Påsk i mitt hus

Nu är påskveckan inledd enligt regeln:
"Påskdagen infaller första söndagen efter första fullmåne efter vårdagjämningen"
Påskveckans 7 dagar har i folkmun många namn. Här några:
Palmsöndagen - blek/blåmåndag – vit-tisdag - ask- el dymmelonsdag ( då skall det vara tystnad efter kl 12 på dagen och kyrkklockorna får bara slå dovt med träkläppar=dymmel - inga hjul får rulla) - skärtorsdag - långfredag – påskafton (efter 40 dagar var fastan slut, då fick man äta så mycket man orkade - påskdagen.
Välkomna till "KNYTKALAS" på påskafton klockan 1500 på Norrbackagatan där vi bullar upp en påskbuffé med vad gästerna behagar ta med sig.
(Mejlat till familjen)

Plötligt på påskaftonen var mitt kök fullt med folk och det bullades upp med köttbullar fårfiol, laxmackor, ägg, sill och ostar. Min del i ”knytiset” – den gravade laxen och ”äggtoddyparfän” som efterrätt hade jag grejat i förväg, så jag kunde lugnt ägna mig åt de tre barnbarnsbarnen som målade ägg, röjde i spånkorgen med alla leksaker från 19-hundratalet och det ”talande lokomotivet” som lille Castor med glädje återfann från ett tidigare besök hos mig (se min blogg den 20/1-06).

Det blev en trevlig och högljudd påskmåltid där de tre små väl ersatte några saknade barnbarn vad beträffar ”snackandet”. Ja det var förstås Mira och Vega som höll i konversationen. Castor säger bara mestadels mmm.

Påskdagens kväll satt jag framför TV och ryste o frös så in i ”kallaste Sibirien” när jag tittade på det storslagna programmet ”minus 58 grader” tillverkat av herrskapet Strandberg med repriser redan den 20/4 och 22/4. Se det njut och frys med de två skidåkarna som färdades längs Kolymafloden i nordöstra Sibirien, en av de kallaste platserna på jorden Men hur i herrans namn höll och transporterades tung kamera- och inspelningsutrustning i den stränga kylan när det meddelades att metaller blir sköra av kyla och all utrustning drogs på kälkar. Fanns en helikopter med ett film team i bakgrunden??? Läs vidare på hemsidorna http://www.strandberg.se/ och http://www.siberia.nu/ Slutklämmen i programmet är praktfull när Mikael Strandberg säger:
”Det verkar som om de krassaste villkoren skapar de bästa människorna. Man överlever bara om man håller ihop och hjälper varandra. Tänk att det skall vara så svårt att förstå. Ska människan behöva frysa ändan av sig för att begripa?”

Tisdagen den 18 april borde det var stor flaggdag för då har bloggbekantingen Maria i Malmö födelsedag. Jag har lovat ”vinka” till henne och det går ju bra på det här sättet via etern och får kanske tillägga ett försynt ”HURRA”. Hur många år hon fyller får hon berätta själv. Man avslöjar inte en kvinnas ålder – En Kvinna är Evigt Ung!!!

Onsdagen den 20 april flyger barnbarnet Camilla hem till Stockholm för att - ja vad då?? Vila upp sig från plugg och uteliv i London kanske…och till stor glädje för oss hemmavarande.
Camilla du är efterlängtad av många Välkommen hem ”ma petite toi”!

”Konsten att lägga en sula på Parketten”

”Konsten att lägga en sula på Parketten” som man sa när man stajlade på Skansens dansbana i ungdomens vår. Men därom senare i veckan som varit.

I måndags hamnade jag på en båt till Åland – Ja egentligen ett flytande hotell som lockar folk med all tänkbar, lättfärdig förströelse ombord.
Det var styrelsemöte i klubb "1924 Års Män" som kallade 10 ledamöter med 9 fruar. Efter en superb trerätters middag kom jag inte längre i förströelseutbudet än till den närliggande vinbaren för där satt en förtjusande barpianist som leende trollband mig. Bredvid henne stod en ung man som sjöng vemodiga sånger till hennes romantiska pianospel – en behaglig röst – en behaglig tös – behaglig stämning med melodier man känner igen men inte kan placera. Sångaren lämnar oss och vi blir alldeles ensamma för ett kort ögonblick!!!
Plötsligt är rummet fullt av folk och jag sitter omgiven av mina vänner och reskamrater.
Styrelsemöte ute på Ålands hav i vanlig och vänlig ordning när båten vänt i Mariehamn och börjat stäva hemåt.
Lunchbuffé i långa rader och vi bara åt och drack och kom hem mätta och belåtna.

Nästa morgon – upp i ottan, ny packning för avresa till Böda Baden på Öland med ett gäng SQ-(skvär)-dansare – men jag skulle inte dansa – hade glömt allt efter fem år.
Jodå – laddad med några bra böcker och kamera så skulle jag sitta i solen och bara vara lättjefull eller strosa på stranden och plocka snäckskal.
Men något hände – plötsligt stod jag där på dansgolvet hand i hand med en högerdansare och bugade mig till höger och vänster som man alltid skall göra innan dansen börjar – Och det gjorde den – fötterna gick faktiskt åt rätt håll så fort ”Cållern” öppnade munnen – Men det blev inte bara "Circle left and right" utan jag lyckades trassla mig genom "Reverse Flutterwheel" och en del andra knepigheter som "Double pas thru" med den extra knorren "Partner trade" när man helt plötsligt stod vind för våg på utsidan – då började saker och ting ske med viss automatik.
Ja jag virvlade runt och gjorde precis/nästan som Cållern sa och därmed i sinom tid kunde jag återvända till utgångsplatsen med med rätt tjejpartner. – Jaha så var det med den saken. Det fanns där någonstans längst bak – gömt men inte glömt. Jag kippade efter andan men höll ut. Det här var ju skoj! – De bra böckerna och Böda stranden fick vänta. ”Jag hade lagt en sula på parketten”.
Det var inte utan viss stolthet jag efter några timmars idogt övande på parketten traskade hemåt på värkande ben men med ett belåtet leende i mungipan – glatt nynnande på de gamla bevingade orden på latin från Karl IX om sin son Gustaf II Adolf – lätt travesterat från futurum till perfektformen:
”ILLE FECET” (Han har gjort det)

