:

SOV PÅ MIN ARM – MIN ÄLSKADE
Jag ser på ditt foto
Du är du alltid med ditt vackra goda leende och glada glittrande ögon.
Jag ser och känner att du älskar mig
Sov på min arm – Min Älskade – Jag älskar dig.
Tänk, minns du, 3 januari 1947. Vi möttes på perrongen på Neglinge station – inte så långt härifrån - jag blev blixtkär när du kom som ett yrväder mot mig – glad och alltid så förväntansfull!!!
Just nu i dagarna är det ett år sedan – den 25/1-01 du gick på din sista fest tillsammans med vännerna – Helge 75 år.
26/1 SISTA DANSEN på Tellus hos favoriten ”Sotarn” Sista dansstegen…. Jag grät när jag såg hur du stannade av. Åh min Maj! Ändå förstod jag inte allvaret!!!
Du ville ingen läkare – först 75 år med alla dina vänner – Go’vänner festen den strålande där du öste ut din charm och glädje ut över oss alla som var med – sedan Österrike och Stilla Natt-byn.
Jag tror du kände på dig att något snart skulle ske men du ville leva livet till sista minuten med oss alla – och det gjorde du verkligen!
Sov på min arm - Min Älskade
Den 28/1, söndag, till sjukhuset med Kajsa och Ronald.
Leken – din underbara livslek – allt vad du gett mig under 54 år – från den 3/1 1947 tills nu och allt framgent skulle så småningom slockna. Du visste det – men inte jag – jag ville inte förstå.
Sov på min arm – Min Älskade
Du visste och förstod vad svaret betydde som den där kloka geriatrikerläkaren kom med efter att hon beordrat röntgen av ditt huvud - tumören!
Åh Min Maj. Det var den du bar inom dig hela sommaren och hösten.
Så modig du var när vi till slut fick besked den 28 januari.
Sov på min arm – Min Älskade
Våra tre underbara och intensiva februariveckor tillsammans hemma – allt skulle ske och göras – och många framtidsplaner –Älvsjömässan – årsmötet i Husq med omval.
Tre alltför korta slutveckor i mars –Åh Min Maj
Sov på Min arm - Min Älskade – Jag saknar dig oändligt –Sov Gott min Älskade

Den här lilla "biljetten" skrev Maj till mig den 14/2 2001



Nu efter Fem år känner jag samma vemod och längtan.

Söndagsglädje

Vasaloppssöndagen blev jag uppringd av barnbarnet Caroline som frankt förklarade att hon skull komma över till mig och äta söndagsfrukost hos mig. Vi skulle senare på dagen åka ut till Tumba och fira äldsta barnbarnet Mattias som fyllde 30 år.
Det blev en mycket rolig och trevlig söndagsförmiddag varvad med Vasalopp och fläskpannkaka i stekpanna till lunch. Den unga vildinnan från barn- och ungdomsåren har växt till en målmedveten, kreativ ung dam med stor humor och medmänsklig värme.

