Translate

2007-11-14

Novemberdagar att minnas . Del 2.

Häromdagen kikade jag in på min egen blogg och fann till min glädje tre kommentarer skrivna av en farmor, en tvåbarnsmamma och en alldeles strax blivande mamma. Alla tre har något gemensamt de är släkt med varandra och alla tre ståtar med samma efternamn och dessutom tillhör de en grupp som jag kanske beundrar allra mest - nämligen kvinnorna i min stora familj. Tack kära Agneta, Pia och Caroline för besöket i min blogg. Jag blir både stolt och glad när jag möter er där. Pia skall inte du ha ett födelsedagskalas snart för en av dina söner? Agneta när ses vi nästa gång? Caroline jag står alltid beredd med en fläskpannkaka när du kommer!

"Storasyster" till er alla i denna familjegrupp är Barbro äldsta barnbarn till mina föräldrar. Vi träffades första gången på ön Hyppeln i Göteborgs skärgård 1935. Redan då gjorde hon ett outplånligt intryck på mig där hon satt på en vit filt och jag skulle vakta henne medan föräldrarna simmade i bränningarna. Plötsligt var filten inte vit längre…..!!
Numera sitter hon ofta som den Göteborgstjej hon är gärna på Kafé Valand på Surbrunnsgatan där hon skriver, ritar och berättar. Jag var där för några dagar sedan och fick följande berättelse av henne:

Till Mortens blogg, med en smula tvekan, från Barbro. Inte för att det är tråkigt att skriva om sig själv, utan för att orden svävar iväg någonstans ut i rymden. I vanliga fall skriver jag gärna dagbok, ritar och textar med tusch och färg på Papper. Handens rörelser är viktiga, meditativa .
Att skriva på ett tangent bord och se det på en skärm, är inte nytt för mig, eftersom jag arbetade som sättare ett tag på 80-talet. Men då var det mörkrumsarbete efteråt och man hade en viss koll tills det kom i tryck. Nu känns det nästan som tankarna inte hinner med. Skynda dig, skynda dig, ett litet streck pickar fram tiden.
Luktärterna som jag målar av tittar på mig och ropar: ”måla av oss, vi vissnar snart” . Men vi har ett samförstånd. Dom vet min ofullkomlighet. Hur gärna jag än skulle vilja kan jag omöjligt fånga deras doft .
Ja, i alla fall har jag lovat att skriva om ’Det stora arbetet’.
En stor önskan fanns hos mig när jag var tolv år. Dels att vara NÅGON, en konstnär. Dels att skapa bilder och ord.
Då började jag så sakta med ’Det stora arbetet’.
Först extra teckning i skolan, sedan frihandsteckning, kvällskurser, målning, textning, sökte in till konstskola men kom inte in, jobbade på annonskontor, sökte igen och kom in! Härligt.
Men Konsten krävde mer än jag drömt om. ’Fortsätt’ sa mina lärare. Det gjorde jag, trots allt. Efter konstskolans många år var jag med i samlingsutställningar, gick på kvällskurser, tecknade då och då i tidningar. Barnen kom. De var en gåva. På den tiden sa man ”få barn” inte ”skaffa barn”
Barn och hushållsbestyr kräver omsorg och tid. Då fanns inga dagis. Tecknade ändå mycket, och skrev. Skickade in till olika tidningar, blev oftast refuserad. Jag var politiskt aktiv i den progressiva rörelsen. Försörjde mig med layout, bilder, texter och stenciltryck. Arbetade inom hemtjänsten för att få tid att måla. Började undervisa i Kalligrafi. Behövde friska upp kunskaperna om skriftens historia, för att kunna berätta för elever.
Då började ’Det stora arbetet ’ på allvar. Tillsammans med våra resor(Bosses och mina) växte en historia fram om skrift och bild från förhistorisk tid till nutid. Oj 300 000 år!
Den första separatutställningen 1993 handlade om floden Dordogne, symboliskt från nutid och tillbaka till förhistorisk tid.
Jag behövde lära mig att göra ”illuminationer” och skriva med gåspenna för att komma vidare in i medeltiden. En ”illumination” är en målad och guldbelagd bild i medeltida handskrifter. Kurser fanns inte, så jag började måla ikoner. Och kunde sedan infoga ”illumination” i kalligrafikurserna.
Nästa egna utställning var ”VERE” (sanning) i Triangelkyrkan 1997. Den hade nordfranska kloster från åttahundratalet som tema. Kopior av handskrifter och akvareller från natur och historia.
Flera ateljévisningar och utställningar tillsammans med andra
Under den här undervisningstiden började jag skriva och rita ’Anteckningar om skrift och bild genom tiderna’. Så småningom med ett kvinnoperspektiv. Det blev sju delar, som bygger på människans största uppfinningar, när det gäller skrift och bild, framförallt skriften.
1. Skriftsystem Tecken och symboler, Förhistorisk tid,
2. Den första skriften, 10 000 år tillbaka
3. Alfabetet växer fram, 4 000 år gammalt
4. Olika stilar, ett alfabet - hundratals möjligheter, 300 f kr
5. Skriftreformen, små och stora bokstäver, 800-talet
6. Tryckkonsten, att mångfaldiga, år 1457 i väst världen
7. Data, nutid.
Jag läste och läste; skrifthistoria, konsthistoria, idéhistoria, litteraturhistoria, vanlig historia, filosofi mm. Men hittade nästan ingenting om kvinnor som skrev och målade under tidig medeltid. Då läste jag också kvinnohistoria och letade på egen hand efter den röda tråden, som jag sedan följt. Samtidigt (har jag upptäckt efteråt) som flera andra kvinnor sökte i historien och gav ut böcker och forskningsrapporter.
1999 kom ’Det stora arbetet’ in i en annan form. Att utifrån undervisning ha ett samarbete, att göra gemensamma utställningar, att följa den röda tråden tillsammans med andra. Ett rikt samarbete växte fram med tjugotalet kvinnor; elever och kollegor - om hur skriftens utveckling också påverkat kvinnans situation i samhällslivet .
Vi kallade vårt arbete: HELANDE TANKAR – Kvinnans vandring genom tiderna i bild och skrift
Fem stora utställningar gjorde vi med gemensamma ansträngningar. Den första var i Roma kloster på Gotland 2001 och den sista? i Upplands Väsby 2005. Till de olika utställningarna hade vi kataloger och vykort. Vi tryckte upp häften om skrift- och bildhistoria, om örter, kan örterna läka Moder Jords sår, om Hildegard av Bingen, som då var ganska okänd i Sverige.
Vi kallar oss nu Akademi ADA, efter Ada i Göteborg och Moder ADA , som levde på åttahundratalet i Karl den stores närhet i Aachen. Hennes ADA-evangelium finns i Triers stadsbibliotek.
Vi i Akademi Ada planerar en utställning, midsommarveckan 2008 på Galleri Kaxig i Norrtälje
Eget arbete är ”VINDY” En berättelse i ord och bild om en flicka, som med vindens och modergudinnans hjälp får uppleva och delta i hela historien flicka/skrift. Sju häften, och en ateljévisning i Enskede Gård och en på Panorama Art hösten 2006.
Nu 2007 arbetar jag med ‘Gåvan – en saga’ Om Afghanistan och barnen som far illa i USA:s krig. Hur ska vi vanliga människor stå emot det onda? Det blev en saga om vadderade jackor mot bomber. Den var med på en samlingsutställning ”vet hut Bush” i Skarpnäck. Dessutom gjorde jag några politiska bilder om Bush som elefant. Republikanerna kallas ju för elefantpartiet.
Varje teknik har sitt eget liv. Att teckna med kol och måla med jordfärger, blandade med ägg eller fett är uråldrigt. Också att rista i sten, vax, lera, trä är förhistoriskt . Att skriva med tusch är mångtusenårigt. Att skriva i sanden med vinden, eller på datorn elektroniskt - flyktigt.

