FallerEnFallerAlla….

För ngn tid sedan ramlade jag när jag var på väg ner för Bråvallagatsbacken hemmavid. Det var egentligen inget märkvärdigt med det. Jag kom in på ett tunt snölager på osandad blankis, fötterna gled framåt och jag föll baklänges. Men sic! jag hade nog sinnesnärvaro att vrida på mig så jag hamnade på sidan – och därmed räddade två paket mjölk jag hade i ryggsäcken att krossas om jag hade fallit direkt på rygg. Så långt allt väl. Jag kände efter där jag låg och på backen – inga skador – men hur ta sig upp igen - stel, fumlig och lite orörlig som jag är och kanske lite vimmelkantig. Jag började med att rulla över för att komma på alla fyra och det gick ju ganska bra. Men sedan! Inget fäste någonstans för varken händer, knän eller fötter. Jag bara gled åt alla håll på det glatta underlaget. Jag började känna mig som den där ”Bambi på is” i en berömd sekvens av en Walt Disney film. Det var verkligen skrattretande och lite löjligt. En räddare kom ilande och naturligtvis halkade hon också pladask på det hala underlaget. En mamma med barnvagn kom glidande ner i villervallan. Med förenade krafter lyckades vi kravla oss upp på något säkrare underlag – storskrattande och välbehållna.

I går var jag på Dramaten och genomled Ibsenpjäsen ”John G. Borkman”. Stor teater med en ”magnifik Jan Malmsjö” för att citera recension i DN. ”Ibsens livsuppgörelse vecklas ut på Dramatens stora scen och de stora stjärnorna dansar på förtvivlans brant” som det så vackert uttrycktes i DN:s recension. Borkman var egentligen en ”skitstövel” och ganska otrevlig person som gärna svindlat andra för egen vinning, makt, ära och rikedom – i den mån jag uppfattade texten i en miserabel teleslinga. ”Tala lägre så jag hör vad ni säger” skulle jag ha velat utropa med Leif Zerns ord, när det brakade loss mellan Borkman och hans magnifika, turnyrklädda damer. Det hojtades alldeles förskräckligt ibland – när det inte mumlades. Nå i alla fall – Borkman hade med åren fallit djupt i sin misär, självupptagna manlighet och sina världsfrånvända illusioner. Efter att ha orerat i 2 timmar och 20 minuter – han dök personligen upp först i andra akten efter en timmes parlerande damerna emellan – föll han i slutminuterna handgripligen, och på riktigt, - pladask - med huvudet före och på mage ner för en gruvlave/rutschbana – fick hjälp att resa sig, borsta av sig snön (för det var snöoväder på scenen) – och kanske därmed ”rentvådd/förlåten”- av åtminstone en av damerna??? Ett grandiost fall minsann – ingen dålig grej/scen men han var nog välvadderad under uniformsrocken. Att han strax därefter tog sig åt bröstet och föll teatraliskt död ned får kanske ursäktas men pjäsen måste ju ta slut på något sätt.
PS All likhet mellan herrar Borkman och giriga skrupelfria skandiadirektörer är en tillfällighet DS.

Min Maj

För fem år sedan den 30 mars 2001 dog min Maj – älskad hustru och livskamrat under 54 underbara år tillsammans. Mars månad är en sorgens månad för mig. Jag minns hur dagarna då gick – mellan hopp och förtvivlan. Så här skrev jag inför första årsdagen efter hennes bortgång:

SOV PÅ MIN ARM – MIN ÄLSKADE
Jag ser på ditt foto
Du är du alltid med ditt vackra goda leende och glada glittrande ögon.
Jag ser och känner att du älskar mig
Sov på min arm – Min Älskade – Jag älskar dig.
Tänk, minns du, 3 januari 1947. Vi möttes på perrongen på Neglinge station – inte så långt härifrån - jag blev blixtkär när du kom som ett yrväder mot mig – glad och alltid så förväntansfull!!!
Just nu i dagarna är det ett år sedan – den 25/1-01 du gick på din sista fest tillsammans med vännerna – Helge 75 år.
26/1 SISTA DANSEN på Tellus hos favoriten ”Sotarn” Sista dansstegen…. Jag grät när jag såg hur du stannade av. Åh min Maj! Ändå förstod jag inte allvaret!!!
Du ville ingen läkare – först 75 år med alla dina vänner – Go’vänner festen den strålande där du öste ut din charm och glädje ut över oss alla som var med – sedan Österrike och Stilla Natt-byn.
Jag tror du kände på dig att något snart skulle ske men du ville leva livet till sista minuten med oss alla – och det gjorde du verkligen!
Sov på min arm - Min Älskade
Den 28/1, söndag, till sjukhuset med Kajsa och Ronald.
Leken – din underbara livslek – allt vad du gett mig under 54 år – från den 3/1 1947 tills nu och allt framgent skulle så småningom slockna. Du visste det – men inte jag – jag ville inte förstå.
Sov på min arm – Min Älskade
Du visste och förstod vad svaret betydde som den där kloka geriatrikerläkaren kom med efter att hon beordrat röntgen av ditt huvud - tumören!
Åh Min Maj. Det var den du bar inom dig hela sommaren och hösten.
Så modig du var när vi till slut fick besked den 28 januari.
Sov på min arm – Min Älskade
Våra tre underbara och intensiva februariveckor tillsammans hemma – allt skulle ske och göras – och många framtidsplaner –Älvsjömässan – årsmötet i Husq med omval.
Tre alltför korta slutveckor i mars –Åh Min Maj
Sov på Min arm - Min Älskade – Jag saknar dig oändligt –Sov Gott min Älskade

Den här lilla "biljetten" skrev Maj till mig den 14/2 2001



Nu efter Fem år känner jag samma vemod och längtan.