Torsdagens utflykt ställdes till Vida museum och konsthall i Halltorp – en skapelse som knappast kan beskrivas - den måste ses och njutas av på plats – arkitektur och natur i varm gemenskap. Det var en fröjd för öga och öra när fru Kamras, konsthallens ägarinna, med berättarglädje delgav oss all tänkbar information om konst i allmänhet och om de två glaskonstnärerna Ulrica Hydman-Vallien och Bertil Vallien i synnerhet. Bertil Valliens fyra m:s långskepp lastat med allsköns gods helt av kristallglas och brända i specialugn är unika och förevisades med stolthet.

Resans sista danspass hoppade jag över.

Äntligen gick jag där på Böda stranden – i Majs och mina spår när vi var där nere sista sommaren tillsammans – sol, sand och hav – i tre veckor i augusti 2000. Den gamla ensamma tallen som Maj klättrade i stod kvar på samma ställe.

Hemresa i en trallande buss med middagsuppehåll i Tindered för raggmunk och fläsk. Det var värst vad mycket mat jag fått denna händelserika vecka!

I dag firar vi Caroline

Grattis Caroline på födelsedagen!





"Det är Caroline, våran Caroline
Vi alla firar denna da'
Att hon blir 24, vem kan det ana?
Vår kära Caroline , hipp Hurra!"
Den här Bilden av Caroline har hon själv en gång placerat
in i min dator som ”skrivbordsbild” och kallade den:
”Den sötaste bilden”
säger Morfar

FallerEnFallerAlla….

För ngn tid sedan ramlade jag när jag var på väg ner för Bråvallagatsbacken hemmavid. Det var egentligen inget märkvärdigt med det. Jag kom in på ett tunt snölager på osandad blankis, fötterna gled framåt och jag föll baklänges. Men sic! jag hade nog sinnesnärvaro att vrida på mig så jag hamnade på sidan – och därmed räddade två paket mjölk jag hade i ryggsäcken att krossas om jag hade fallit direkt på rygg. Så långt allt väl. Jag kände efter där jag låg och på backen – inga skador – men hur ta sig upp igen - stel, fumlig och lite orörlig som jag är och kanske lite vimmelkantig. Jag började med att rulla över för att komma på alla fyra och det gick ju ganska bra. Men sedan! Inget fäste någonstans för varken händer, knän eller fötter. Jag bara gled åt alla håll på det glatta underlaget. Jag började känna mig som den där ”Bambi på is” i en berömd sekvens av en Walt Disney film. Det var verkligen skrattretande och lite löjligt. En räddare kom ilande och naturligtvis halkade hon också pladask på det hala underlaget. En mamma med barnvagn kom glidande ner i villervallan. Med förenade krafter lyckades vi kravla oss upp på något säkrare underlag – storskrattande och välbehållna.

I går var jag på Dramaten och genomled Ibsenpjäsen ”John G. Borkman”. Stor teater med en ”magnifik Jan Malmsjö” för att citera recension i DN. ”Ibsens livsuppgörelse vecklas ut på Dramatens stora scen och de stora stjärnorna dansar på förtvivlans brant” som det så vackert uttrycktes i DN:s recension. Borkman var egentligen en ”skitstövel” och ganska otrevlig person som gärna svindlat andra för egen vinning, makt, ära och rikedom – i den mån jag uppfattade texten i en miserabel teleslinga. ”Tala lägre så jag hör vad ni säger” skulle jag ha velat utropa med Leif Zerns ord, när det brakade loss mellan Borkman och hans magnifika, turnyrklädda damer. Det hojtades alldeles förskräckligt ibland – när det inte mumlades. Nå i alla fall – Borkman hade med åren fallit djupt i sin misär, självupptagna manlighet och sina världsfrånvända illusioner. Efter att ha orerat i 2 timmar och 20 minuter – han dök personligen upp först i andra akten efter en timmes parlerande damerna emellan – föll han i slutminuterna handgripligen, och på riktigt, - pladask - med huvudet före och på mage ner för en gruvlave/rutschbana – fick hjälp att resa sig, borsta av sig snön (för det var snöoväder på scenen) – och kanske därmed ”rentvådd/förlåten”- av åtminstone en av damerna??? Ett grandiost fall minsann – ingen dålig grej/scen men han var nog välvadderad under uniformsrocken. Att han strax därefter tog sig åt bröstet och föll teatraliskt död ned får kanske ursäktas men pjäsen måste ju ta slut på något sätt.
PS All likhet mellan herrar Borkman och giriga skrupelfria skandiadirektörer är en tillfällighet DS.

