IRLAND
Jag tänker hela tiden på en textbit, kommer inte på låt eller artist men den går ungefär såhär :
Det blir inte alltid som man har tänkt sig, hur man än planerar och går på. Det är inte hela världen, vi gråter inga floder. Man får ta dagen som den kommer, vi kommer inte hinna fram ändå.
Och det stämmer så himla bra. Just nu är vi på Irland, utanför Cork. En liten jättemysig marina. Typiskt mysiga irländska hus (men låt dig inte luras, vi har sett på tv att det är där de brutalaste morden sker!) Motor är helpaj, endast använd 5 timmar från Azorerna. Vi räknade på 10 dagar, på den 13e kommer vi i land. Torbjörn skyndar sig till flygplatsen för att hinna hem till sin kärastes studentmottagning. Min pojkvän kunde inte möta upp oss eftersom han då skulle missa sitt jobb. Men vi gråter inga floder (jag kanske fällde en tår eller två) men som sagt, man får ta dagen som den kommer. Vi kommer att komma fram ändå, dock kanske inte på den dagen som vi räknade med. Nu ska jag ta hand om en disk som väntar på mig, sen blir det tacos med köttfärs och färska grönsaker. Underbart. Solen skiner och partyskivan är igång. Humöret på topp, trots förseningar och omdirigeringar.
Och nu kom jag ihåg fortsättningen på texten (ungefär),
Det skulle vara skönt att vara framme nu, visst är det så, visst är det så. Men det är något visst att va på resande fot, bara snubbla ut i det blå...
Vi har ätit köttfärs och färska grönsaker så att det nästan sprutat genom öronen. Uppdaterat facebook med både diverse statusar och bilder, flera gånger om. Besökt Cork, druckit en öl eller tre, promenerat långt i gröna miljöer, pratat med de där hemma, gått och handlat bara för att det är så roligt att befinna sig i en affär med kyldisk, färsk frukt och chips. Idag tisdag, fem dar efter ankomst, har då äntligen Lilla Mao återkommit. Filip har skruvat tillbaks honom för vad vi hoppas är sista gången.
(två minuter senare)
Startmotorn fungerar utmärkt, men huvudmotorn vill inte starta. Ja, dieselkranen är i rätt läge, det är luftat, bränslestrypkranen nedtryckt. Suck, men vi har satt vår bästa man på jobbet och även Ray från marinan är här och pekar.
(10 minuter senare)
Startmotorn funkar utmärkt, inga problem men resten.. Vi suckade djupt, testade en gång till och med ganska många svordomar och tjuvknep löste det sig. Hon spinner som en katt. Så nu är det bara hey whoe lets go! Sverige, här kommer vi!!!!
Dag 45, 10/6
Konstigt att ha waypoint och ankomsttid, men ändå inte vara framme snart.
Mobilen funkar kalasbra.
Täckning och smsskrivandet i full fart.
Äter Gustavs färskkycklinggryta och grötris.
Pratar med Edward, en av våra gemensamma kompisar.
Fikar Bounty och kaffe.
Dag 46, 11/6
Passerar waypoint efter waypoint.
Gustav lär oss om tidvatten; ibland går det fortare, ibland långsammare.
Håller på att bli påkörda av en båt vid namn Gerd, Värrrmlaands stööörsta drugggdeealer.
Firar att det är torsdag.
Länsar friskt i 7,5 m/s.
Skickar paniksms till Persson om hur vi ska väja för en båt eller inte.
Han förstår inte skämtet direkt, även fast han anade det.
Dag 47, 12/6
Frustrerande att se land, men veta att det är långt kvar tills vi får gå iland.
Vi klarar oss fint ombord med tanke på att vi bara är tre, även fast det är lite jobbigt att bara sova 6 timmar i sträck.
Motorn puttrar på och Dover kommer allt närmare.
Sitter på vakt halva dan och rör mig minimalt.
Sammanlagda stegmängd, dryga 20 steg.
Till kvällningen fungerar mobilerna, efter litet uppehåll där det rådde brist på samarbetsvilja.
Filip hittar sin, vi ringer Totte, ytterligare en gemensam vän som varit väldigt duktigt på att sms:a.
Dag 48, 13/6
Efter att ha sovit två timmar väcker Filip mig.
Ska agera hoppilandlotta.
Anländer till Dover och angör direkt på bränsledocken.
Betalar för internet, kollar vädret och tokdeppar över total avsaknad av vind.
Noll komma noll ska det blåsa.
Diskuterar helg i London, men bestämmer oss för att bunkra diesel och dra.
När Filip och jag handlade på den nattöppna bensinmacken och på tillbakavägen stöter vi på en lastbilschaufför.
Han pratade inte engelska men visar med händerna att vi ska följa med honom.
Vi tror att han ska lura på oss knark, sprit eller horor.
Lite smånervösa står vi när han öppnar luckan till sitt förråd.
Vi drar en lättnadens suck för fram kommer två tomater och två gurkor.
Tack så mycket okända icke engelsktalande lastbilschaufför, det var faktiskt precis vad vi ville ha!
Tillbaka på båten dricker jag en kopp earl grey som brukligt är i England.
Som min pappa säger, den som lever får te!
Och kom ihåg: The highs are higher and the lows are Dover.
Det var allt från Dover, over.
Vi går från Dover och några timmar senare sätter Gustav och Filip segel.
Ytterligare några timmar senare seglar vi i 6 knop.
Och det trots att det inte skulle blåsa någonting på en enda av alla vädersidor vi kollade.
Medströmmen försvann i solnedgången och Perkins arbetar.
Dag 49, 14/6
Sitter och läser halva dan.
