Äldsta dottern, Anna, är just nu i Rwanda – ett land mitt i Afrika – där hon på uppdrag av HI Handikappinstitutet där hon är anställd skall delta i en FATO-konferens omhur viktigt det är med stöd för personer med funktionshinder i biståndsprojekt..
Så här berättar hon själv:
Här kommer äntligen ett resemail från Kigali i Rwanda. Kigali betyder ”de tusen kullarnas stad” och även om de inte är tusen så kanske hundra. Hotellet i filmen ”Hotel Rwanda” om folkmordet här 1994 utspelas till stor del på ett hotell som hette och fortfarande heter ”Hôtel Mille Collines”, dvs de tusen kullarnas hotell.
I söndags åt jag middag på det hotellet i en vacker restaurant med utsikt över Kigali där sänkorna mellan kullarna är fyllda av små hus med många lampor. Det är som att stå på en höjd och se ut över en stjärnhimmel som ramlat ner på marken – mycket vackert och fascinerande. Samtidigt kändes det lite skrämmande att vara på historisk mark där många personer upplevde ett fruktansvärt mördande. Men hotellet var ändå en oas mitt i all den fruktansvärda tragedin som folkmordet var. Där fick ett antal Tutsiflyktingar skydd av hotellchefen och undgick döden. Jag läser också en bok ”A Sunday at the pool in Kigali” som ger en skildring av livet runt simbassängen tiden före folkmordet som startade med full kraft den 6 april 1994. Men bokens hjälp får jag en hel del info om vad som egentligen hände då.
Men jag är ju här för ett FATO-seminarium som startade i måndags den 21 maj, dvs igår.
Det känns som om flera dagar gått, så mycket har redan skett sen igår. Just nu tittade jag på Rwandas TV-kanal där de sände ett reportage om seminariet under några minuter. Både ministern som invigde seminariet och jag var med i bild plus naturligtvis många deltagare och bilder på hjälpmedel i utställningen. Det har varit tre sändningar: kl 19.30 på landets språk, kl 20.05 på franska där faktiskt HI nämndes med sitt franska namn och sen kl 21.30 där HI inte nämndes. De verkade ha gjort en kortare version där.
Seminariet har blivit större än vi planerat; 200 personer från 45 länder har visat intresse och har kunnat tas emot. FATO står för en del av deltagarnas kostnader, medan andra betalar helt för sig själva. Vi har deltagare från Tunisien i norr till Sydafrika i söder. Engelska och franska är konferensspråken, men vi har också deltagare från portugisisktalande länder.
Under förra veckan kunde jag ta del av en del förberedelser i sista minuten. Det är alltid spännande att vara med om saker som ska ordnas. En organisationskommitté har gjort ett fantastiskt jobb, men sen uppstår nya oväntade komplikationer som ska redas ut. Pengarna från WHO var klara på fredagen den 18 maj. De står för bl.a. simultantolkningen.
Men nu har jag klarat av några av mina speciella arbetsuppgifter; deltagande i the scientific committee som fixar med program, presentatörer mm, invigningstal igår, middag med ministern igår kväll (vi var 10 personer vid hans bord däribland jag, ev kommer jag att få besök av Rwandas ambassadör när deras ambassad öppnas i Stockholm någon gång i höst), moderator hela dagen idag med temat CBR, community-based rehabilitation tillsammans med min kollega på WHO. Det var första gången för mig som moderator med både franska och engelska som använda språk vid presentationer, grupprapportering och diskussioner. Det gick bra. Men sen la jag mig i mitt hotells simbassäng och simmade ett antal vändor för att ge ryggen lite träning. Det blir annars för mycket sittande på en konferens. Det som återstår för mig är mitt föredrag på fredag eftermiddag samt mitt tal vid avslutningen.
Imorgon ska vi alla transporteras till en sportarena på eftermiddagen där handikapp-organisationerna har sporttävlingar av olika slag just med anledning av seminariet. Det får jag berätta mer om en annan gång.
Kram,
Anna
Så här berättar hon själv:
Här kommer äntligen ett resemail från Kigali i Rwanda. Kigali betyder ”de tusen kullarnas stad” och även om de inte är tusen så kanske hundra. Hotellet i filmen ”Hotel Rwanda” om folkmordet här 1994 utspelas till stor del på ett hotell som hette och fortfarande heter ”Hôtel Mille Collines”, dvs de tusen kullarnas hotell.