Min Maj

För fem år sedan den 30 mars 2001 dog min Maj – älskad hustru och livskamrat under 54 underbara år tillsammans. Mars månad är en sorgens månad för mig. Jag minns hur dagarna då gick – mellan hopp och förtvivlan. Så här skrev jag inför första årsdagen efter hennes bortgång:

SOV PÅ MIN ARM – MIN ÄLSKADE
Jag ser på ditt foto
Du är du alltid med ditt vackra goda leende och glada glittrande ögon.
Jag ser och känner att du älskar mig
Sov på min arm – Min Älskade – Jag älskar dig.
Tänk, minns du, 3 januari 1947. Vi möttes på perrongen på Neglinge station – inte så långt härifrån - jag blev blixtkär när du kom som ett yrväder mot mig – glad och alltid så förväntansfull!!!
Just nu i dagarna är det ett år sedan – den 25/1-01 du gick på din sista fest tillsammans med vännerna – Helge 75 år.
26/1 SISTA DANSEN på Tellus hos favoriten ”Sotarn” Sista dansstegen…. Jag grät när jag såg hur du stannade av. Åh min Maj! Ändå förstod jag inte allvaret!!!
Du ville ingen läkare – först 75 år med alla dina vänner – Go’vänner festen den strålande där du öste ut din charm och glädje ut över oss alla som var med – sedan Österrike och Stilla Natt-byn.
Jag tror du kände på dig att något snart skulle ske men du ville leva livet till sista minuten med oss alla – och det gjorde du verkligen!
Sov på min arm - Min Älskade
Den 28/1, söndag, till sjukhuset med Kajsa och Ronald.
Leken – din underbara livslek – allt vad du gett mig under 54 år – från den 3/1 1947 tills nu och allt framgent skulle så småningom slockna. Du visste det – men inte jag – jag ville inte förstå.
Sov på min arm – Min Älskade
Du visste och förstod vad svaret betydde som den där kloka geriatrikerläkaren kom med efter att hon beordrat röntgen av ditt huvud - tumören!
Åh Min Maj. Det var den du bar inom dig hela sommaren och hösten.
Så modig du var när vi till slut fick besked den 28 januari.
Sov på min arm – Min Älskade
Våra tre underbara och intensiva februariveckor tillsammans hemma – allt skulle ske och göras – och många framtidsplaner –Älvsjömässan – årsmötet i Husq med omval.
Tre alltför korta slutveckor i mars –Åh Min Maj
Sov på Min arm - Min Älskade – Jag saknar dig oändligt –Sov Gott min Älskade

Den här lilla "biljetten" skrev Maj till mig den 14/2 2001



Nu efter Fem år känner jag samma vemod och längtan.

Söndagsglädje

Vasaloppssöndagen blev jag uppringd av barnbarnet Caroline som frankt förklarade att hon skull komma över till mig och äta söndagsfrukost hos mig. Vi skulle senare på dagen åka ut till Tumba och fira äldsta barnbarnet Mattias som fyllde 30 år.
Det blev en mycket rolig och trevlig söndagsförmiddag varvad med Vasalopp och fläskpannkaka i stekpanna till lunch. Den unga vildinnan från barn- och ungdomsåren har växt till en målmedveten, kreativ ung dam med stor humor och medmänsklig värme.

Varför inte låta henne berätta om vår gemensamma söndag. Så här skrev hon om oss i sin egen blogg:
Söndagen är som bekant en slappardag. Jag drog iväg till morfar vid niotiden på morgonen och kollade på Vasaloppet. Eller rättare sagt – morfar kollade på Vasaloppet (nej, han somnade faktiskt inte) och jag läste mina medhavda Cosmopolitan och Veckorevyn. Vid lunchtid gjorde vi i ordning en fläskpannkaka. Riktigt nöjda blev vi eftersom den var otroligt god.Sen var det dags att stuva in oss i bilen och raca iväg till Mattias och Jennie. Mattias är min kusin och morfars barnbarn. Han fyllde år och 30-årspartaj stod på tapeten.
Det är alltid kul att köra rally med morfar. Jag tror han tycker om det. Han säger i alla fall inget om att han inte gillar det. Vi gjorde St Eriksplan – Tumba på 7 minuter.Väl framme fann ordet släktträff sin rätta bemärkelse:
*Jag hamnade i ett långt samtal med Beata (morfars syster) om mobiler och datorer. Hon ogillar att all reklam hänvisar till hemsidor eftersom hon inte har någon dator. Jag förstår henne, jag hade inte heller tyckt om det om jag var i samma situation.
*Moster Anna, Ronald, Morfar och Mattias for omkring, likt turistande japaner, och fotograferade för fullt. Inte en handling fick gå om intet i dokumentationen och alla skulle fotograferas jämte alla.
*Mickekusinen roffade enligt rutin till sig min mobil och började ladda ner diverse program och spel. När jag fick tillbaka den var den inte som innan, så jag fick be vår tekniker Joel att ta en titt på vad Micke ställt till med.
*Peterkusinen försökte övertala mig att köpa den sista biljetten till nästa helgs technokryssning. Visst skulle det vara superkul, men när jag frågade var jag isåfall skulle sova blev svaret i "killrummet". Tack, men nej tack.
*Mina tvillingkusiners flickvänner, Linda och Pernilla, befann sig närmare i chocktillstånd av allt fotande och blev sittandes ett bra tag med smilet upp till öronen. När fotograferandet lugnat sig hamnade de i vanlig ordning i en diskussion kring gårdagens uteliv och nästa helgs ovannämnda kryssning.
*Mamma sprang mest omkring och kramade alla kusinbarnen och påpekade gång på gång att de var så gulliga så man bara ville lyfta upp dem och krama dem.
*Morbror Olle var väldans stolt över att ha varit barnvakt åt sina tre barnbarn under gårdagen och berättade med inlevelse om hur de hade lekt i parken, målat, ritat, busat och ja - you name it…
*Mattias fru Jennie hade fullt upp med den yngsta sonen som bara ville ha mer och mer glass. Dessutom är Jennie gravid med fjärde barnet, så snart besitter familjen ett helt curlinglag :)

Här är iaf mitt bidrag med bilder från den ”glada och stimmiga födelsedagen":

Mattias 30 år

Ätandets svåra konst!!

