Skvärdans

Som alla vet har jag ett förflutet i skvärdansandet. Det började för tio år sedan då jag och min allra käraste högerdansare tog våra första stapplande skvärdanssteg ute i ”Huset” på Sjödalsvägen i Huddinge varefter Huddinge Square Dance Swingers - HUSQ kallad - bildades. För att det överhuvudtaget skall bli ngn sorts skvärdans så behövs en kåler – en ropare som talar om vad man skall göra och som styr dansvimlet – dessutom måste man göra som han säger. I den vevan träffade jag min första riktiga "kåler". Nu har han i dagarna fyllt 50 år och jag skrev några uppvaktande rader till honom på hans födelsedag:

Roland du är bäst! Du var/är min favorit-”kåler”!!
Det lär finnas totalt drygt 6000 olika turer med variationer och de som kan alla dansar i vad man säger ”C1- C4” Roland kan dem alla och undervisar från Basic upp till C. Dessutom kan han skilja på höger och vänster Bara det är en prestation att hålla reda på i synnerhet som han står vänd emot de dansande. Jag har under de här tio åren lärt mig ca 150 call. Så det är med stor beundran man lyfter på hatten för Roland – och många andra callers! Och det gör jag genom att visa er denna video med Roland som ensamdansare…. Fotograferad på Böda april 2007.

Alltså! Grattis Roland 50 år och Grattis HUSQ 10 år!!!!!

Syskonträff i Stockholm

I morgon träffar jag mina syskon, Beata och Magnus - ett kärt besök som tyvärr sker alltför sällan. Tänk en gång var vi sex stycken - tre systrar och tre bröder. Äldst var Gunnar och Bibi och yngst var MarieLouise. Här har ni hela syskonskaran i tidsenliga kostymer och frisyrer från1910-20-3o-talen

Och här sitter vi tre som är kvar på en klippa uti det fagra Bohuslän. Året är 1930
Vi äter middag på Kb för att sedan gå till teatern på Brunnsgatan. Jag tar kameran med mig så jag kan visa upp en mer tidsenlig bild av oss


Vänster klicka på bilderna så kanske de förstoras

Novemberdagar att minnas. Del 5

Det är verkligen ingen hejd på minnesrika novemberdagar – Barns och numera ett barnbarnsbarns viktiga födelsedagar och en bröllopsdag.
Den tionde november har dottern Kajsa födelsedag
Den sjuttonde november har dottern Anna tillsammans med den lille Ludwig födelsedag




Grattis mina kära barn!!!
Den tjugoandra november är min Majs och min bröllopsdag!
Tre betydelsefulla dagar att minnas!

Och jag minns - För 60 år sedan - den 22 november 1947 – åt jag min sista grötfrukost vid familjens köksbord på Kungsholmsgatan. Några timmar senare den dagen vandrade jag uppför Oscarskyrkans kyrkogång tillsammans med min förtjusning och mitt livs kärlek, min ”Akela” fröken Maj Britt Blom - vacker som en saga i sin vita brudklänning - som nu skulle bli MIN MAJ BJÖRKMAN, älskad hustru och livskamrat. Kyrkogången var kantad av små vargungar som surmulet tittade under lugg på brudgummen för att jag hade tagit deras älskade Akela från dem. Var det inte så att någon av dem försökte sätta krokben för mig när vi vandrade gången uppför mot koret? Men den kloka Maj hade tänkt på allt och hade ordnat saftkalas med bullar och tårta i en närbelägen lokal för sina uppvaktande vargungar och missnöjet avtog så småningom förhoppningsvis.
Efter vigselakten väntade utanför kyrkan en alldeles ny och grant röd SL buss av senaste modell som hyrts för transport av gästerna till middagen i Lärkstaden. Brudparet fick åka limousin för att fotograferas i Strandvägsateljén.
Det gladaste bröllopet på år och dag sa alla som var med. Min Majs talang att arrangera roliga och trevliga fester och sammankomster är numera känd i vänkretsen. Men det här var första gången jag fick vara med.
Efter en lång och festlig dag åkte brudparet till Majs lilla lya på Sibyllegatan som nu blev vårt gemensamma hem för en tid framöver
Vad hände sen – ja, se det är en annan historia!

Novemberdagar att minnas. Del 4.