Söndagsglädje

Vasaloppssöndagen blev jag uppringd av barnbarnet Caroline som frankt förklarade att hon skull komma över till mig och äta söndagsfrukost hos mig. Vi skulle senare på dagen åka ut till Tumba och fira äldsta barnbarnet Mattias som fyllde 30 år.
Det blev en mycket rolig och trevlig söndagsförmiddag varvad med Vasalopp och fläskpannkaka i stekpanna till lunch. Den unga vildinnan från barn- och ungdomsåren har växt till en målmedveten, kreativ ung dam med stor humor och medmänsklig värme.

Varför inte låta henne berätta om vår gemensamma söndag. Så här skrev hon om oss i sin egen blogg:
Söndagen är som bekant en slappardag. Jag drog iväg till morfar vid niotiden på morgonen och kollade på Vasaloppet. Eller rättare sagt – morfar kollade på Vasaloppet (nej, han somnade faktiskt inte) och jag läste mina medhavda Cosmopolitan och Veckorevyn. Vid lunchtid gjorde vi i ordning en fläskpannkaka. Riktigt nöjda blev vi eftersom den var otroligt god.Sen var det dags att stuva in oss i bilen och raca iväg till Mattias och Jennie. Mattias är min kusin och morfars barnbarn. Han fyllde år och 30-årspartaj stod på tapeten.
Det är alltid kul att köra rally med morfar. Jag tror han tycker om det. Han säger i alla fall inget om att han inte gillar det. Vi gjorde St Eriksplan – Tumba på 7 minuter.Väl framme fann ordet släktträff sin rätta bemärkelse:
*Jag hamnade i ett långt samtal med Beata (morfars syster) om mobiler och datorer. Hon ogillar att all reklam hänvisar till hemsidor eftersom hon inte har någon dator. Jag förstår henne, jag hade inte heller tyckt om det om jag var i samma situation.
*Moster Anna, Ronald, Morfar och Mattias for omkring, likt turistande japaner, och fotograferade för fullt. Inte en handling fick gå om intet i dokumentationen och alla skulle fotograferas jämte alla.
*Mickekusinen roffade enligt rutin till sig min mobil och började ladda ner diverse program och spel. När jag fick tillbaka den var den inte som innan, så jag fick be vår tekniker Joel att ta en titt på vad Micke ställt till med.
*Peterkusinen försökte övertala mig att köpa den sista biljetten till nästa helgs technokryssning. Visst skulle det vara superkul, men när jag frågade var jag isåfall skulle sova blev svaret i "killrummet". Tack, men nej tack.
*Mina tvillingkusiners flickvänner, Linda och Pernilla, befann sig närmare i chocktillstånd av allt fotande och blev sittandes ett bra tag med smilet upp till öronen. När fotograferandet lugnat sig hamnade de i vanlig ordning i en diskussion kring gårdagens uteliv och nästa helgs ovannämnda kryssning.
*Mamma sprang mest omkring och kramade alla kusinbarnen och påpekade gång på gång att de var så gulliga så man bara ville lyfta upp dem och krama dem.
*Morbror Olle var väldans stolt över att ha varit barnvakt åt sina tre barnbarn under gårdagen och berättade med inlevelse om hur de hade lekt i parken, målat, ritat, busat och ja - you name it…
*Mattias fru Jennie hade fullt upp med den yngsta sonen som bara ville ha mer och mer glass. Dessutom är Jennie gravid med fjärde barnet, så snart besitter familjen ett helt curlinglag :)

Här är iaf mitt bidrag med bilder från den ”glada och stimmiga födelsedagen":

Mattias 30 år

Ätandets svåra konst!!

Flickvännerna Linda o Pernilla t.v. Bröder t.h.