Flickvännerna Linda o Pernilla t.v. Bröder t.h.

Slutligen lille Castor med mamma Jennie

Avslutningsvis kan jag hälsa från Cecilia Sjöfararen som ni kommit hem till vardagen igen. Så här har hon mailat mig:
hejsan morten!
Nu har jag kommit hem, varvat ner och till och med hunnit vara i skolan en dag. det är konstigt att komma hem till all snö och kylan framförallt. jag kommer ihåg hur jag i några svaga ögonblick nere i värmen utryckte min stora saknad av kylan, vilket jag inte gör nu. jag längtar efter värmen! har varit inne på din blogg och kollat, vad kul att du har lagt upp mina texter där, och det är ett roligt sätt att ta del av din vardag. min vardag är att börja skolan och sammanställa all fakta vi har fått ute i världen. bla om mangroveskog, kap verdes energisituation, kvaliten på skolor vi har besökt. nu gäller det att sammanställa allt. det är lite jobbigt. vi började skolan i torsdags, och det var så himla kul att träffa mina klasskompisar efter 1½ vecka ifrån varandra. på fredagen var jag hos tandläkaren i uddevalla, jag var tvungen att åka från öckerö vid 7 för att vara i uddevalla vid 10. det är en liten bit att åka. jag ska (äntligen?) få mina tänder fixade. jag kan nämligen inte bita ihop ordentligt med framtänderna, så nu ska jag först få tandställning i ca ett år och sen ska jag oppereras(!). allt för att få ett så snyggt leende som möjligt... nej, nu ska jag ta och gå och lägga mig. imorgon ska jag städa mitt rum så att det är snyggt när jag åker till öckerö. jo jag hade Unn på besök här ett tag, hon kom fredag förra veckan och åkte hem i onsdags. det var jättejättetrevligt att träffa henne igen. sov så gott! vi hörs. kramar cecilia

Söndagslunch

Hänt i Veckan som varit

Ja egentligen är det två veckor som jag har att redogöra för.

Rubriker: Kungens slott – Djupbadande gäster – Brobygge – Lördagslunch med Söndagsmat – Sista OS-dagen – I kväll.

Kungens slott – Allra första dagen som jag kom till Stockholm – en augustidag 1932
besökte jag både Skansen där jag såg småbjörnar matas med nappflaska, minns jag – och slottet
Häromdagen – en iskall februaridag – besökte jag slottet en andra gång. Det var nästan lika kallt inomhus som utomhus – men pampig byggnad med över 600 ordinära möblerade rum. Tar man till smårum och mindre utrymmen har ngn räknat till över 1000 rum. Festvåningens utsmyckning var imponerande –särskilt utsmyckningen av taken och de fantastiskt vackra vävda gobelänger och vävda tapeter från 16- och 1700 talen som prydde väggarna. Jag säger som kolingen sa i en OA-historia när han vräkte sig på en marmorbänk i en högreståndsomgivning: ”Fan va överklassen är bra att ha i alla fall!” Sedan såg vi Gästvåningen färdigdukat för ett kommande statsbesök och Bernadottevåningen. Sedan gick vi till Stortorgskällaren och åt ”Raggmunk med fläsk”. Vi, det var delar av 1924 Års Män.




Middag för Djupbadande gäster – Delar av systerfamiljen Bergström och Kajsa o Ronald. Orsak: Daniel o hans Helena berättade och visade bilder från en sportdykarresa till en liten exotisk ö långt ut i den Indonesiska övärlden där de djupbadade efter vad jag förstår i Celebessjön. Jag lyckades fånga upp några bilder därifrån som jag visar här. Vad vi åt: fransk laxlåda med äpplen, purjo och fransk senap och badande i lite matgrädde och därefter ostbricka.




Brobygge – Är nu färdigbehandlad på tandläkeriet, - förhoppningsvis för sista gången. Det är ett finmekaniskt ”brobygge” som min tandläkare har utfört – ett mycket elegant konstverk – ett pilleri av högsta klass. Tänk vad man kan! Jag går inte in på några detaljer.

Lördagslunch med Söndagsmat – Bjuden på lördagslunch hos vänfamilj tillsammans med delar av vänkretsen. Vi serverades en riktig gammaldags söndagsmiddagsmat: Köttfärslimpa med rikligt brun sås, potatis (som man kunde mosa när man var liten och bordsskicket inte det bästa – men det kliade i fingrarna nu också), långa ärtor??? och inlagd gurka!!! Jag tog en tredje portion. Efterrätten var chokladpudding – men värdinnan sa att det hette ngt annat. Mums filibabba! Tack kära värdinnan! Jag gick hem på krokiga och lite vingliga ben frampå kvällskvisten.

