Sträckbänken….

…..nu har jag gått och gympat i nära fyra år uppe i en gymnastikverkstad på Sabbatsberg men aldrig lyckats närma mig just detta pinoredskap. Att ligga uppfläkt på en smal kort bänk, sprattla med benen för att få fotfäste, lyckas hålla huvudet någotsånär på plats och slutligen utföra en förväntad armhävning med ett antal vikter har jag sett som något oöverkomligt för mina gymnastiska färdigheter. Sträckbänken är faktiskt det enda redskap jag inte prövat på under mina gympaår – till häromdagen.
När jag som vanligt lite motvilligt kom instövlande på gymmet – borde heta ”grymmet” – i fredags em för veckans sista pass låg där på sträckbänken en av gymmets förtjusande sjukgymnaster – en av de där som obevekligt med kylig blick försöker hålla oss stackare som går där i gång i s.k. gymnastiska övningar och rörelser. Nu låg hon där själv på denna förfärliga sträckbänk - en liten späd varelse - och lyfte med eleganta armrörelser ett stort antal av de tunga vikterna upp och ner ett tiotal gånger i sträck – en kort paus – och sedan tio nya lyft – så där höll hon på ett bra tag!
Kan hon så skall väl jag också kunna hantera en sträckbänk! Sagt och gjort. När den blev ledig gick jag fram till vidundret och började studera det. Jodå hon hade lyft ungefär halva antalet – tio vikter som jag inte ändrade. – Jag lade mig försiktigt på bänken – ramlar du ner därifrån kommer du inte upp så otymplig kände jag mig – hasade omkring lite men fick tag i lyftverktyget och började pressa armarna uppåt precis som hon där hade gjort – trodde jag – tvärstopp!!!! - Efter att ha rubbat verktyget sisådär ca två cm. Jag pressade och pressade men kom ingen vart. – Var hon så stark i sina smala armar! Ingen ”janne” för mig med så många vikter. Det var bara att buga och bocka och försöka tänka på ngt annat. Men skam den som ger sig. Det var inte så pjåkigt att ligga där på bänken så jag minskade antalet vikter till hälften och försökte på nytt. Jodå! Ledbruten och med sillmjölke i armarna lyckades jag ”Bita i det sura äpplet” och sträcka på verktyget till fullhöjd ett femtal gånger flämtande som en blåsbälg. Puh! Premiär! Sträckbänken ingår fr.o.m. nu i mitt ordinarie program. Det vore väl katten om jag inte skulle lyckas ”om sisådär ett år” rubba de där tio vikterna också ngt över de första två centimetrarna eller…….

Valborgsmässoafton…..