Varför inte låta henne berätta om vår gemensamma söndag. Så här skrev hon om oss i sin egen blogg:
Söndagen är som bekant en slappardag. Jag drog iväg till morfar vid niotiden på morgonen och kollade på Vasaloppet. Eller rättare sagt – morfar kollade på Vasaloppet (nej, han somnade faktiskt inte) och jag läste mina medhavda Cosmopolitan och Veckorevyn. Vid lunchtid gjorde vi i ordning en fläskpannkaka. Riktigt nöjda blev vi eftersom den var otroligt god.Sen var det dags att stuva in oss i bilen och raca iväg till Mattias och Jennie. Mattias är min kusin och morfars barnbarn. Han fyllde år och 30-årspartaj stod på tapeten.
Det är alltid kul att köra rally med morfar. Jag tror han tycker om det. Han säger i alla fall inget om att han inte gillar det. Vi gjorde St Eriksplan – Tumba på 7 minuter.Väl framme fann ordet släktträff sin rätta bemärkelse:
*Jag hamnade i ett långt samtal med Beata (morfars syster) om mobiler och datorer. Hon ogillar att all reklam hänvisar till hemsidor eftersom hon inte har någon dator. Jag förstår henne, jag hade inte heller tyckt om det om jag var i samma situation.
*Moster Anna, Ronald, Morfar och Mattias for omkring, likt turistande japaner, och fotograferade för fullt. Inte en handling fick gå om intet i dokumentationen och alla skulle fotograferas jämte alla.
*Mickekusinen roffade enligt rutin till sig min mobil och började ladda ner diverse program och spel. När jag fick tillbaka den var den inte som innan, så jag fick be vår tekniker Joel att ta en titt på vad Micke ställt till med.
*Peterkusinen försökte övertala mig att köpa den sista biljetten till nästa helgs technokryssning. Visst skulle det vara superkul, men när jag frågade var jag isåfall skulle sova blev svaret i "killrummet". Tack, men nej tack.
*Mina tvillingkusiners flickvänner, Linda och Pernilla, befann sig närmare i chocktillstånd av allt fotande och blev sittandes ett bra tag med smilet upp till öronen. När fotograferandet lugnat sig hamnade de i vanlig ordning i en diskussion kring gårdagens uteliv och nästa helgs ovannämnda kryssning.
*Mamma sprang mest omkring och kramade alla kusinbarnen och påpekade gång på gång att de var så gulliga så man bara ville lyfta upp dem och krama dem.
*Morbror Olle var väldans stolt över att ha varit barnvakt åt sina tre barnbarn under gårdagen och berättade med inlevelse om hur de hade lekt i parken, målat, ritat, busat och ja - you name it…
*Mattias fru Jennie hade fullt upp med den yngsta sonen som bara ville ha mer och mer glass. Dessutom är Jennie gravid med fjärde barnet, så snart besitter familjen ett helt curlinglag :)

Här är iaf mitt bidrag med bilder från den ”glada och stimmiga födelsedagen":

Mattias 30 år

Ätandets svåra konst!!

Flickvännerna Linda o Pernilla t.v. Bröder t.h.

Slutligen lille Castor med mamma Jennie

Avslutningsvis kan jag hälsa från Cecilia Sjöfararen som ni kommit hem till vardagen igen. Så här har hon mailat mig:
hejsan morten!
Nu har jag kommit hem, varvat ner och till och med hunnit vara i skolan en dag. det är konstigt att komma hem till all snö och kylan framförallt. jag kommer ihåg hur jag i några svaga ögonblick nere i värmen utryckte min stora saknad av kylan, vilket jag inte gör nu. jag längtar efter värmen! har varit inne på din blogg och kollat, vad kul att du har lagt upp mina texter där, och det är ett roligt sätt att ta del av din vardag. min vardag är att börja skolan och sammanställa all fakta vi har fått ute i världen. bla om mangroveskog, kap verdes energisituation, kvaliten på skolor vi har besökt. nu gäller det att sammanställa allt. det är lite jobbigt. vi började skolan i torsdags, och det var så himla kul att träffa mina klasskompisar efter 1½ vecka ifrån varandra. på fredagen var jag hos tandläkaren i uddevalla, jag var tvungen att åka från öckerö vid 7 för att vara i uddevalla vid 10. det är en liten bit att åka. jag ska (äntligen?) få mina tänder fixade. jag kan nämligen inte bita ihop ordentligt med framtänderna, så nu ska jag först få tandställning i ca ett år och sen ska jag oppereras(!). allt för att få ett så snyggt leende som möjligt... nej, nu ska jag ta och gå och lägga mig. imorgon ska jag städa mitt rum så att det är snyggt när jag åker till öckerö. jo jag hade Unn på besök här ett tag, hon kom fredag förra veckan och åkte hem i onsdags. det var jättejättetrevligt att träffa henne igen. sov så gott! vi hörs. kramar cecilia

Söndagslunch

Hänt i Veckan som varit

Ja egentligen är det två veckor som jag har att redogöra för.