Sista Os-dagen – Äntligen så kördes 5-milen (- på skidor - för de som inte följer med i OS). Är det ngn sport jag gillar att läsa om/attse på i TV eller lyssna på i radio är det just 5-milen på skidor. Kanske är det för att jag en gång 1936 stod på Slöjdgatan i Stockholm – 12 år gammal – med stolthet och beundran lyssnade på en spännande radioutsändning från OS i Garmisch-Partenkirchen där nu fyra svenskar ledde i femmilen och som efter 3½ timmar i spåret kom i mål som
Etta: Elis Wiklund,
Tvåa: Axel Wikström,
Trea: Nils Englund
Fyra: Hjalmar Bergström!!
Hurra!
Att sedan Kiruna-Lasse tagit Guld på distansen 18 km några dagar tidigare gjorde inte min lycka mindre.
Dagens OS-femmil med masstart blev en sällskapsresa där alla låg och lurpassade på varandra tills upploppet kom och det blev en vild fight mellan de bästa spurtarna. Nej tacka vet jag mina barndomshjältar. Men en eloge till herr Södergren som tappert försökte bryta sig ut ur klungan men fick ingen hjälp av det lurpassande gänget. Han är min hjälte för dagen.

I kväll – skall jag gå på stadsteatern i vinterkylan och se en Misommarnattsdröm

Om Kusinträff på Norrbackagatan mm

Mitt bloggande barnbarn ,Caroline har redan – på ett mycket smickrande sätt – berättat om ”kusinträffen” den 16/2 som jag var värd för – sett ur hennes synvinkel.
Sett ur min synvinkel gällde det för mig att visa mig för mina unga gäster att jag är den ärrade och aktade morfar jag helst vill leva upp till. Nämligen att lugnt sitta och lyssna på deras livliga diskussioner om Bunsai-kattor, fåglar, det senaste i mobiltelefoneri och dataprogramering och försöka se ut som man förstod ngn bråkdel av snacket. Jag fick iaf lära mig hur man anpassar sparade bilder till bildspel!!! Alltid lär man sig ngt när man träffar sina barnbarn! Men mina herrar: ”Sila tekniksnacket när det är brudar i kartongen!”
Det finns inte mycket att tillägga utöver Carolines beskrivning av denna kusinträff. Gästerna uppskattade tydligen utfodringen För de åt så det stänkte om det och maten räckte så att de blev mätta.
Caroline! Det var en himla tur att vi glömde att ställa fram den där dressingen vi lagade till före middagen!! Jag hittade den i kylen dagen därpå och höll på att storkna när jag försökte smaka på den. Vi får nog – du och jag – gå i ngn dressingskola innan vi serverar nästa sallad!
I övrigt var alla överens om att det där gör vi om – och morfar håller med!

Fredag blev en vilodag visserligen med en eftermiddagsgympa men sedan kom Stefan från Skåne för att bo här några dagar och då åt vi resterna av den gravade laxen till supé.
Söndag em var det så dags att träffa delar av ”järngänget ” av skvärdansare ute i Huddinge där en av oss visade upp sin nya lägenhet på Patron Pehrs Väg.
Ja man blir lite avundsjuk på moderna badrum och kök. I badrummet fanns det utrymme för en ”skvär” (En sådan dansas av åtta personer!)
Nej, jag gillar mitt hörnrum – där får hela styrelsen för 1924 Års Män ledigt rum kring mitt avlånga matbord eller mina växande barnfamiljer vid glada sammankomster.
Nu är det ”måååndagmoooorgon” och i övermorgon sista tandläkeribesöket förhoppningsvis på ett tag. Heja!

Välkommen hem Cecilia Sjöfararen

Cartagena, Cartagena, Colombia
Sista sammanfattningen?
Just nu har jag ingen hemlängtan, men hela kroppen är inställd på att få komma hem och slappna av. Seglingen hit till Cartagena gick jättebra. Mycket vind och lagom med vågor. Som Kotte sa, det har blivit rutin att komma till ett nytt land. Det är lite konstigt, ett helt nytt land som bara har hört om, om man är bara halvt nyfiken. Då är man mätt på intryck och då passar det väldigt bra att få komma hem och vila upp sig innan man drar iväg på nästa resa. Det är en väldigt trevlig stad vi hamnat i, men varm. Har ränt runt på stan i två dagar nu och är helt slutkörd.. det finns massa kul att titta på och en hel del folk. Vi var på besök i på en riktig amerikansk snobbskola häromdan och det var lagom kul. Eleverna var jättetrevliga, fotbollsmatchen vi förlorade var skitkul att spela, negerbollarna vi bjöd på när de kom hit var mums, men mer var det inte. lagom kul sammanfattningsvis. De skulle ta med oss på disko, men det var inställt så det blev det inget av, utan vi åkte till en bar istället. Den låg uppe på den gamla stadsmuren precis vid havet. Det var riktigt tufft, men inte särskilt kul. Ingen dans.. L. Vi fick skjuts av eleverna dit, (de är 17-18 år) och det var tufft.. De får ta körkort när de är 16 och börja övningsköra när de är 12!! Hm… annars är staden väldigt mysig innanför de gamla murarna. Smala gator, kyrkor/katedraler, små affärer, många glassförsäljare, varmt… det kunde vara bättre om vi visste att vi inte ska åka hem på lördag (3 dagar guys, snart!!) visst det ska bli jättekul att komma hem, men nu vill man stanna här.. att man aldrig kan vara nöjd. Vi var på åktur ut i kåkstäderna igår och det var… öh, kåkstäderna? Vi åkte till en kyrklig samlingslokal inne i staden och sedan ut ur staden till stranden där kyrkan hade sitt ”field”. Där blev vi presenterade för ett gäng ungdomar och sedan dansade de lite för oss och sedan åkte vi hem. Det var inte mer än så. Vi hade fått berättat för oss att vi skulle ut bland kåkstäderna med militärbevakning och det skulle vara VÄLDIGT farligt. Vi blev ganska besvikna.. och det här att Colombia är världens 3:e farligaste land? Det har jag inte märkt något av. Det kändes läskigare att vara ut på kvällen i Surinam, här är det bara väldigt mysigt. Jag ska ut ikväll och äta middag, sista kvällen med gänget. vi har vakt imorgon nämligen, och då är det packning som gäller. Och städning självklart! Allt ska skina inför treornas hitkomst. Men det ska bli skönt att komma hem. Jag saknar er!Det blev ett litet mesmejl, men jag har en hel del skolarbete att göra, vi ses om 4 dagar!! Puss C.
tillie_dg
Sida 19

Tack , Cecilia, för dina käcka och trevliga reseskildringar vi fått läsa från din spännande resa!