På besök hos Ludwig - en dag gammal.
Hur känns det Ludde? Jovars. Lite sömnig och lite hungrig - annars så är det lugnt. Åsså blundar jag för det är ett förskräckligt blixtrande med kameror runt om mig. Stick i väg nu så man kan få lite käk i sig och få gosa med mamma!

Novemberdagar att minnas. Del 3

Får jag lov att presentera mitt femte barnbarnsbarn –en pojke
Ludwig född i dag den 17.11.07. kl 11.17, vikt 3850 g och 53 cm lång
Föräldrar: Caroline och Pierre. Nybliven Mormor och Moster är Kajsa o Camilla.
Vi önskar familjen allt gott!!

Så här skrev han själv i ett mail till sin nyblivna moster som just nu studerar i London

Hejsan moster Camilla Nu har jag kämpat mig ut i den stora världen - den är ju hiskeligt stor men det gäller att tackla den rätt och det tänker jag göra så småningom - jag har stora planer Kanske måste jag en gång konkurrera med dig om att bli FN:s generalsekreterare om jag inte skall spela i Djurgårn som jag tror pappa vill. Tjosam!

Mamma o och Pappa hälsar.

Min mormor o Ronald äter just nu middag hemma hos gammelmorfar tllsammans med gammelmoster Anna och Olle, farbröderna Peter o Mikael med sina tanter Linda och Pernilla och har rysligt trevligt. Det är ju oxå Annas födelsedag. Så nu måste man konkurrera med henne när detblir födelsedagskalas den 17/11.

Kramis från din syrrason Ludwig
PS Mamma har sagt att jag skall stava mitt namn med’w’

Mormor Kajsa med sitt första barnbarn

Stolta föräldrar

Novemberdagar att minnas . Del 2.

Häromdagen kikade jag in på min egen blogg och fann till min glädje tre kommentarer skrivna av en farmor, en tvåbarnsmamma och en alldeles strax blivande mamma. Alla tre har något gemensamt de är släkt med varandra och alla tre ståtar med samma efternamn och dessutom tillhör de en grupp som jag kanske beundrar allra mest - nämligen kvinnorna i min stora familj. Tack kära Agneta, Pia och Caroline för besöket i min blogg. Jag blir både stolt och glad när jag möter er där. Pia skall inte du ha ett födelsedagskalas snart för en av dina söner? Agneta när ses vi nästa gång? Caroline jag står alltid beredd med en fläskpannkaka när du kommer!

"Storasyster" till er alla i denna familjegrupp är Barbro äldsta barnbarn till mina föräldrar. Vi träffades första gången på ön Hyppeln i Göteborgs skärgård 1935. Redan då gjorde hon ett outplånligt intryck på mig där hon satt på en vit filt och jag skulle vakta henne medan föräldrarna simmade i bränningarna. Plötsligt var filten inte vit längre…..!!
Numera sitter hon ofta som den Göteborgstjej hon är gärna på Kafé Valand på Surbrunnsgatan där hon skriver, ritar och berättar. Jag var där för några dagar sedan och fick följande berättelse av henne:

Till Mortens blogg, med en smula tvekan, från Barbro. Inte för att det är tråkigt att skriva om sig själv, utan för att orden svävar iväg någonstans ut i rymden. I vanliga fall skriver jag gärna dagbok, ritar och textar med tusch och färg på Papper. Handens rörelser är viktiga, meditativa .
Att skriva på ett tangent bord och se det på en skärm, är inte nytt för mig, eftersom jag arbetade som sättare ett tag på 80-talet. Men då var det mörkrumsarbete efteråt och man hade en viss koll tills det kom i tryck. Nu känns det nästan som tankarna inte hinner med. Skynda dig, skynda dig, ett litet streck pickar fram tiden.
Luktärterna som jag målar av tittar på mig och ropar: ”måla av oss, vi vissnar snart” . Men vi har ett samförstånd. Dom vet min ofullkomlighet. Hur gärna jag än skulle vilja kan jag omöjligt fånga deras doft .
Ja, i alla fall har jag lovat att skriva om ’Det stora arbetet’.
En stor önskan fanns hos mig när jag var tolv år. Dels att vara NÅGON, en konstnär. Dels att skapa bilder och ord.
Då började jag så sakta med ’Det stora arbetet’.
Först extra teckning i skolan, sedan frihandsteckning, kvällskurser, målning, textning, sökte in till konstskola men kom inte in, jobbade på annonskontor, sökte igen och kom in! Härligt.
Men Konsten krävde mer än jag drömt om. ’Fortsätt’ sa mina lärare. Det gjorde jag, trots allt. Efter konstskolans många år var jag med i samlingsutställningar, gick på kvällskurser, tecknade då och då i tidningar. Barnen kom. De var en gåva. På den tiden sa man ”få barn” inte ”skaffa barn”
Barn och hushållsbestyr kräver omsorg och tid. Då fanns inga dagis. Tecknade ändå mycket, och skrev. Skickade in till olika tidningar, blev oftast refuserad. Jag var politiskt aktiv i den progressiva rörelsen. Försörjde mig med layout, bilder, texter och stenciltryck. Arbetade inom hemtjänsten för att få tid att måla. Började undervisa i Kalligrafi. Behövde friska upp kunskaperna om skriftens historia, för att kunna berätta för elever.
Då började ’Det stora arbetet ’ på allvar. Tillsammans med våra resor(Bosses och mina) växte en historia fram om skrift och bild från förhistorisk tid till nutid. Oj 300 000 år!
Den första separatutställningen 1993 handlade om floden Dordogne, symboliskt från nutid och tillbaka till förhistorisk tid.
Jag behövde lära mig att göra ”illuminationer” och skriva med gåspenna för att komma vidare in i medeltiden. En ”illumination” är en målad och guldbelagd bild i medeltida handskrifter. Kurser fanns inte, så jag började måla ikoner. Och kunde sedan infoga ”illumination” i kalligrafikurserna.
Nästa egna utställning var ”VERE” (sanning) i Triangelkyrkan 1997. Den hade nordfranska kloster från åttahundratalet som tema. Kopior av handskrifter och akvareller från natur och historia.
Flera ateljévisningar och utställningar tillsammans med andra
Under den här undervisningstiden började jag skriva och rita ’Anteckningar om skrift och bild genom tiderna’. Så småningom med ett kvinnoperspektiv. Det blev sju delar, som bygger på människans största uppfinningar, när det gäller skrift och bild, framförallt skriften.
1. Skriftsystem Tecken och symboler, Förhistorisk tid,
2. Den första skriften, 10 000 år tillbaka
3. Alfabetet växer fram, 4 000 år gammalt
4. Olika stilar, ett alfabet - hundratals möjligheter, 300 f kr
5. Skriftreformen, små och stora bokstäver, 800-talet
6. Tryckkonsten, att mångfaldiga, år 1457 i väst världen
7. Data, nutid.

Jag läste och läste; skrifthistoria, konsthistoria, idéhistoria, litteraturhistoria, vanlig historia, filosofi mm. Men hittade nästan ingenting om kvinnor som skrev och målade under tidig medeltid. Då läste jag också kvinnohistoria och letade på egen hand efter den röda tråden, som jag sedan följt. Samtidigt (har jag upptäckt efteråt) som flera andra kvinnor sökte i historien och gav ut böcker och forskningsrapporter.
1999 kom ’Det stora arbetet’ in i en annan form. Att utifrån undervisning ha ett samarbete, att göra gemensamma utställningar, att följa den röda tråden tillsammans med andra. Ett rikt samarbete växte fram med tjugotalet kvinnor; elever och kollegor - om hur skriftens utveckling också påverkat kvinnans situation i samhällslivet .
Vi kallade vårt arbete: HELANDE TANKAR – Kvinnans vandring genom tiderna i bild och skrift
Fem stora utställningar gjorde vi med gemensamma ansträngningar. Den första var i Roma kloster på Gotland 2001 och den sista? i Upplands Väsby 2005. Till de olika utställningarna hade vi kataloger och vykort. Vi tryckte upp häften om skrift- och bildhistoria, om örter, kan örterna läka Moder Jords sår, om Hildegard av Bingen, som då var ganska okänd i Sverige.
Vi kallar oss nu Akademi ADA, efter Ada i Göteborg och Moder ADA , som levde på åttahundratalet i Karl den stores närhet i Aachen. Hennes ADA-evangelium finns i Triers stadsbibliotek.
Vi i Akademi Ada planerar en utställning, midsommarveckan 2008 på Galleri Kaxig i Norrtälje
Eget arbete är ”VINDY” En berättelse i ord och bild om en flicka, som med vindens och modergudinnans hjälp får uppleva och delta i hela historien flicka/skrift. Sju häften, och en ateljévisning i Enskede Gård och en på Panorama Art hösten 2006.
Nu 2007 arbetar jag med ‘Gåvan – en saga’ Om Afghanistan och barnen som far illa i USA:s krig. Hur ska vi vanliga människor stå emot det onda? Det blev en saga om vadderade jackor mot bomber. Den var med på en samlingsutställning ”vet hut Bush” i Skarpnäck. Dessutom gjorde jag några politiska bilder om Bush som elefant. Republikanerna kallas ju för elefantpartiet.
Varje teknik har sitt eget liv. Att teckna med kol och måla med jordfärger, blandade med ägg eller fett är uråldrigt. Också att rista i sten, vax, lera, trä är förhistoriskt . Att skriva med tusch är mångtusenårigt. Att skriva i sanden med vinden, eller på datorn elektroniskt - flyktigt.

