Translate

2008-06-30

En resa i svunnen tid och rum - Del 1


– Sägnen berättar att mina föräldrar, Nils Björkman och Maria Stenberg, träffades i midsommartid vid ”Potatisbacken” i Ammarnäs – då nio väglösa mil - norr om Sorsele utmed Vindelälven och Storvindan i Västerbottens län. Året var 1907 och Maria skulle om några veckor fylla 18 år. Hon tillhörde då kyrkoherdens i Sorsele hushåll och uppskickad av sin Far, kyrkoherde i Rölanda, Dalsland att, som guvernant läsa med Sorseleprästens barn.
Varför just Ammarnäs? Vid den tiden fanns det ett åligande att kyrkoherden i Sorsele en gång om året vid midsommartid hålla en predikan för samer i Övre Gautsträsks kapell i Ammarnäs. Det var en stor apparat för kyrkoherden och hans familj att ta sig dit har min Mor berättat. Och båtledes måste det ske med roddarlag och flera båtar som först skulle ro uppför Storvindan och i dess norra ända möta Vindelälven med sina långa och besvärliga Dunder- och Järnforsarna där båtarna måste dras på land vid sidan av forsarna av särskilt förhyrda dragarlag. Det var mycket folk på gång för kyrkoherdens hushåll var stort och flertalet skulle med. Säkert ett stort äventyr för den unga guvernanten från Rölanda på Dal. Resan var strapatsrik och tog säkert flera dagar med övernattningar i stugor utefter älven.
Ammarnäs Potatisbacke är en berömdhet som med sitt söderläge, myllrik jord och sluttningens vinkel mot solstrålningen hinner ge en rik potatisskörd trots tidiga köldknäppar i detta karga landskap. Vid foten av denna berömdhet mötte den unga och söta fröken Stenberg den stilige jägmästaren Nils Björkman. Tycke uppstod och förlovning följde efter viss tid efter presentation av de unga tu inför respektive familjer och föräldrar. Det var långa vägar de unga måste resa innan allt var klart för bröllop i Rölanda kyrka den 28 december – på menlösa barns dag – 1909.



I dag tar resan Sorsele – Ammarnäs per bil bara en timma och det har vi nu gjort – Kajsa, Ronald och jag – 101 år senare för att spåna och spana efter några fotsteg. Och vad fann vi? En potatisbacke – naturligtvis och kände historiens vingslag! Jodå, där låg den och så här är dess ”historia”


1830 fanns det inte en enda potatis i Ammarnäs, men några år senare fanns det. Hur det gick till är vad denna berättelse handlar om.
Nybyggaren hade gått till Lycksele marknad och köpt potatis. Under den långa färden hem i oktober månads kyla skyddade han de ömtåliga knölarna innanför vad­malsblusen och storvästen. Nu skulle odlas potatis i Ammarnäs, även om tvivlets talare sagt att det inte gick. Bara att vara hemlig med sin odling, då skulle det gå bra.
Hela vintern vakade han över sin skatt och höll den gömd, för att sedan lägga den att gro i det varma fähu­set. När våren kommit, med lövsprickning och vårflod, tog han i hemlighet en promenad till den bördigaste jor­den på sitt hemman. Han drömde om en stor skål full av nyskördad potatis och därför märkte han inte att några av knölarna saknades.

Nybyggarens Fia, ett barn som bara finns i berättelsen, hade upptäckt hur fina de ömtåliga och avlångrunda och släta potatisarna var. Och de groddar som börjat spira på knölarna, såg precis ut som öron. Utan att förstå hur det gått till, tog hon med sig tre av dem och sprang bort från lagård och hus och föräldrar och arbete - för att leka.

Det fanns en kulle bakom husen, den var hög och svår att bestiga, men i vårvärmen och med bara fötter som nyss sluppit ut ur vinterkängorna, tog hon sig upp på toppen och hittade en plats där en tall vräkts omkull av stormen senaste vintern. I skydd bakom rotvältan
hittade hon sin lekplats och hon visste redan hur hon skulle göra.
Den första potatisen döpte hon till Spira, som kon i la­gårn, och de andra två fick vara kalven och geten. I j or­den vid rotvältan gick nu hennes husdjur med fötter och ben av pinnar med nyöppnade hål i potatisskalet som ögon. Vad roligt det var att ha egna djur, som hade öron och gjorde precis som man sa.