Grattis på födelsedagen!

Grattis på födelsedagen den 13 februari säger jag till min broder Magnus som fyller 86 år och nu bor i Lund med sin Ann.

När vi var små i Uddevalla var sådana dagar förväntansfulla med strikt utformade ritualer. Jag kommer ihåg att uppvaktningen skedde vid middagsbordet och födelsedagsbarnet bars i gullstol in i matsalen efter att ha fått vänta utanför olidligt länge till sin hedersplats där presenter väntade att bli öppnade. Gunnar, storebror, visade sin växande armstyrka genom att bära in MajLis sittande på sin utsträckta hand.
En annan viktig detalj var att det var födelsedagsbarnet som bestämde dagens matsedel med att få önska sin livrätt. Jag vet att jag valde kroppkakor och Kronans kaka medan MajLis önskade dillkött och chokladsoppa. Bibi hade en mera exklusiv smak och ville gärna äta vilt som tjäder eller rådjur. Men vad valde ”Lilleman”?
Den lilla sjuarmade födelsedagsstaken med de rysligt smala och långa ljusen skulle också tändas och sedan fick man gissa vilket ljus som brann längst – det var taktikval.
Den är fortfarande i bruk i min familj och i morgon tänder jag den för dig! Grattis!


Grattis på födelsedagen den 15 februari säger jag till en favorit – brorsbarnbarnet Elin som fyller 24 år och nu bor i Malmö och pluggar i Lund – förhoppningsvis - om hon inte spelar teater. Det är Elin som tar med mig ut på teateräventyr när hon är i Stockholm.
Jag kramar om dig på din födelsedag!

Kryddön Grenada

2006-02-04 11:34 Grenada, S:t George's, Grenada
Hello sweden!