Klippmålningar och Venus från Brantôme

Så berättade Barbro Skoog-Stenström, trebarnsmamma och Farmor till tio barnbarn för mig en novemberdag 2007

Vänsterklicka på bilderna så blir de kanske större och mer innehållsrika

Novemberdagar att minnas! Del 1

Mycket har och skall hända denna november 2007.

Allhelgonadagen träffade jag de stjärnögda barnbarnsbarnen, fyrväpplingen från Tumba, ute på Världsarvet Skogskyrkogården och gick med dem i snålblåsten en familjevisning av vad som sker därute. De små pinnade på över backarna men Morfar Morten sackade efter och mötte dem på nytt på ”Tallum” där det vankades lekrum, utställning och saft o bulle. Dagen avslutades med ljuständning och picknick på nybakad kardemummakaka vid Mormor Majs grav på Sandsborg.

Den 8:e november: Årsmöte i den illustra Föreningen 1924 Års Män Beslutades att föreningen skall ”nedlägga sina verktyg” och upphöra med sin verksamhet.
Kvällen avslutades med en festlig måltid på Restaurang Eriksberg där föreningens sista likvida medel satsades på en bejublad kabaré utförd av entertainern Mattias Enn och hans förtjusande och skönspelande pianist Carina som tillsamman tog oss tillbaka till 1900-talets stora kabaréstjärnor. Härligt men med vemod!!!!

Den 9:e november kom Kajsa och Ronald hem – välbehållna tack och lov – efter en tre veckors fotvandrande dust med Mount Everest-backarna – Jag tycker att de har utfört en bragd - Den tunna luften, de enorma höjdskillnaderna, primitiva fuktiga och kalla övernattningar måste övervinnas för att slutligen nå det planerade slutmålet Kalapathar på 5545 möh där de belönades med en av de mäktigaste utsikterna på hela jordklotet – den klassiska vyn av Everest med dess jättar av grannar.
Vandrarna Kajsa o Ronald har mycket att berätta

Vänsterklicka på bilderna så blir de kanske större och innehållsrikare!

De nådde Kalapathar!!!!

Ja så kom då äntligen ett livstecken fån våra Himalaja-vandrare Kajsa och Ronald. De har fått slita ont - men de har gjort en fantastisk prestation. Bravo kära Kajsa o Ronald!

Så här berättar Kajsa i ett mail jag fick i kväll:

Hej,
Det vackraste vi sett! Det största aventyr vi varit med om!

Och så sjuka vi har varit och fortfarande är!

Ronald nådde 5545 m och jag till 5400 m.
Vägen ditt har kantats av gudomligt vackra vyer, men också av rejäl hosta, feber och höjdsjuka. Efter vi skickat förra mailet från Tengboche (fick ni det??) och gick över den fuktiga, kalla heden till vårt 6 gr lodge, fick Ronald feberfrossa. Det gick knappt att ta av honom kläderna och sätta påhonom alla tillgängliga varma underställ som fanns. Svårt också att få ner honom i sovsäcken (han är ju så bredaxlad....). Där lag han och vi andra diskuterade att låta honom ligga kvar där. Han sa matt: Gå Kajsa, det har vi kommit överens om. Men att lämna honom där på detta mycket fuktiga ställe, nej, det skulle jag inte kunnat göra. Dessbättre hade febern gått ner till nästa morgon och vi fick ta en slow grupp längst bak i ledet. Sedan har det bara fortsatt med feber för mig, kikhosteliknande symtom på oss båda, släng av höjdsjuka och vi "visste knappt var vi var". Ronald lyckades få rejäla "se-pa-fan-tabletter-antibiotika" och Diamox (höjdsjukemedel). Jag blev illamående och fick också börja med Diamox. Idag kom vi tillbaka till Namche Bazaar och ett passande studiebesök pa Hillory hospital (4 entredörrar i ett stenhus). Jag gjorde då ett läkarbesök och fick konstaterat luftvägsbronkit och fick 3 st ännu större "se-pa-fan-antibiotika) + särskilda tabletter till natten. Allt för 60 dollar.