Slutligen lille Castor med mamma Jennie

Avslutningsvis kan jag hälsa från Cecilia Sjöfararen som ni kommit hem till vardagen igen. Så här har hon mailat mig:
hejsan morten!
Nu har jag kommit hem, varvat ner och till och med hunnit vara i skolan en dag. det är konstigt att komma hem till all snö och kylan framförallt. jag kommer ihåg hur jag i några svaga ögonblick nere i värmen utryckte min stora saknad av kylan, vilket jag inte gör nu. jag längtar efter värmen! har varit inne på din blogg och kollat, vad kul att du har lagt upp mina texter där, och det är ett roligt sätt att ta del av din vardag. min vardag är att börja skolan och sammanställa all fakta vi har fått ute i världen. bla om mangroveskog, kap verdes energisituation, kvaliten på skolor vi har besökt. nu gäller det att sammanställa allt. det är lite jobbigt. vi började skolan i torsdags, och det var så himla kul att träffa mina klasskompisar efter 1½ vecka ifrån varandra. på fredagen var jag hos tandläkaren i uddevalla, jag var tvungen att åka från öckerö vid 7 för att vara i uddevalla vid 10. det är en liten bit att åka. jag ska (äntligen?) få mina tänder fixade. jag kan nämligen inte bita ihop ordentligt med framtänderna, så nu ska jag först få tandställning i ca ett år och sen ska jag oppereras(!). allt för att få ett så snyggt leende som möjligt... nej, nu ska jag ta och gå och lägga mig. imorgon ska jag städa mitt rum så att det är snyggt när jag åker till öckerö. jo jag hade Unn på besök här ett tag, hon kom fredag förra veckan och åkte hem i onsdags. det var jättejättetrevligt att träffa henne igen. sov så gott! vi hörs. kramar cecilia

Söndagslunch

Hänt i Veckan som varit

Ja egentligen är det två veckor som jag har att redogöra för.

Rubriker: Kungens slott – Djupbadande gäster – Brobygge – Lördagslunch med Söndagsmat – Sista OS-dagen – I kväll.

Kungens slott – Allra första dagen som jag kom till Stockholm – en augustidag 1932
besökte jag både Skansen där jag såg småbjörnar matas med nappflaska, minns jag – och slottet
Häromdagen – en iskall februaridag – besökte jag slottet en andra gång. Det var nästan lika kallt inomhus som utomhus – men pampig byggnad med över 600 ordinära möblerade rum. Tar man till smårum och mindre utrymmen har ngn räknat till över 1000 rum. Festvåningens utsmyckning var imponerande –särskilt utsmyckningen av taken och de fantastiskt vackra vävda gobelänger och vävda tapeter från 16- och 1700 talen som prydde väggarna. Jag säger som kolingen sa i en OA-historia när han vräkte sig på en marmorbänk i en högreståndsomgivning: ”Fan va överklassen är bra att ha i alla fall!” Sedan såg vi Gästvåningen färdigdukat för ett kommande statsbesök och Bernadottevåningen. Sedan gick vi till Stortorgskällaren och åt ”Raggmunk med fläsk”. Vi, det var delar av 1924 Års Män.




Middag för Djupbadande gäster – Delar av systerfamiljen Bergström och Kajsa o Ronald. Orsak: Daniel o hans Helena berättade och visade bilder från en sportdykarresa till en liten exotisk ö långt ut i den Indonesiska övärlden där de djupbadade efter vad jag förstår i Celebessjön. Jag lyckades fånga upp några bilder därifrån som jag visar här. Vad vi åt: fransk laxlåda med äpplen, purjo och fransk senap och badande i lite matgrädde och därefter ostbricka.




Brobygge – Är nu färdigbehandlad på tandläkeriet, - förhoppningsvis för sista gången. Det är ett finmekaniskt ”brobygge” som min tandläkare har utfört – ett mycket elegant konstverk – ett pilleri av högsta klass. Tänk vad man kan! Jag går inte in på några detaljer.

Lördagslunch med Söndagsmat – Bjuden på lördagslunch hos vänfamilj tillsammans med delar av vänkretsen. Vi serverades en riktig gammaldags söndagsmiddagsmat: Köttfärslimpa med rikligt brun sås, potatis (som man kunde mosa när man var liten och bordsskicket inte det bästa – men det kliade i fingrarna nu också), långa ärtor??? och inlagd gurka!!! Jag tog en tredje portion. Efterrätten var chokladpudding – men värdinnan sa att det hette ngt annat. Mums filibabba! Tack kära värdinnan! Jag gick hem på krokiga och lite vingliga ben frampå kvällskvisten.

Sista Os-dagen – Äntligen så kördes 5-milen (- på skidor - för de som inte följer med i OS). Är det ngn sport jag gillar att läsa om/attse på i TV eller lyssna på i radio är det just 5-milen på skidor. Kanske är det för att jag en gång 1936 stod på Slöjdgatan i Stockholm – 12 år gammal – med stolthet och beundran lyssnade på en spännande radioutsändning från OS i Garmisch-Partenkirchen där nu fyra svenskar ledde i femmilen och som efter 3½ timmar i spåret kom i mål som
Etta: Elis Wiklund,
Tvåa: Axel Wikström,
Trea: Nils Englund
Fyra: Hjalmar Bergström!!
Hurra!
Att sedan Kiruna-Lasse tagit Guld på distansen 18 km några dagar tidigare gjorde inte min lycka mindre.
Dagens OS-femmil med masstart blev en sällskapsresa där alla låg och lurpassade på varandra tills upploppet kom och det blev en vild fight mellan de bästa spurtarna. Nej tacka vet jag mina barndomshjältar. Men en eloge till herr Södergren som tappert försökte bryta sig ut ur klungan men fick ingen hjälp av det lurpassande gänget. Han är min hjälte för dagen.

I kväll – skall jag gå på stadsteatern i vinterkylan och se en Misommarnattsdröm