Efter ett himskets massa gungade kom vi fram till Grenada. Vinden blåste lite konstigt så för att komma in i hamnen var vi tvungna att kryssa. Lycka till med en råseglare som Gunilla. När Torben förklarade hur vi skulle göra lät det jättebra. Men efter andra försöket gav vi upp och beslog seglen istället. Vi kom in i hamnen och det blev landgångsvakt 12-4 för våran vakt. Stackars mig hade oturen att inte behöva stå (thanks god!) någonting alls eftersom vi lottade den vakten.. så jag fick en god natts sömn. Dagen efter var jag ute på stan och tjeckade leget. Trevlig stad St George, bättre än Paramaribo tycker jag. Hittade lite småtjafs sådär, gick sedan tillbaka till båten för lunch. Jag gick dels tillsammans med en trevlig tjej vid namn Anna-Lisa även kallad Skåne (kanske för att hon är från just Skåne?) som är allmänt hästintresserad. Hon visste en snubbe typ Alex Miguel Rodriguez, eller nått sånt, enligt henne vääääldigt känd, som bodde och tränade på Grenada. Honom ville hon besöka och jag sa: jag är på! Sedan sprang vi till tursitinfon och försökte hitta honom, men där visste de inte vem han var eller var han jobbade, så då försökte vi hitta ett annat stall för att upptäcka Grenada från hästryggen. Väldigt bra initiativ enligt mig. Fick tag på ett nummer till ett stall, men de hade inga lediga tider förrän nästa vecka. Ajpaj som min kompis Totte skulle ha sagt. Istället hittade vi i en katalog om att åka ner för en flod i ett gummidäck. Väldigt kul tänkte vi och tjacka (eller åkte med) en taxi dit. Vi hade inte så stora förhoppningar ändå om att det skulle vara öppet och tur var väl det, för det var inte öppet. Men vi gick en bit, på gränsen till en odling med massa olika frukter, och sedan under ett bambuträd ner till floden. Där badade vi och hade picknick, ett gäng på 6 tjejer. Väldigt kul att göra något vi planerat alldeles själva.. plockade en massa grapefrukt och apelsiner som vi tog med till båten. Vi träffade ägarna till plantagen och de sa att det var OK. (Förresten, jag har hört att ”OK” är från nått krig då det betydde ”zero killed” men som sedan gått över till betydelsen som den har idag.) kom hem till båten och var glada att vi hittat på nått istället för att ligga på playan hela dagen eller tillbringat hela dagen i stan.
Sedan på kvällen frågade Ellinor vad jag skulle hitta på imorgon, cykla till udden längst ut, sa jag halvt på skoj, halvt på allvar och gick och la mig. Nästa dag började på Granadas flickskola med föredrag på engelska. Jag berättade om våra resor. Det var en väldigt jobbigt bunt tjejer som lyssnade på oss. De var inte intresserade ett dugg av vad vi sa, bara av våra killar.. och Anton började sitt tal med ”Hello, you fool I love you, come and joy the joyride... Ever heard of Roxette?” sedan var de sålda på honom.. men det gick bra och vi fick se ett uppträdande av dem med sång och dans.
Sedan efter det gick vi hem till båten och Gustav kom och frågade ”hörde det du sa till Ellinor igår, ska vi ut och cykla idag Cecilia?” självklart sa jag, så vi gick och packade matsäck, letade cykeluthyrning på turistinfon och gick sedan dit. Efter många om och men fick vi hyra cyklar, and off we go! De första tramptagen var underbara. Det är ju skitkul att cykla! Vi cyklade i 4 timmar ner på södra västsidan av Grenada. Fan vad kul vi hade! Vi var och kollade segelbåtar (gustav ville), badade (min vilja), fikade fyra gångar (båda). Och bara njöt av den underbar naturen. Det var lite läskigt att cykla på trafikerade gator eftersom de kör som galningar på fel sida av vägen. Men det gick bra utan större incidenter. Kom tillbaka och alla var jätteavundsjuka på att vi hittat på något eget. Folk har försökt härma oss, men misslyckats. De har inte den rätta GustavCissi andan. Men gud vad kul det var att göra något eget.
På kvällen sedan var vi ute i city och försökte hitta på något. Vi lyckades inte kan jag berätta. Det slutade med att vi gick tillbaka till båten och jag och Anna la oss i en MOB-båt och svullade Marabou mintkrokant och pratade om livet.
Gick sedan och la mig och sov. därpå hade vi vakt, ganska slappt eftersom halva midskepps var på kraftverksbesök så vi fick inga jätteprojekt att deala med. Men kom inte och säg att vi inte jobbade.. beslog bramstorstängstagseglet (puh!) och kollade alla säkerhetsdräkter, slipade och lackade både mesan- och apbommen… i tryckande hetta. Jobbigt… Sedan dagen efter hade vi en rundtur på ön. En fullastad buss med trötta elever. Det var intressant. Först badade vi i ett vattenfall, sedan kollade vi på en kryddfabrik, besökte ett rom destelleri där vi smakade på 75% rom (blääääääääääää!!!!). sedan en chokladfabrik där vi smakade 71% och 60% choklad (mums). Mysig natur på ön hära. Åt tonfiskbaguette på en mysig sandstrand med riktiga turistsnäckor. Kom hem och åt middag. Stack sedan iväg till Grande Anse Beach där det var välkomst.. (fest tänkte jag skriva, men tillställning passar nog bättre), för deras seglingsfestival börjar idag. Jag och Gustav fick med oss ett ganska stort gäng och vi trodde att det skulle bli världens disco. Det stod i programmet att Grenadas populäraste Dj skulle vara där. Jag visste att det skulle vara seglingsmänniskor. Föreställde mig riktiga vältränade brunbrända 24-åriga hunkar, men vad är det för folk som är där? Jo gamla gråa seglingsmänniskor med stora magar och hängbröst…okej, några killar var där, men inga seglare, utan lokalbefolkningen. Vi kom dit, dansade lite till den gungiga musiken, pratade med ett par svenskar som jobbar på ett kraftverk som halva midskepps besökte (inte jag), gick på stranden och självklart kunde inte några hålla sig utan köpte öl och drack. Blir väldigt besviken, för en av killarna som skulle bli hemskickad i Surinam dricker. Lärde han sig ingenting då eller? Jag blir gaaaln.. men det var en trevlig kväll på det hela taget..Dagen har innehållit ännu mera vakt för min del. Resten av gänget har varit på utflykten så det har varit lugnt här. Har målat och bakat sega chokladrutor (väääldigt goda). Efter att vi var klara med underhållsarbetet fick vi bada. Det var underbart härligt. Satt sedan på backen (längst fram på båten) och bara njöt av livet. Nu har en tjej fått besök av sin brorsa som seglar i Västindien. Ska vi gissa på att hon är lyckligare än dagens födelsedagsbarn? Tror det ja. Till efterrätt idag fick vi chokladpudding med vispgrädde. Mums tänker ni, men tyvärr. Grädden är megaäcklig och chokladpuddingen smakar bara konstigt. Väldigt besviken på det.. nästa gång någon av er äter chokladpudding, ät lite för mig också och njut ordenligt av det. Snälla?! Ska sätta mig och knåpa ihop dagens engelska blogg, eller det kan jag ju göra i natt när jag ska på landgångsvakt.. Det är tre veckor kvar av våran resa räknat från idag. Herregud vad konstigt att komma hem. Men det ska bli roligt. Jag ska njuta av svensk mjölk när jag kommer hem. Det saknar jag ordentligt. Sov så gott! Puss C.
tillie_dg

Veckan som varit – och just nu.

Först brände jag min högerhand när jag klantigt skulle ladda en gaständare från en gastub som tyvärr läckte ut på handen och i diskbänken. Det klantiga var att jag omgående kollade om tändaren funkade – och det gjorde den – och tände eld på vätskan som läckt ut. Det brann friskt i diskho och hand ett kort ögonblick och sedan var allt över. Handen svullnade och gjorde ordentligt ont och var obrukbar några dygn.
Några dagar senare var jag hos tandläkaren och det är ju numera ingenting att gnälla över. Jag brukar tåla kroppslig smärta något sånär men inte 7-8 bedövningssprutors vassa nålar i överkäken. Fy katten vilken smärta. Jag vred mig som en mask och tänkte på en ytterst obehaglig filmscen där Laurence Olivier som gammal sadistisk nazistdoktor torterade Dustin Hoffman i filmen ”Maratonmannen” genom att operera Dustin i munnen. Nu var det jag som satt där i tandläkarstolen och skulle opereras för inplantat – frivilligt - och kirurgen var vänligheten själv. Att det kan göra så ont just när sprutorna sticks in – Burr! Men jag blev iaf bedövad vilket underlättade den fortsatta behandlingen.
Ja, det var några smärtfyllda dagar. I övrigt störs jag av ömhet i hälen – eller är det kanske i själen (nej jag skojar) – en sprucken tumnagel och uppförsbackar i största allmänhet. Men annars är allt bra.
Just nu är det svinkallt utomhus – men sådant lär gå över – och jag har äntligen varit och gympat. Det var lite länge sedan – förhindrad av tandläkeri, handskada och allmän lättja. Men är nu förhoppningsvis i gång igen.
Förstår inte varför jag är så frusen av mig. Förr var vintern en härlig tid med sparkstötting och kälke i himmelsbacken – var den nu låg. Nu kurar jag framför brasan och försöker läsa en god bok. Just nu heter den Rubicon – och det vet ju alla att det var en flod som ngn gick över efter att ha kastat en tärning och sen var det kört med alla fina demokratiska tankar för ett slag.