I söndags åt jag middag på det hotellet i en vacker restaurant med utsikt över Kigali där sänkorna mellan kullarna är fyllda av små hus med många lampor. Det är som att stå på en höjd och se ut över en stjärnhimmel som ramlat ner på marken – mycket vackert och fascinerande. Samtidigt kändes det lite skrämmande att vara på historisk mark där många personer upplevde ett fruktansvärt mördande. Men hotellet var ändå en oas mitt i all den fruktansvärda tragedin som folkmordet var. Där fick ett antal Tutsiflyktingar skydd av hotellchefen och undgick döden. Jag läser också en bok ”A Sunday at the pool in Kigali” som ger en skildring av livet runt simbassängen tiden före folkmordet som startade med full kraft den 6 april 1994. Men bokens hjälp får jag en hel del info om vad som egentligen hände då.
Men jag är ju här för ett FATO-seminarium som startade i måndags den 21 maj, dvs igår.
Det känns som om flera dagar gått, så mycket har redan skett sen igår. Just nu tittade jag på Rwandas TV-kanal där de sände ett reportage om seminariet under några minuter. Både ministern som invigde seminariet och jag var med i bild plus naturligtvis många deltagare och bilder på hjälpmedel i utställningen. Det har varit tre sändningar: kl 19.30 på landets språk, kl 20.05 på franska där faktiskt HI nämndes med sitt franska namn och sen kl 21.30 där HI inte nämndes. De verkade ha gjort en kortare version där.
Seminariet har blivit större än vi planerat; 200 personer från 45 länder har visat intresse och har kunnat tas emot. FATO står för en del av deltagarnas kostnader, medan andra betalar helt för sig själva. Vi har deltagare från Tunisien i norr till Sydafrika i söder. Engelska och franska är konferensspråken, men vi har också deltagare från portugisisktalande länder.
Under förra veckan kunde jag ta del av en del förberedelser i sista minuten. Det är alltid spännande att vara med om saker som ska ordnas. En organisationskommitté har gjort ett fantastiskt jobb, men sen uppstår nya oväntade komplikationer som ska redas ut. Pengarna från WHO var klara på fredagen den 18 maj. De står för bl.a. simultantolkningen.
Men nu har jag klarat av några av mina speciella arbetsuppgifter; deltagande i the scientific committee som fixar med program, presentatörer mm, invigningstal igår, middag med ministern igår kväll (vi var 10 personer vid hans bord däribland jag, ev kommer jag att få besök av Rwandas ambassadör när deras ambassad öppnas i Stockholm någon gång i höst), moderator hela dagen idag med temat CBR, community-based rehabilitation tillsammans med min kollega på WHO. Det var första gången för mig som moderator med både franska och engelska som använda språk vid presentationer, grupprapportering och diskussioner. Det gick bra. Men sen la jag mig i mitt hotells simbassäng och simmade ett antal vändor för att ge ryggen lite träning. Det blir annars för mycket sittande på en konferens. Det som återstår för mig är mitt föredrag på fredag eftermiddag samt mitt tal vid avslutningen.
Imorgon ska vi alla transporteras till en sportarena på eftermiddagen där handikapp-organisationerna har sporttävlingar av olika slag just med anledning av seminariet. Det får jag berätta mer om en annan gång.
Kram,
Anna
Vad spännande det låter med allt du är med om, Anna! Är så stolt över dig och allt du gör inkl alla tal du håller på olika språk. Håller tummen för resten av tiden! Krammmmmmmmmm
SvaraRaderaJa, det är verkligen spännande här eftersom man aldrig riktigt vet hur saker och ting fungerar och utvecklas. Allt under fredagen höll på att köra ihop sig och var kaotiskt, men jag lyckades ingripa några ggr och det blev bra till slut.
SvaraRaderaJag hoppas återkomma inom kort med resemail nr 2 nu när seminariet är avklarat och en vecka med efterarbete och rapportskrivande återstår. Ev också ngn utflykt - men det för långt att fara till gorillabergen.
kram,
Anna