När någon gör en resa har han mycket att berätta

I skrivande stund är jag nu ute på Annas och Olles landställe och hamrar på en gammal dator som står här. Ute hamrar regn och rusk men inomhus är det varmt och gott – tittar på TV och läser böcker. Här finns det gott om gamla deckargodingar. Jag är ensam, värdfolket är i Italien på en kortresa och kommer hit ut i morgon. I går sken solen och det blev riktigt hett trots stormblåst. Då hann jag med att göra lite nytta och tog fram gräsklipparen som jag lyckades starta – och sedan raka rör på de stora gräsytorn. Men finliret mellan buskar och rabatter hoppade jag över. Maskinen har blivit lite tyngre på senare år att hantera.
Jag har tittat på mina två gamla cyklar som står härute – men jag förstår att de numera bara är skådebröd för mig. Men tänk om jag skulle grensla min fina orangeröda, artonväxlade Mountain Bike som jag köpte som nybliven pensionär för 17 år sedan och nu susa utför nedförsbackarna – härligt – men så finns uppförsbackar och då trillar man väl av när orken tar slut eller vinglar av vägen. I sommar får jag i stället ägna mig åt att på kartan följa dottern Kajsa som med sin Ronald susar på cykel nerför och uppför de väldiga Kasselbackarna på väg till Barcelona… och kanske lite till? Varför inte Gibraltar – en verklig Europatour. Följ deras resa på www.simplesite.com/cyklisterna. De startar den 3/6 och planerar att vara ute i 6 veckor. Spänstigt – Tänk om jag var 17 år yngre!!!!! Ja Ronald är iaf nu snart 61 år!!!!

För att titta lite bakåt i tiden så reste jag till Åmål av alla ställen i förra veckan………
18/5 mot Åmål i en glest besatt långfärdsbuss. Vädret - regntunga skyar. Jag skall besöka Ulla o Gunnar Björkman. Gunnar är en nyfunnen systerson som jag berättat om i min Familjehistoria. Vi träffades första gången i somras i Stockholm och nu är det dags för ett returbesök.
Bussresa – javars – men varför i all världen hade jag glömt den där uppblåsbara halskudden som är så skön att vila huvudet mot?

Erik Gunnar Björkman är son till min halvsyster Inga som jag hittade under mitt arbete att upprätta en familjekrönika. Inga är mitt äldsta syskon. Hon föddes med noteringen ”fader okänd” 1909 i Sorsele. När min Mor som nygift, 21 år gammal, 1910 kom upp till sitt nya hem i Lycksele förmådde hon min Far att erkänna barnet som sitt och hämtade det från Sorsele. Lilla Inga blev familjemedlem och familjens första barn och växte upp under några år tillsammans med sin halvbror Gunnar i Lycksele. När sedan nästa syskon, Bibi, var på väg 1913 började min farmor och några till i släkten Björkman att dra i några trådar. En bror till min farfar - omgift med ung fru – var barnlös. Det fanns gott om barn i Lycksele av det björkmanska blodet så man tyckte väl att lyckselefamiljen skulle kunna dela med sig av sitt överflöd och avstå ett av sina barn till den 50-åriga farbrodern och hans unga fru. Så gick det till. Inga lämnades ut och nämndes inte mer i vår växande familj. Min tro är att denna omflyttning av ”hennes lilla ljuslockiga Sorseletös” var helt mot min Mors vilja. Hon talade aldrig med oss syskon om denna händelse - ”locket var på”.
Men hemma hos Ulla och Gunnar i Åmål berättade vi mycket ”familjehistoria” och dunkla minnen klarnade.
Gunnar driver tillsammans med ett gäng likasinnade ideellt ett ”Indstrimuseum” - en gammal verkstad – där tiden verkligen stått still i 100 år – ”Thorstenssons verkstäder” som tillverkade den tidens jordbruks-maskiner av hemmagjorda bearbetningsmaskiner som via repdrift drevs av en råoljemotor. Innanför verkstadskontoret bodde fabrikör Thorstensson med fru och åtta barn i ett rum och kök – allt, ja allt, bevarat i minsta detalj!
Så tittade vi naturligtvis på akvedukten vid Håverud – ett jättelikt ”finmekaniskt ingeniörsarbete i stålplåtar hopfogade med tiotusen nitar” - och åt lunch på Dalslands Gästgiveri långt inne i sjumilaskogen vid en av de många sjöarna.
Ja det här blev en långblogg – men ”Wenn jemand eine Reise tut, er hat viel zu erzählen” som det stod i den kära Tyska Grammatiken – också anno dazumal – under § ”användandet av als och wenn” – om nu någon kommer ihåg den.

Bilderna: Lyckselefamiljen 1911 och från Åmål med Gunnar o Ulla