Nybyggarens möda vid den bördiga jorden var över. Nu låg hans dyrbara hemlighet och grodde och plikter och byggen skulle åter göras. Men först skulle alla äta och sedan skulle alla hjälpa till med något. Han ropade högt så familjen skulle förstå att det var allvar nu.
Och allvaret nådde backens topp och Fias lek tog has­tigt slut. Nu såg hon att hon gjort ett stort misstag och att stölden av kon och kalven och geten bara kunde be­lönas med en sak - stryk. Men kanske kunde rädslan tyglas om hennes brott kunde gömmas? Snabbt begrav­de hon ko och get och kalv i jorden och bestämde sig för att låtsas som att det aldrig hänt. Så rädd var Fia för att bli ertappad att minnet helt försvann.

Sommaren hade sitt vanliga lopp. Sol och regn och sysslor. Nybyggaren vakade över sina plantor och i juli började blasten bli riktigt grön och frodig. En natt kom frosten och nöp bladen i hörnen, som den brukar göra. Tack och lov att den inte gjorde större skada. Men sommarens nätter var fulla av vädrets svek och fem gånger till var frosten framme innan hösten. Den hade gått hårt åt blasten som minskat i omfång, blivit brun och skrumpnat och hängde. Och på hösten var skörden en liten tallrik med knölar så stora som lillfingrets topp. En händelse som fick odlaren att misströsta och ge upp hoppet om att kunna få sådan föda vid fjällets fot. Det var då, efter skörden men före höstböndagen, som minnet återvände till Fia. Hon sprang i skymundan till sin välta rot på backens topp - och där!
Fia löpte så snabbt tillbaka till sin far och fick honom att skynda på sina steg för det var ju så märkvärdigt detta, att ett litet potatisland fanns på toppen av den be­svärliga backen. Den kalla luften hade inte nått upp till toppen och Fias djur, de trasiga knölarna med klövar och ögon, hade fått många kalvar och killingar. Och inte fanns det några banpor åt Fia, utan bara kra­mar och jubel. Och familjen behöll sin hemlighet hela vintern. När våren kom året därpå tog de sig alla en tur upp på backen och planterade sin hemlighet på den plats där det en gång stått en tall.
Först när hösten kommit och det återigen var bevisat att frosten inte nådde backens topp kunde familjen visa resten av byn hur bra det går att odla potatis här vid foten av fjället. Och byn spadade upp sin Potatisbacke, delade in den i tårtbitar så att alla familjerna skulle ha sin egen bit och odlade och odlade.
Och om ingen har berättat för dem om spagetti, så odlar de ännu idag.
(Urban Berglund, fritt efter Gorik"s inspirerande och sanna berättelse.)

2 kommentarer:

  1. Vad roligt att läsa. Vilka fina bilder. Vad bra att ni gjorde resan! Det finns verkligen en potatisbacke, minsann. Sitter just nu på ett vandrarhem i Göteborg. Arbetar idag och i morgon i Bergsjön med sommarskola och täljer med en massa barn. Jättekul.

    SvaraRadera
  2. Hej Morten, Jag håller just på med ett litet projekt ang. rivna hus på Elseberg i Uddevalla. Jag misstänker att du är född där. Det handlar om ett foto på ett hus som tillhörde jägmästare Nils Björkman. Din Far tydligen. Jag vet att fastighetsbeteckningen är 1026, i kvarteret Heimdal. Kan adressen vara Hallbergsgatan.... ? Om du vill kan,du gå in på Facebook "Du vet att du är från Uddevalla om..." där fotot finns inlagt. Vore mäktigt om du ville kommentera till den gruppen. Många Uddevallabor är mycket intresserade av Elseberg, och sörjer stadens rivningsraseri. Med vänliga hälsningar Bengt-Göran Ask.

    SvaraRadera