Blir nästan solbränd på axlarna.
Diskuterar abort och makten att leka Gud.
Ger varandra smeknamnen Svartfot, Torsken och Blondie. (50 poäng till den som gissar rätt på vem som är vem och av vilken anledning!)
Dag 50, 15/6
Sitter och läser halva dan.
Framåt kvällen dricker vi upp coca-colan och äter upp kakorna.
Lyssnar på "Hallelulja" och blir sådär gött rödvinsnostalgiska.
Berättar hur bra vi tycker om varandra och hur ikketrötta vi är på varandra.
Börjar redan se fram emot nästa äventyr.
Efter solnedgången pratar Filip och jag om vår generation och vad som hände med våra mellanstadiekompisar.
Vågorna är inte jobbigt stora, men tillräckligt för att försvåra sovandet.
Dag 51, 16/6
Sitter med storsegel och halvt utrullad genua på min morgonvakt, klockan 6-9.
Det gungar, men solen skiner.
Paniksituation, krockscenario, vindökning och genua som bråkar.
Gustav kommer upp och hjälper mig.
Seglar på gött.
Nästa vakt blir blöt.
Rediga vågor in från sidan, blött överallt, 16 m/s i byarna.
Nya favoritläckan är den under salongskojen.
På halv genua och med andra revet i storen är vi ändå uppe och nosar på 9,6 knop.
Det gungar för mycket för matlagning.
Dagen kuliminariska måltid består av burkpotatis och tonfisk.
Sa jag att det är blött överallt?
Ser Danmark.
Pratar med Persson och hoppashoppashoppas vi ses på torsdag.
Dag 52, 17/7
Sover för första gången på länge riktigt, riktigt gott.
Torr koj gör susen!
Gustav väcker Filip 50 minuter innan min vakt börjar, jag vaknar och ligger kvar och är så himla nöjd med att inte kunna motorn.
Perkins krånglar.
Pratar med Dan, ägaren till båten.
Filip löser problemet.
Strålande sol och 7 m/s.
Skagen snart och vi är fascinerade/rädda/glada/ledsna/förvånade/imponerade över att vi faktiskt tagit oss så här långt.
Lägger till i Skagen och käkar hamburgare till lunch.
Blir grymt besvikna över ölpriset i Danmark och det grusar våra inköp.
Städar hela båten och lite till.
Inser att vi faktiskt är i Skagen.
GÖTEBORG IMORN!!!!!!
Galet.
Ja, vi kom fram till slut. Det blåste rejält hela vägen från Skagen, men det var från rätt håll och vågorna kom även de bakifrån. Vi ville inte hålla på att kryssa i Göteborgs hamn utan vi la till så fort vi kunde.
Landkänning klockan 1650. Där väntade Gustavs pappa Calle och ägarna till båten, Dan och Anne. Mycket trevligt. Sedan droppade kompisar och föräldrar in allt eftersom. Skönast var nog ändå Totte som hade varit ute på löprunda, sprungit över Älvsborgsbron, sett oss, sprungit hem och duschat och sedan kommit ner.
Summa kardemumman, resan har varit himla dolce, men nu ska det bli roligt att hitta på något annat.
Tillslut, favoritcitaten samlade på ett ställe. Och vi är inte så dumma som det verkar av citaten.
Filip svarar vad vårat callsign är "Sierra, Kilo, Mike... Oh?"
Torbjörn hör lite fel vad han ska spana efter "Jaja, farliga jungfrur i nöd"
Kommentar från mig när vi ska mäta vattentemperaturen "Vänta, vänta! Är termometern vattentät?"
Några minuter efter min kommentar när ”min” termometer ha döpts till vattentermometern säger Gustav "Visar vattentermometern verkligen rätt i luften?"
I en våg av McGyverlösningar ombord undrar jag "Vem fan är McGyver?"
Gustav spekulerar "Här går solen ner i väst, men hemma går solen ner i öst!"
Efter en snabb titt på plottern och lite morgontrött utbrister jag "Ryktet säger att Göteborg ligger ditåt!" (pekar mot USA)
När vi håller på att pumpa diesel från ena tanken till den andra säger Gustav "Det kanske blir en fysisk reaktion?"
Jag spekulerar "Nu på lördag är det den 6:e, nästa lördag är det den 12:e. Det kan inte stämma!"
Jag springer ifrån Filip och Gustav på väg till affären varav Gustav utbrister "Hon springer skitfort, som om hon springer 400 ton OS”.
Ja, SE DETTA VAR EN RIKTIG SKEPPARHISTORIA! TACK CECILIA SJÖFARAREN!!
+av+scotledare+1941.2++jpg.jpg)
En fredagseftermiddag häromdagen satt jag vid datorn och arbetade med avskrifter av ett antal nyupptäckta familjebrev från 1930-talet – en intressant period i vår familjehistoria som jag nu skulle kunna med brevens hjälp berätta mera om. Arbetet omfattade 90 A4-sidor som jag nu höll på att korrekturläsa och lägga in egna kommentarer. Då helt plötsligt poppade det upp på skärmen en massa ovidkommande text och jag kunde inte fortsätta pågående arbete. Datorn hade infekterats av ngt virus och det var bara att stänga ned datorn efter ett försök att ladda ner de 90 sidorna brevavskrifter på en USB-pinne jag hade till hands. Min LaCie extra hårddisk var tack o lov inte inkopplad så jag visste att där fanns alla mina dokument o bilder sparade utom de just pågående 90 sidorna. Det blev en orolig kväll o natt med mardrömmar – Burr vad jag kände mig olycklig. Det var bara att gå ut o köpa en ny dator!!
