I går tittade jag på en repris av dansfilmen Top Hat från år 1935 med Fred Astaire och den tidens drömpudding Ginger Rogers på TV. Förra gången jag såg den filmen var i början av året 1936 när en morbror till mig bjöd hela sin och min familj på bio under den unika stjärnhimlen på China-teatern. Jag kommer ihåg att vi nästan fyllde upp hela första raden på läktaren. Jag tror inte att jag förstod handlingen i filmen – en förväxlingshistoria på ett lyxhotell – utan det var det där med fotarbetet och steppandet som satte sina spår i mig. Man skulle kunna ”slå en stepp” vart man än kom – en kort snabb stepp som hördes när man steg in i ett rum – en vurm eller olat som följde mig upp i ynglingaåren, numera avmattad av naturliga skäl.
Däremot ser jag gärna uppträdanden av de fantastiska irländska mass-stepparna/livedansarna som så taktfast ”lägger en bråte sulor på dansgolvet”. Sådana lär uppträda i Globen i höst och då vill jag gå dit – någon som följer med?
Så vänder jag mig till dottern Kajsa och dotterdottern Camilla – som berättar om Göta IK och kast med liten boll i Camillas blogg för ngn dag sedan:
R
edan i 8-årsåldern var jag med och bildade den illustra föreningen T.V.I.F. – uttytt till ”Två vänners idrottsförening” med egenhändigt byggd längdhoppsgrop och löparbana med inbyggt tidtagarur bestående av en gammal väckarklocka för föreningsmedlemmarnas förkovran i ädla friidrottsgrenar - kombinerat med bandy och skridskosegling vintertid på Stora Värtan, tolkning med bob fastspänd till en gammal Fiat cabriolet på isiga vägar - ja det finns en hel del att berätta om från den tiden. Vår idol hette Knutte Kroon – legendarisk center i fotbollsklubben HIF som var världens bästa lag enväldigt beslutat av ena medlemmens förhållande till Helsingborg