….har alltid varit en betydelsefull dag i mitt liv – inte bara att ”blåsippan ute i backarna står”. En valborgsmässoafton började mitt vuxna liv – ”Maj 30/4 –47” står det i min ring som jag sedan dess alltid burit på mitt vänstra ringfinger.
Några dagar före Valborgsmäss den gången gick Maj och Morten till Hallbergs guldsmedsaffär i hörnet av Drottning- och Fredsgatorna – i det där huset som det står 1624 i järnskrift på fasaden mot Drottninggatan – för att beställa förlovningsringar. De blev inbjudna till affärens särskilda förlovningsrum – mycket romantiskt inrett – där skulle de få välja i lugn och ro! Nej då, det fanns inga pengar för lysande diamanter och ädla stenar – även om de sneglade lite på sådant prål. – Två släta enkla guldringar, 24 karat och lite smalare till Maj – Maj skulle ju få en ring till vid ett senare tillfälle - och 18 karat till Morten tyckte de var vackrast.
Sedan gick de ut i aprilvädret och framför dem dansade ”Lyckans Fé” och beredde plats för dem i gatuvimlet – en dans som kanske fortsätter ännu…… i gott sällskap med barn, barnbarn och de små barnbarnsbarnen. ….och det gjorde hon, minsann – då och alla dagar.
Ringväxlingen skedde på Dramatens trappa klockan tre och kvällen tillbringade de på Skansen i ljuv romantik. De blev fästfolk och kunde nu planera för en gemensam framtid.
Med tillsammans ca 500 kronor i månaden var de stormrika – men förstod att de måste försöka få ett av de nystartade bosättningslånen i Riksbanken på 1800 kronor för att kunna gifta sig!!!
Förlovningen gav genljud här och var och fästfolket skulle nu visas upp för respektive släkt och vänner. Det var mostrar och fastrar av alla sorter och det kom glada tillrop från när och fjärran. Tydligen var valet gott i båda familjelägren. Man bubblade av förtjusning i i den björkmanska familjen och vänkretsen när denna frejdigt glittrande fästmö visades upp – Maj gjorde stor succé var hon kom. Det var egentligen bara i hennes egen vargungeflock – Mowgli – som det grymtades en del för att någon hade lagt beslag på deras älskade och avgudade Akela – där anade man oråd.
Majs farbror Ernst Blom kom till Stockholm för att inspektera och bjöd på elegant förlovningsmiddag första dagarna i maj på Riche där han hade stambord och föreföll nöjd med inspektionen. De åkte ut till Gällnö där Maj hade lekt som barn hos sin älskade moster Jettan och morbror Olle. Till Kopparberg och deras första bal hos nygifta Gunnel och Bengt Magnus. Senare under sommaren när de bägge lyckades ordna en semestervecka reste de till Göteborg och Lerum där Maj hade en farbror Alfred och kusin Britta och Morten hade bror Gunnar med hela sin familj och mormor Agnes hos moster Lisa. Det blev en Eriksgata hela sommaren.

Få se om det kan bli någon fler blogg i fortsättningen? För i denna valborgshelg skall jag montera ner min dator, plocka ut D-disken på 80 GB och montera in den i en i dagarna köpt ny dator med alla tänkbara finesser som Windows XP, brännare för både CD o DVD. – Ja säg vad som inte kommer att finnas när jag fått ”ihopet”. Jag kommer då att råda över 280GB!!! Jomenvisst!

Aprilsnö ger fåragö..

….sa man i den gamla bondepraktikan. I morse snöade det – ett vårtecken om något! Nu är det dags att plöja nya fåror i sin jord. Den blöta snön skulle göda plogfårorna
I går var det minst 25 grader varmt i solen och det var fullt med sollapande folk i Kungsträdgården. I dag bara + 5 grader men snön gick över i ett stilla regn – aprilväder – när jag gick genom Sabbatsbergsparken och ”Sinnenas Trädgård” för att gympa. En koltrast med sin gula näbb hoppade framför mig – också ett vårtecken. Det talas redan om blåsippor!!!
Ett annat vårtecken kom med posten idag – ett vykort från staden Lucca i Toscana i Italien där min broder Magnus och Ann traskar omkring och förhoppningsvis njuter av den toscanska våren. Så här berättar han med inslag av historiska vingslag:

15/4.06. Hej min bror! En mycket intressant stad. Liguriska kelter kallade den Luc (marskland el gränsland). På 600-talet B.C. gjorde romarna staden till ett centrum. 89 B.C. blec Lucca en romersk kommun. År 56 B.C. möttes Ceasar, Crassus o Pmpejus här.
Den romerska amfiteatern (resterna av den) är en pärla. Barbarerna plundrade den och kyrkbyggarna tog hand om resterna för sina marmorfasader. Men den ovala plattan finns kvar och bebyggelsen har anpassats fint. Vi går ofta genom den enda kvarvarande porten, samma port igenom vilken vilddjuren släpptes in till förväntansfulla gladiatorer eller lika förväntansfulla kristna. Bägge kategorierna borde ju kunna komma till paradiset – gladiatorerna blev rikligt belönade om de överlevde och de kristna var säkra på en enkelbiljett till himlen.
Den omgivande stadsmuren som byggdess och byggts på under århundradens fighter mellan städerna Florens, Pisa, Lucca, Milano o Påven. Vi promenerar dagligen där tillsammans med joggande o cyklande luccensare. Vi har det bra här! Hälsar Ann o Magnus.

