En livlina på ”sträckbänken” i fem år – är det något att fira? Jomenvisst!

Det där att gå regelbundet till gymmet för att cykla och lyfta lite skrot har jag kallat ”min livlina”. Vad är det som gör bäst nytta? Är det - det mödosamma att andtrutet släpa sig uppför alla uppförsbackar till gymmet på Sabbatsberg - eller det där ”skrotlyftandet” väl på plats i gymmet – eller ”Primärvårdsrehab” som det numera står på ingångsdörren?
För fem år sedan skrev jag:
I somras fick folkpensionären Morten - det är jag det – ont i nacken och tyckte att han behövde lite vård för denna åkomma. Med en remiss från husläkaren i näven hamnade han hos en sjukgymnast på Sabbatsberg för att förhoppningsvis få en lättare massage mot åkomman och sedan gå hem.
Efter att ha förhört sig om hans kompetens vad beträffar kroppsövningar eller rättare sagt brist på sådana och det allmänna flåset tittade hon kallt på honom och beordrade in honom i en övningssal fylld av blänkande muskelstärkande stålvidunder och snabbt komponerade ihop ett program för honom att lyfta, dra, trycka, häva, sträcka, spänna, tänja och balansera flertalet av kroppens muskler – ”Det här kommer att göra dig gott ett par gånger i veckan”, menade hon. Tanken på den behagliga lätta massagen fladdrade snabbt iväg och ersattes nu av hårdfört muskelarbete genom att ”hiva skrot” eller styrketräna som det så vackert heter – och på den vägen är det.
Det är inte utan att han börjar känna visst resultat av övningarna. Samtidigt har han börjat förstå att det ligger något i att gå omkring och ”hiva skrot” och styrketräna bland det ”vackra folket” som rör sig ute i den stora världen. Så varför skall inte en lite vingklippt senior utnyttja möjligheterna att få upp flåset i takt med övrig gymnastisk elit i gympasalarna.

Två år senare skrev jag i en ”rapport från en sträckbänk”:
I två år har jag nu traskat upp till Sabbatsberg två till tre gånger i veckan och lyfter skrot. Jag börjar bli riktigt hemtam bland landstingets stålblanka muskeldunder och får komma och gå när jag vill mot en måttlig månadsavgift. Det heter att jag utför en rehab på landstingsspråk. Vägen till gymmet hemifrån är naturligtvis uppförsbacke så det skriker om det och uppförsbacke är det i varje lyft och sånt borde ge resultat. Men bilringarna i midjan är fast förankrade och undergår inga förändringar att tala om vad jag kan se. Men det är väl invärtes som resultaten kan skönjas. Jag rosslar mindre när jag tar i och att bära hem fem kilo potatis är precis lika tungt som förr. Men en morgonpromenad är trevlig och framförallt nyttig hävdar min sjukgymnast som tittar uppfordrande på mig att ta i lite till. Så har jag hittat en boll att lattja med för att stärka koordinationen i mina rörelser som det så vackert uttrycktes en dag. Vidare går jag nu på ”lina” för att undvika allt för vinglig gång ute i trafiken – ja bli inte förskräckt linan är ett streck i golvet och i golvnivå och det blir inga frivolter som hon den där flickan Patterson från USA gjorde på bommen i Aten häromdagen.
Speglarna i gymmet är mycket sympatiska. De ger en helt annan bild av betraktaren – smala ben, raka knän och smärt midja – det är positivt och uppmuntrande men annars är det ont om hjälpmotorer – det är det kalla stålet som gäller!

Nu så här i nutid konstaterar jag att:
Jag börjar känna mig ”uträtad” till både kropp och själ
Inte minst konditionsmässigt då jag för att ta mig dit måste från nära på havets nivå/Karlbergssjön ta mig upp till höjderna i Sabbatsbergsparken och Dalagatans högsta punkt – en avsevärd höjdskillnad sett ur min flåsiga och andningsfattiga synvinkel.
Jag är inte ensam. Hit kommer vasastans elit av äldre seniorer som har att utföra samma övningar som jag. Så det gäller att visa lite av framfötterna – inget slött och slappt hanterande av de väldiga muskelstärkande vidunder som står utplacerade runt om i salen. Nej raskt och beslutsamt ställer man in nivåerna på resp vidunders motstånd mot den egna kroppens förmåga och gärna lite mer än vad som är anbefallt – och sedan köra hårt.
Det är nämligen inte utan att jag noterat att det råder en viss maktkamp bland stamgästerna – de som varit här ett tag – att visa vad de kan och förmår. Således kan det hända att när jag på mjölksyrade ben stapplande lämnar exvis en bensparksmaskin med för mig lämpligt inställt motstånd att nästa användare- som t.ex. en liten vithårig dam i 80-årsåldern - med ett litet snett småleende justerar maskinens motstånd uppåt ytterligare några kilo.
Här har man inte en chans att malla sig. Allt medan våra rara handledare belåtet noterar att vi verkligen jobbar på. För det gör vi – och resultat blir det! Jag har börjat räta på ryggen och gången på slätmark – i nedförsbackarna - har blivit lite spänstigare.




.


Vänsterklicka på bilderna så blir de kanske större!