Men vi är glada att vi gjort detta och upplevt sa fantastikt mycket - med vacker, häpnadsväckande vyer, människorna, lodgerna, guiderna, toaletterna, maten! Att fötter och knän hållit i alla fall.

Kram till er alla! Som ni förstår har vi mycket att berätta när vi kommer hem och 500 bilder att visa........ t ex den 11 nov, söndag, på em, om vi är hyggligt friska.
Kajsa och Ronald
PS. Hanne och Far - skicka vidare till Emma och Camilla.
PS. Vid varje bönesten (ca 500 st) har vi gått på rätt sida och tänkt på er alla!

Kajsa och Ronald

Vänsterklicka på bilderna så blir de kanske större

Så blev det äntligen krabbmiddag! Den femte i ordningen

Det kan bli
litet stoj och glam
på lördagskvällen
när ett antal 70++are kommer
och äter krabba hos mig!

men sen går vi på disco

Hav överseende! Morten på 2 trappor!

…kunde man läsa på ett anslag i port och hiss här hemma i går.

Jodå allt var förberett in i minsta detalj och nar yngsta barnbarnet Camilla kommer inflygande från skola, tentor och pojkvän i London för att hålla koll på Morfar och servera och charma ett dussin gäster då blir det – om jag får säga det själv – ett lyckat kalas.

Vad nytt från resenärerna 2.

Från Anna i Tunis ett kort mail mellan konferensmötena

Hej alla Allt ar bra med mig. Mycket jobb. Darfor inte ngn mailkontakt. Nu borjar konferensen.ska forsoka skriva mer ngn annan ggn. Nu star folk i ko for att skriva pa dotorn.KramAnna

Från Kajsa o Ronald:

Kajsa ringde nyss och meddelade allt väl från Namche Bazar på 3500 möh en bergsby de nått efter första tunga vandringen uppåt. Hon meddelade att i fortsättningen blir det problem med tfnkontakt mm så nu försvinner de in i ovissheten för ett bra tag -Men kika på Vagabondslänken. De har kanske ngn slags sattelitkontakt. I morgon lunkar de vidare och passerar klostret Gompa där Lama Rimpoche bor och nu börjar det tunga allvaret uppåt
Vi önskar dem all Lycka till. Jag tror att luften börjar kännas tung nu!!!

Det är tydligen högsäsong med turister i ME-backarna som alla behöver mycket förnödenheter - allt transporterat fotledes som här på bilden jag lånat från Vagabondlänken

Och det här är målet för de allra värsta höjdarna

Vad nytt från resenärerna?

Just nu ganska lite.

Ett kort hej från Anna i Tunis mellan två sammanträden och den här trevliga bilden från första middagen i Kathmandu tillsammans med Vagabonds bloggande journalist Karin W som skriver att gruppen är förväntansfull inför knallandet i ME-backarna. Märkligt nog börjar man med att traska nedför - från 2800 till 2600 möh. Jag trodde det gällde uppförsbackar - men de kommer kanske senare. Läs mer i Karin W:s blogg på länken:

http://www.vagabond.se/vb/SimpleBlog.aspx?id=46076

Vänsterklicka på bilden så blir den större. De röda märkena i pannorna betyder att de blivit välsignade av folket i Kathmandu.

Rapporter från Tunisien och Mount Everest

I fredags den 19/10 reste döttrarna Anna o Kajsa utomlands och lämnade mig att vara ngn sorts sambandscentral för deras eventuella reserapporter om vad de tänker göra.

Anna är i Tunisien på en konferens för hjälpmedel till handikappade där hon bl.a. skall redogöra för senaste nytt om IT-hjälpmedel som nu finns för att hjälpa äldre alzheimer-och dmensdrabbade att kunna bo kvar i sina hem.