Påsk i mitt hus

Nu är påskveckan inledd enligt regeln:
"Påskdagen infaller första söndagen efter första fullmåne efter vårdagjämningen"
Påskveckans 7 dagar har i folkmun många namn. Här några:
Palmsöndagen - blek/blåmåndag – vit-tisdag - ask- el dymmelonsdag ( då skall det vara tystnad efter kl 12 på dagen och kyrkklockorna får bara slå dovt med träkläppar=dymmel - inga hjul får rulla) - skärtorsdag - långfredag – påskafton (efter 40 dagar var fastan slut, då fick man äta så mycket man orkade - påskdagen.
Välkomna till "KNYTKALAS" på påskafton klockan 1500 på Norrbackagatan där vi bullar upp en påskbuffé med vad gästerna behagar ta med sig.
(Mejlat till familjen)

Plötligt på påskaftonen var mitt kök fullt med folk och det bullades upp med köttbullar fårfiol, laxmackor, ägg, sill och ostar. Min del i ”knytiset” – den gravade laxen och ”äggtoddyparfän” som efterrätt hade jag grejat i förväg, så jag kunde lugnt ägna mig åt de tre barnbarnsbarnen som målade ägg, röjde i spånkorgen med alla leksaker från 19-hundratalet och det ”talande lokomotivet” som lille Castor med glädje återfann från ett tidigare besök hos mig (se min blogg den 20/1-06).

Det blev en trevlig och högljudd påskmåltid där de tre små väl ersatte några saknade barnbarn vad beträffar ”snackandet”. Ja det var förstås Mira och Vega som höll i konversationen. Castor säger bara mestadels mmm.

Påskdagens kväll satt jag framför TV och ryste o frös så in i ”kallaste Sibirien” när jag tittade på det storslagna programmet ”minus 58 grader” tillverkat av herrskapet Strandberg med repriser redan den 20/4 och 22/4. Se det njut och frys med de två skidåkarna som färdades längs Kolymafloden i nordöstra Sibirien, en av de kallaste platserna på jorden Men hur i herrans namn höll och transporterades tung kamera- och inspelningsutrustning i den stränga kylan när det meddelades att metaller blir sköra av kyla och all utrustning drogs på kälkar. Fanns en helikopter med ett film team i bakgrunden??? Läs vidare på hemsidorna http://www.strandberg.se/ och http://www.siberia.nu/ Slutklämmen i programmet är praktfull när Mikael Strandberg säger:
”Det verkar som om de krassaste villkoren skapar de bästa människorna. Man överlever bara om man håller ihop och hjälper varandra. Tänk att det skall vara så svårt att förstå. Ska människan behöva frysa ändan av sig för att begripa?”

Tisdagen den 18 april borde det var stor flaggdag för då har bloggbekantingen Maria i Malmö födelsedag. Jag har lovat ”vinka” till henne och det går ju bra på det här sättet via etern och får kanske tillägga ett försynt ”HURRA”. Hur många år hon fyller får hon berätta själv. Man avslöjar inte en kvinnas ålder – En Kvinna är Evigt Ung!!!

Onsdagen den 20 april flyger barnbarnet Camilla hem till Stockholm för att - ja vad då?? Vila upp sig från plugg och uteliv i London kanske…och till stor glädje för oss hemmavarande.
Camilla du är efterlängtad av många Välkommen hem ”ma petite toi”!

”Konsten att lägga en sula på Parketten”

”Konsten att lägga en sula på Parketten” som man sa när man stajlade på Skansens dansbana i ungdomens vår. Men därom senare i veckan som varit.

