Translate

2013-03-12

Snart Stilla Veckan....

....om nu allt är så stilla ute i världen. Just nu är det iaf ganska stilla runt omkring mig.
Förutom en söndagsmiddag med några "fröknar Bjkn" med "respektive" och ärtsopplunch några dagar senare med några herrar från "1924 års män så händer det inte mkt att berätta om - förutom att jag av en händelse öppnade en bortglömd dokumentfil betitlad "Dagböcker, rapp. reseebrättelser" från tiden innan jag började blogga.
När blicken framåt börjar bli skumögd så är den desto mer skarpögd bakåt!
Storögt började jag läsa den här berättelsen  som jag skrev för 9 år sedan- varför inte låta er läsa den oxå:

Rapport från en brevsamling

Rapport från en brevsamling.  I dag den 20 februari 2004 flödade solen över Stockholm – en riktig solskensdag - och kanske, kanske lite värme i den gassande solen. Det började redan tidigt på morgonen. Jag stod vid fönstret och såg ut genom mina otvättade rutor – dags för fönstertvätt suckade jag. Det var min invanda utsikt – järnvägen, nu en vintrig Karlbergssjö, Kungsholmen på andra sidan vattnet, långt till höger Karlberg och Essingeleden och till vänster Sankt Eriksbron med den elegant utformade ursparingen i pelarna för tunnelbanan som faktiskt var uttänkt redan på 1930-talet när bron byggdes. Solen var på väg upp i öster bakom Sankt Eriksbron.
Då hände det – Trädkronan på ett av de höga träden som står vid strandkanten mellan järnvägen/ja egentligen Karlbergsleden och vattnet började plötsligt glimma till, lysa upp ja stråla av någon inre glöd. Det var bara grentopparna som lyste intensivt som guldglänsande eldslågor. Efter några minuter slocknade elden. Det var en lågt stående sol som via mellanrummet mellan brobanan och tunnelbanan illuminerade den spretiga kala trädkronan så gnistrande vackert.
 Alla kanske vet att jag forskar i gamla familjebrev från 1900-talets början – några hundra kärleksbrev mellan två unga människor som en gång oförhappandes möttes vid ”Potatisbacken” i Ammarnäs Lappland och sedan under två år brevväxlade mellan Sorsele/Lycksele i norr och Rölanda på Dal i söder med resultat förlovning, bröllop, 6 st barn, 12 st barnbarn, 32 st barnbarnsbarn och hittills 25 st barnbarnsbarnbarn som nu alla – de som är läskunniga - skall få ta del av dessa brev.
 När jag stod där och beundrade ljussättningen i trädkronan kom jag att tänka på några brevrader jag läste häromdagen som jag inte vill undanhålla vänkretsen och tillåter mig att citera utan kommentarer. Jag tror ni förstår tankegången eller…..
 Den 8 maj 1909 skriver den nittonåriga Maria (Maj) Stenberg i Rölanda prästgård i Dalsland till sin fästman Nils Björkman, stationerad som e.o. jägmästare i Lycksele revir. Det är ungefär 100 mil mellan dem.
 Nils. 
 Du, i dag får du inte något långt bref. Jag skall ut nu igen och göra färdigt åtskilligt i trädgården, så det är söndagsfint. Och så vänta vi regn när som hälst, och jag vill gärna så några frösorter innan dess. Nu är det nästan sommarvarmt om dagarne. Det kom en liten regnskur i middags, och du kan inte tro hvad det doftar ljuvligt nu efter den. Men grönt är det inte. Och jag längtar inte något särskilt efter det häller. Du vet, jag tycker om att se alla de fina kvistarne på träden smekas af solen eller stå svarta och skarpa mot kvällshimlen. Utan något påhäng af blad. Jag tycker inte om sådan där svällande välmåga. – Men i alla fall är det sent med våren i år. Så mycket bostadsförslag du hade den här gången. Vet du, i dag har jag fått hem de där handdukarne jag beställde i Sillerud. De se roliga ut. Riktigt hemväfdt trefliga med en vacker röd bård. Jag tycker om dem. – Tror du köksmöbeln får en sådan där färg? Kanske snickaren jämrade sig. – …………………… Nu ha vi hvitsippor och vårlök. Du får många vårhälsningar från din egen Lill-Maj 

 Tre dagar senare den 11 maj 1909 läser Nils Majs brev i Lycksele och svarar omgående med bl.a. följande rader, :
…..Maj, att du har blommor redan och här är det köld i dag, riktigt kallt. I morgon skall jag ut på förrättning och åker då skidor, ännu är det för tidigt att stoppa undan dem och nog skall jag ut flera gånger innan det blir slut. Du, i dag har jag hela tiden suttit vid ditt skrifbord och räknat och skrifvit, du vet det där bordet, som du skall ha, det där stadiga bordet. Jag undrar om du kommer att trifvas med det då du kommer hit. Käraste Lill-Maj, tack för ditt bref i dag, du lofvar i början att brefvet ej skall bli långt och ändå blir det ett helt ark med så mycket innehåll. Du längtar icke efter det gröna men det gör jag verkligen mycket. Det är ju så kolsvart – länge sedan jag fick se marken grön och nog tycker jag det dröjer för länge. Nog måtte det vara trefliga handdukar du fått hem, är det de s.k. badhand-dukarne? Det låter så trefligt när du talar om dem och nästan allt hemväfdt tilltalar mig. Jag kan ej riktigt förklara huru det är, men det känns så underligt godt, när du talar om det, som skett till vårt hem och som vi två ska använda, hvad det än är, möbler eller den minsta sak, som skall finnas hos oss. Du må tro jag tycker om din brandgaffel och jag kan ej låta bli att tänka på, att jag tagit den ifrån dig, alltid när jag använder den. Nu förstår jag, att du tycker att jag är lustig i detta afseende, men det är så nu med mig. – I dag skref han som gör våra björksängar och bad om pengar i förskott och talade om att det arbetas med dem. Några andra möbelanordningar har jag ej just nu. Dina kängskor äro ännu så tjäriga invändigt, men du skall få dem snart, då de måste gås ut innan kölden nästa vinter. Nu får du ej mera för i dag utom förstås en riktig hälsning från din egen Nils.

 Tiden går ändå, fastän långsamt. Nils längtar efter sin Lill-Maj! Sju månader senare den 28 december 1909 (Menlösa barns dag) vigs de i Rölanda kyrka och Maj flyttar till Lycksele. Det är roligt att då och då få höra av sig och berätta litet. Hälsningar från Morten.

2 kommentarer:

  1. Vad kära de var! Mormor med bössan alltså! men det måste väl ändå varit morfar som sköt med den? När jag ser bilderna så ser jag verkligen varifrån vi kommer. De var ett fint par!

    Kram
    Maria

    SvaraRadera
  2. Håller med dig, Maria, så kära de var och så underbart med deras brev som uttryckte så mycket! Framför allt Farfar Nils som ju jag uppfattade som lite sträng skriver så mycket om sina känslor. Och vad Fami fick vara med om, så ung som hon var!

    SvaraRadera