Så har jag på internet hittat ett nytt fotobehandlingsprogram som heter Picasa och som jag har laddat ner gratis från Google. Det verkar vara ett bra program. Efter nerladdningen satte det omedelbart i gång att automatiskt samla ihop alla bilder jag har i datorn och presentera dem i foldrar på ett enda ställe varifrån jag kan plocka ihop till exvis collage vinklade härsan och tvärsan – kanske. Picasa har iaf sysselsatt mig nu i några dagar.

Eftersom jag var lite tveksam hur jag egentligen hittade Picasa så drömde jag t.o.m. första natten att det var ngn slags trojansk häst som jag fått in i datorn och att den nu stod och mumsade upp alla mina bilder. Drömmen var så verklig att jag faktiskt vaknade och slog på datorn för att kolla. Men där sov alla bilderna sin skönhetssömn och ingen saknades vad jag kunde se. Man liksom lever sig in i datorarbetet.

Denna vecka skall man ta stygnen efter operationen i munnen. Skönt! För det är som ett helt fisknät där just nu och risken är att man fastnar med tungan i garnen!

Nästa blogg blir mer spännande. Då seglar den vittbefarna sjöfararen Cecilia in i de Små Antillernas övärld och landar på Grenada. Följ med!

I regnskogsland i Sydamerika

Nu låter jag Cecilia Sjöfararen rapportera läget igen. Var med på hennes resa via: http://www.resedagboken.se/ . Klicka på Snabbsök/resenär och logga in på : "tillie_Dg" och klicka på sök! Då träffar du på Cecilia - och läs hennes "dagbok". Var med från början! Mer om skolan och fartyget hittar dui på http://www.dsg.nu/ som är hemsida för Den Seglande Gymnasieskolan. Heja på henne via hennes mail: ceciliao2@ship.gunilla.nu.

2006-01-20 på väg igen, S:t George's, Grenada
Been there, done that.

Sådär ja, ännu en hamn gjord. Paramaribo i Surinam, en gång aldrig mer? Nej riktigt så illa är det inte, men det har inte hänt särskilt mycket här. Tidning, TV (2 ggr) och radio har vi hunnit vara med i. men regnskogsutflykten var riktigt härlig. Vi åkte halva midskepps och hela styrbord till New Lombee en liten, liten by med ett bageri och i stort sett inget mer. Men där vi sov, grrr.. jag hade turen att få sova i hängmatta båda nätterna. Det var nog det mysigaste jag någonsin varit med om. Vakna upp, sådär lagom kallt, och först titta upp i taket av bungalowen och sedan kolla på floden som låg 2 meter därifrån. Regnskogens klargröna färg i kontrast mot flodens bruna vatten. Underbart! En dag badade jag och Edward i floden (jättevarmt och det bruna är inte sååå farligt, bara du inte sväljer det) och det regnade. Det var nog det tuffaste jag varit med om. Hela floden kokade och det var.. så jävla tufft! Jaja, sedan var vi på en regnskogsvandring som inte var alls särskilt speciell. Vi gick på en upptrampad stig genom skogen, men det var ju en upplevelse det med. Vi såg inte några djur förutom en liten kolibri som jag såg när jag skulle gå en annan väg… men resten av regnskopgsutflyktsdagen låg vi och slappade i hängmattorna på stranden och det var en välförtjänt vila. På kvällen fick vi ett trummnummer uppspelat för oss och det var inte heller särskilt bra, men vi dansade ändå :D . jag låter särkert jättenegativ, men den här utflykten var jätteskön. Få paus från halva vakten och umgås med styrbord. Ta det lugn och bara njuta av livet. Underbart är ordet! Sedan åkte vi tillbaka till Gunilla och shoppade lite till i Paramaribo.. en dag var vi bjudna på disco på en restaurang och han som ägde stället hade gått ut i radion att vi skulle vara där på fest. Gu’ va kul tänkte vi, då får vi kanske dansa med surinameser.. tji fick vi. Det kom två turister från frankrike och dansade med oss. Men det va kul att släppa loss. Där DSG drar fram sitter ingen still är ett väldigt bra ordspråk. Har varit på barnkalas i surinam också. Det var filip som fyllde år och det firades på Donken. Vi hade jättekul! Nu ska vi precis ta och lämna hamnen och jag tro inte att jag kommer komma tillbaka hit, men man vet aldrig. Gillade de andra ställena bättre… nu är det bara 1 månad kvar och det känns jättekonstigt när man tänker på att komma tillbaka till Svedala. Men det ska bli kul… ha det så bra. Nu bär det av mot Grenada. Ha det gött haj! C.
p.s. jo jag har ju varit på en salsakurs också. Den var lite misslyckad, för vi fick fel info om när den startade, men lite hann vi dansa. Det var askul!
se hur det blir.
tillie_dg


Är man sjöman så är man....