Kajsa reser med sin Ronald till Nepal och Kathmandou för att under några veckor vandra i Mount Everest-backarna upp till en topp på 5450 m.ö.h. vilket kan vara nog så knogigt och dessutom just nu ganska kallt om nätterna. En av deltagarna i vandrargruppen är journalist och skriver en reseblogg för tidningen "Vagabond" på den här länken:http://www.vagabond.se/vb/SimpleBlog.aspx?id=46076

Iaf har Kajsa lovat att inte gå högre upp än dessa 545o m som kan bli nog så jobbiga - uppförsbackar är krävande och än så länge är det bara fotarbete som gäller i backarna - men man kann nicht so genau wissen om det inte är själva toppen som lockar henne. Så det kan bli några spännande veckor att följa henne i spåren.Följ deras dagsprogram i länken: http://www.aventyrsresor.se/vandring/program.asp?id=nev
I väntan på K+R:s egna rapporter kan vi klicka på länken: http://www.peterandren.se/resor/nepal/nepal.html där ngn berättar om en likande expedition i ME-backarna.

Ja, nu är det bara att vänta på att resenärerna hör av sig.

Vänsterklicka på bilderna så blr de större!

Lycka till med din premiär av Peer Gynt i kväll Lasse Rudolfsson!!!

Det blir stor teater. Jag fick sitta bredvid dig i torsdags och såg genrepet och kände mig mycket stolt! Tack för det!
Vilken fin föreställnin!. Dan Ekborg var suverän med skryt och skrävel och stålvasst bitska kommentarer på en blandning av vers och prosa Jag njöt intensivt av vad du och dina skådespelare kunde göra av gamle Ibsen!

Vänsterklicka på bilden så blir den större.

Hänt i vecka 0739

Måndag: Åmålsfolket, Ulla o Gunnar var på besök och tillsammans med kusinen Barbro gjorde vi stan osäker och roade oss med ett besök på Spårvägsmuseet och intilliggande Leksaksmuseum– båda absolut något att upptäcka – ute vid gamla Tegelviken på Söder. Därefter lunch på en trevlig veranda med utsikt över Hammarbyhamnen och tog sedan mätta och belåtna färjan till de fashionabla boställena i Södra Hammarbyhamnen där vi rundvandrade till Sikla Udde och tog Tvärbanan till Gullmarsplan där vi skildes. Ja se detta var verkligen en riktigt turistisk stockholmstur. Den gör jag gärna om!
Tisdag: Egentligen en s.k. städdag men ”städet” var sjukt så jag passade på att utföra verkligt ”ginnungaarbete” med att rengöra köksspis och spisfläkt – ett arbete som tog flera timmar i anspråk. Men nu är det gjort!. Återstår av höststädning – bokhyllor och fönster. Manyana, manyana!
Onsdag: Gymmet naturligtvis. Tre gånger i veckan är ett sådant där Martin Lutherkrav.
Torsdag: Premiär för en ”fot- o benmassage” på Axelssons på Gästrikegatan. Jag har rekommenderats att ta en sådan behandling för att få fart på blodomloppet i mina trötta apostlahästar: Det ni! Där var det löpande band och massageskola och jag blev snabbt omhändertagen av en duktig elev. När jag gick därifrån kändes det som jag fått vingar på fötterna och travade omkring ca 10 cm ovan marken – skönt!
Fredag:Årsmöte i Frans G. Bengtssonsällskapet med föredrag och middag på den trevliga Eriksbergs restaurang i Timmermansordens granitpalats. Där berättades det att Frans G. inte bara var poet och bestsellerförfattare – för nog var Röde Orm en bestseller - utan också var en urstyv översättare av engelsk och fransk poesi bl.a.
Lördag: En promenad för att kolla min nya stegräknare. Har hört att jag i min ålder borde avverka minst 4000 steg per dag. Dagens resultat i skrivande stund är 6380 steg – så det så!.
Det finns många ljusa ögonblick i mitt liv – ett av dem är när barnbarnet Camilla ringer mig från ngnstans där hon är just då och kramar om mig per telefon vilket hon gjorde i dag på eftermiddagen!!!
Till middag åt jag fläskpannkaka och färska fikon till efterrätt och löste en medelsvår suoduki.
Förra lördagen hade jag också gjort en fläskpannkaka men den kom barnbarnet Caroline och blivande mor till mitt femte barnbarnsbarn – ”femman” kallad – och åt upp, så Pierre och jag fick nöja oss med några pannbiffar. Det är dubbla portioner som gäller för Caroline just nu!!!

Häromdagen kastade jag in handduken för gott!