Rubriker: Kungens slott – Djupbadande gäster – Brobygge – Lördagslunch med Söndagsmat – Sista OS-dagen – I kväll.

Kungens slott – Allra första dagen som jag kom till Stockholm – en augustidag 1932
besökte jag både Skansen där jag såg småbjörnar matas med nappflaska, minns jag – och slottet
Häromdagen – en iskall februaridag – besökte jag slottet en andra gång. Det var nästan lika kallt inomhus som utomhus – men pampig byggnad med över 600 ordinära möblerade rum. Tar man till smårum och mindre utrymmen har ngn räknat till över 1000 rum. Festvåningens utsmyckning var imponerande –särskilt utsmyckningen av taken och de fantastiskt vackra vävda gobelänger och vävda tapeter från 16- och 1700 talen som prydde väggarna. Jag säger som kolingen sa i en OA-historia när han vräkte sig på en marmorbänk i en högreståndsomgivning: ”Fan va överklassen är bra att ha i alla fall!” Sedan såg vi Gästvåningen färdigdukat för ett kommande statsbesök och Bernadottevåningen. Sedan gick vi till Stortorgskällaren och åt ”Raggmunk med fläsk”. Vi, det var delar av 1924 Års Män.




Middag för Djupbadande gäster – Delar av systerfamiljen Bergström och Kajsa o Ronald. Orsak: Daniel o hans Helena berättade och visade bilder från en sportdykarresa till en liten exotisk ö långt ut i den Indonesiska övärlden där de djupbadade efter vad jag förstår i Celebessjön. Jag lyckades fånga upp några bilder därifrån som jag visar här. Vad vi åt: fransk laxlåda med äpplen, purjo och fransk senap och badande i lite matgrädde och därefter ostbricka.




Brobygge – Är nu färdigbehandlad på tandläkeriet, - förhoppningsvis för sista gången. Det är ett finmekaniskt ”brobygge” som min tandläkare har utfört – ett mycket elegant konstverk – ett pilleri av högsta klass. Tänk vad man kan! Jag går inte in på några detaljer.

Lördagslunch med Söndagsmat – Bjuden på lördagslunch hos vänfamilj tillsammans med delar av vänkretsen. Vi serverades en riktig gammaldags söndagsmiddagsmat: Köttfärslimpa med rikligt brun sås, potatis (som man kunde mosa när man var liten och bordsskicket inte det bästa – men det kliade i fingrarna nu också), långa ärtor??? och inlagd gurka!!! Jag tog en tredje portion. Efterrätten var chokladpudding – men värdinnan sa att det hette ngt annat. Mums filibabba! Tack kära värdinnan! Jag gick hem på krokiga och lite vingliga ben frampå kvällskvisten.

Sista Os-dagen – Äntligen så kördes 5-milen (- på skidor - för de som inte följer med i OS). Är det ngn sport jag gillar att läsa om/attse på i TV eller lyssna på i radio är det just 5-milen på skidor. Kanske är det för att jag en gång 1936 stod på Slöjdgatan i Stockholm – 12 år gammal – med stolthet och beundran lyssnade på en spännande radioutsändning från OS i Garmisch-Partenkirchen där nu fyra svenskar ledde i femmilen och som efter 3½ timmar i spåret kom i mål som
Etta: Elis Wiklund,
Tvåa: Axel Wikström,
Trea: Nils Englund
Fyra: Hjalmar Bergström!!
Hurra!
Att sedan Kiruna-Lasse tagit Guld på distansen 18 km några dagar tidigare gjorde inte min lycka mindre.
Dagens OS-femmil med masstart blev en sällskapsresa där alla låg och lurpassade på varandra tills upploppet kom och det blev en vild fight mellan de bästa spurtarna. Nej tacka vet jag mina barndomshjältar. Men en eloge till herr Södergren som tappert försökte bryta sig ut ur klungan men fick ingen hjälp av det lurpassande gänget. Han är min hjälte för dagen.

I kväll – skall jag gå på stadsteatern i vinterkylan och se en Misommarnattsdröm