I måndags hamnade jag på en båt till Åland – Ja egentligen ett flytande hotell som lockar folk med all tänkbar, lättfärdig förströelse ombord.
Det var styrelsemöte i klubb "1924 Års Män" som kallade 10 ledamöter med 9 fruar. Efter en superb trerätters middag kom jag inte längre i förströelseutbudet än till den närliggande vinbaren för där satt en förtjusande barpianist som leende trollband mig. Bredvid henne stod en ung man som sjöng vemodiga sånger till hennes romantiska pianospel – en behaglig röst – en behaglig tös – behaglig stämning med melodier man känner igen men inte kan placera. Sångaren lämnar oss och vi blir alldeles ensamma för ett kort ögonblick!!!
Plötsligt är rummet fullt av folk och jag sitter omgiven av mina vänner och reskamrater.
Styrelsemöte ute på Ålands hav i vanlig och vänlig ordning när båten vänt i Mariehamn och börjat stäva hemåt.
Lunchbuffé i långa rader och vi bara åt och drack och kom hem mätta och belåtna.

Nästa morgon – upp i ottan, ny packning för avresa till Böda Baden på Öland med ett gäng SQ-(skvär)-dansare – men jag skulle inte dansa – hade glömt allt efter fem år.
Jodå – laddad med några bra böcker och kamera så skulle jag sitta i solen och bara vara lättjefull eller strosa på stranden och plocka snäckskal.
Men något hände – plötsligt stod jag där på dansgolvet hand i hand med en högerdansare och bugade mig till höger och vänster som man alltid skall göra innan dansen börjar – Och det gjorde den – fötterna gick faktiskt åt rätt håll så fort ”Cållern” öppnade munnen – Men det blev inte bara "Circle left and right" utan jag lyckades trassla mig genom "Reverse Flutterwheel" och en del andra knepigheter som "Double pas thru" med den extra knorren "Partner trade" när man helt plötsligt stod vind för våg på utsidan – då började saker och ting ske med viss automatik.
Ja jag virvlade runt och gjorde precis/nästan som Cållern sa och därmed i sinom tid kunde jag återvända till utgångsplatsen med med rätt tjejpartner. – Jaha så var det med den saken. Det fanns där någonstans längst bak – gömt men inte glömt. Jag kippade efter andan men höll ut. Det här var ju skoj! – De bra böckerna och Böda stranden fick vänta. ”Jag hade lagt en sula på parketten”.
Det var inte utan viss stolthet jag efter några timmars idogt övande på parketten traskade hemåt på värkande ben men med ett belåtet leende i mungipan – glatt nynnande på de gamla bevingade orden på latin från Karl IX om sin son Gustaf II Adolf – lätt travesterat från futurum till perfektformen:
”ILLE FECET” (Han har gjort det)

Torsdagens utflykt ställdes till Vida museum och konsthall i Halltorp – en skapelse som knappast kan beskrivas - den måste ses och njutas av på plats – arkitektur och natur i varm gemenskap. Det var en fröjd för öga och öra när fru Kamras, konsthallens ägarinna, med berättarglädje delgav oss all tänkbar information om konst i allmänhet och om de två glaskonstnärerna Ulrica Hydman-Vallien och Bertil Vallien i synnerhet. Bertil Valliens fyra m:s långskepp lastat med allsköns gods helt av kristallglas och brända i specialugn är unika och förevisades med stolthet.

Resans sista danspass hoppade jag över.

Äntligen gick jag där på Böda stranden – i Majs och mina spår när vi var där nere sista sommaren tillsammans – sol, sand och hav – i tre veckor i augusti 2000. Den gamla ensamma tallen som Maj klättrade i stod kvar på samma ställe.

Hemresa i en trallande buss med middagsuppehåll i Tindered för raggmunk och fläsk. Det var värst vad mycket mat jag fått denna händelserika vecka!

I dag firar vi Caroline

Grattis Caroline på födelsedagen!





"Det är Caroline, våran Caroline
Vi alla firar denna da'
Att hon blir 24, vem kan det ana?
Vår kära Caroline , hipp Hurra!"
Den här Bilden av Caroline har hon själv en gång placerat
in i min dator som ”skrivbordsbild” och kallade den:
”Den sötaste bilden”
säger Morfar