Sedan jag för några år sedan skrev:

DET ÄR SLUTDANSAT FÖR MIG
… på grund av brist på luft och ork, trötta höfter och kanske någon ytterligare anledning. Nu må de glada och snirkliga square dance callen sakta försvinna i minnenas dunkel. Ett behagligt läshörn lockar nu med många olästa böcker – och lästa också för den delen – att berätta familjehistoria för den egna och syskonens unga barnbarnsfamiljer där det myllrar av vetgiriga ungdomar som nu vill känna på sina rötter – måtte jag hinna! – och i mån av tid vända på gamla dokument i ett bibliotek på Blasieholmen…..

-har jag försökt att komma igen några gånger. Senast i en nybörjarkurs i min gamla skvär-dansklubb ute i Huddinge på torsdagar under hösten 06 och våren 07.
Men nu i torsdags blev det tvärstopp mitt i ett ”call”. Andning och luft räckte inte till – det var bara att se glad ut och kasta in handduken

Visst har jag väl varit lite motsträvig i dansandet men det har också varit en glad tid med fin samvaro och många vänner. Jag bockar och tackar för många hjälpande händer.

Det var väl så att det tog slut redan den 26/1 2001 - en fredagsdans med ”favoriten Sotarn”. Min Maj orkade inte längre - hon stannade av i stegen och kom ingen vart – jag glömmer det aldrig. Jag har försökt – men nu vet jag det är dags att även jag slutar i stegen. Nu har jag egentligen ingenting mer att säga – i den här frågan borde jag kanske tillägga.
Jag har iaf idag traskat upp till gymmet för ett segdraget pass. Det får nu bli min ”livlina” – där har jag ännu inte kastat in handduken

I dag fyller barnbarnsbarnet Castor 4 år!

Vi hurrar förCastor, näst yngst i Fyrväpplingen ute i Tumba!

Han är liksom pappa Mattias och Farfar Olle en hejare på tåg - visserligen leksakståg än så länge - och har bestämt sig att bli lokförare när han blir stor - kanske.

Hi Nina i London. Roligt att träffa dig ute i cybervärlden!

Det är alltid roligt att få berätta om mina släktingars framgångar i den vida världen.
Nina är min bror Magnus äldsta barnbarn och bor i London och är bl. mycket annat duktig på rullskridskor - s.k. ”inliners”
Någon cyklar till Barcelona på några veckor, någon skrinnar London – Brighton på fem timmar, någon klättrar i tackel och tåg ute på de stora haven och någon blev trefaldig svensk mästarinna i orientering en gång när det begav sig och om några veckor klättrar någon upp på Mount Everest - många av dem är rödhåriga och lite fräkniga - för att inte tala om prästdottern och bondjäntan Maria från Rölanda som 17-åring 1906 reste upp till Ammarnäs och där träffade sin jägmästare och blev upphovet till dem alla - hon var oxå fräkning och rödhårig!!! . Det är tåga och ”go” i de "björkmanska" töserna!
Så här berättar Nina själv i en hemsida på http://www.skatefresh.com/.

Nina
ICP Level One Instructor
I am passionate about all things skating. I love slalom, tricks and freestyle, but I also love speed and in 2006 raced for the London Ladies Speed Team at Le Mans 24 hrs, and this year I skated from London to
Brighton in 5hrs 40 min. However, most of all I love street skating; jumping off curbs, squeezing between cars, which is why I marshal the Friday Night Street skate and the Sunday Stroll.
I learn to skate as an adult and I remember very well the terror (not to mention humiliation!) as I clutched a lamppost on Serpentine Road to scared to let go. So, don’t worry I know how you feel. It doesn’t matter if you are a terrified broomstick on wheels, or have more courage than skill, private lessons are designed around you, and you get all the attention.
Often the goal is street skating and we focus on developing the skills specific to the street. It is a great sense of achievement when my students complete their first Sunday Stroll or their first solo street skate. Before you know it you’ll be jumping manhole covers on your way to work!
2007 has gotten off to a rocking start. I am busier than ever with students of all levels, and the weather has been great. It’s fantastic fun teaching and a great sense of achievement when my beginners complete their firts paralell turn, or even their first squeky heel break down the hill! When I am not teaching people how to skate I am a life coach and NLP practitioner www.ninamadden.co.uk showing people to find out what they really want from life and how to access the courage to act on their dreams.

Most Recent Articles:
Nina skates from London to Brighton in 5 hrs 40 minutes in aid of the British Heart Foundation