Klippmålningar och Venus från Brantôme

Så berättade Barbro Skoog-Stenström, trebarnsmamma och Farmor till tio barnbarn för mig en novemberdag 2007

Vänsterklicka på bilderna så blir de kanske större och mer innehållsrika

5 kommentarer:

  1. Hejsan Mårten!

    Hur är läget? Det är bra att du håller bloggen igång, min egen har tyvärr runnit ut i sanden.

    Visst blir man imponerad av barbro (min farmor -som du ju vet. Hon gör något som är större än vad hon själv ser. Hon är så konsekvent och enträgen med att föra fram sitt budskap.

    Jag ska fortsätta hålla koll på din blogg.

    Många krama,
    Ylva Sjöstrand

    SvaraRadera
  2. Min kära farbror Morten och min kära syster Barbro. Ni är beundransvärda.

    SvaraRadera
  3. Hej Morten och tack för fint redigerat material med snygga bilder(till och med av mig). Jag vet inte hur man kommenterar på bloggen så jag skriver min kommrntar så här:
    Hej Morten och tack för fint redigerat material med snygga bilder(till och med av mig). Jag vet inte hur man kommenterar på bloggen så jag skriver min kommrntar så här:
    " När jag läste texten kom jag på att Gösta saknades. Han var så självklart med i mitt liv och är det fortfarande, att inga ord behövdes. Men nu är han med också i ord! Och att Malte och Aron ritat bilder till 'Gåvan - en saga' kom inte heller med. Och här kommer ett stort tack till alla som visar vägen. TACK från Barbro"

    SvaraRadera
  4. Hej Morten och Barbro.

    Vilken fantastisk och fängslande berättelse ni har åstadkommit tillsammans. Tack kära storasyster

    SvaraRadera
  5. Hej Far och Barbro! Så intressant att läsa om allt du gjort, Barbro! Imponerande! Krammmmmmm

    SvaraRadera