Surströmming i Åmål och och 100-årig slottsmiddag

SPF-klubben Åmåliterna festade på surströmming på fredagskvällen och jag fick vara med.

Tack kära vännerna Ulla och Gunnar Bjkn som bjöd ner mig till Åmål just för att äta surströmming. Det var en glad och aktiv festkommitté som startade upp festförberedelserna på fredagsmorgonen och jag blev satt att vika servetter – 54 st - för så många skulle vi duka för i det vackra klubbhuset vid Åmålsån – ursprungligen en gammal järnhandlarbostad.. I kameran hittade jag det här collaget – vänsterklicka så förstoras bilderna:

På tal om hejdundrande kalas så fyllde vännerna Maud och Mats Lbg tillsammans 100 år som dottern och pingisesset Jeanette ville celebrera med en festlig middag i Edsbergs magnifika slottsgemak beläget i övre änden av Edsviken i Sollentuna. Vad jag förstår har slottet en gång ägts av familjen Rudbeck – en gång toppad av han Olof med sagan om ”Atland”eller Manheim där han yverboret och frankt förklarar att allt ursprung i världen utgick från Skandinavien och att kulturens urhem var Sverige. Som exempel menade han att de grekiska landskapsnamnen helt enkelt var svenska – som ”Peleponesus” som namngivits efter någon ”Pelle på Näset” som en gång i urminnes tider bosatt sig där. – enkelt och lättfattligt i den svenska stormaktstiden.
Iaf fick vi vara med om ett fint och glatt födelsedagskalas som jag tackar för med bifogat fotocollage:

En dag i sommartorpet

Duktigt folk i arbete



....medan andra sover och äter

Hanne - Sofie till Minne 5 september 2008

Vi saknar dig! Vi sörjer dig! Vi Älskar dig!

Augustidagar

Lilla vackra Hanne Sofie har "gått hem"

Käraste Hanne Sofie vad du har kämpat !
Vi har med stor beundran följt din tappra kamp mot den svåra sjukdomen i din fantastiska blogg: http://livetenligthanne.blogspot.com/

Vi sörjer och saknar dig alla!

Får jag än en gång minnas då du stod som lycklig brud en försommardag på Ulriksdal

Gömmaren - då och nu

Gömmar-epoken 1940 och några krigsår.
1940 var Kungens Kurva ännu inte påtänkt och miljonprogrammets Vårby än så länge bara skog och ängar. Till Huddinge kom man via Stockholms Central med SJ persontåg på stambanan söderut mot Södertälje och sedan apostlahästarna eller kanske en vilsekommen röd buss med konduktör om man inte cyklade från Kungsholmsgatan - där vi då bodde - via den nybyggda Slussen, fiffigt komponerad för en kommande högertrafik - gamla Götgatan med sin uppförsbacke (puh), Skanstull – och så Götalandsvägen via Örby ner genom Snättringe och de många småvillorna från 10- och 20-talen. Cykeln var ju det vanligaste transportmedlet..

Vilka vi? Gunnar hade redan bildat familj i Göteborg med sin förtjusande och käcka Ethel och 1934 föddes Barbro. Men för de övriga syskonen blev Gömmaren en sista återsamling inför kommande vuxenliv.
Bibi, välbeställd skicklig tandtekniker styrde småsyskonen med fast hand på Kungsholmsgatan. Bengt Magnus kom hem från sjön för att läsa på navigationsskolan med pengar på fickan.
Vid sjön Gömmaren i Huddinge hittade de ett romantiskt och rustikt blockhus på en klipphäll. En operasångare som kommit hem från Amerika lär ha byggt det á la Wild West. Blockhuset var byggt av knuttimrade stockar glest lagda ovanpå varandra och tätade med mossa, ingen brädfodring, men med en stor murad öppen spis som enda värmekälla och ljuspunkt kvällstid. På tomten fanns ytterligare ett hus - vinterbonat - inrett som ett kök eller kokhus med en vanlig vedspis. Till tomten hörde också en liten klippö som man kom ut till på en vinglig spång illa sargad av vintrars isar. Den lilla ön blev vår bad- och solö
Gömmaren blev under några år en kär samlingsplats för oss alla - från Mor och Far, faster Anna och övrig släkt, syskonens ungdomsvänner, scoutkamrater - ett härligt utflyktsmål alla årstider. Inte minst lockelsen att Gömmaren fortfarande var en kräftrik sjö och i arrendet ingick fri kräftfångst från andra dagen de blev lovliga i augusti. Första dagen var förbehållen blockhusets ägare som vi hyrde av - ryttmästaren på Fittja gård.
Den 13 augusti var syster Beatas födelsedag och den dagen kunde då firas med ett kalas av en nyfångad riklig kräftfångst natten innan.
Gömmare-epoken är dokumenterad i en bevarad gästbok och jag kikar lite i den för att påminna mig litet om dessa lyckliga uppväxtår – för det var lyckliga år när vi fem syskon fick kampera ihop därute under några år.

Augusti 2004 – åkte Stefan och jag ut till Gömmaren. Vi letade oss fram på småvägar och helt plötsligt – efter 62 år – såg jag den lilla holmen som hörde till vårt ställe och uppe på klippan skymtade blockhuset allt på rätt plats men idag helt förfallet. Obebott så vi kunde klättra upp på klippan förbi ett förfallet kokhus upp till blockhuset som nu var i det närmaste raserat. Spången ut till holmen fanns inte kvar men spåren efter oss på 40-talet kunde jag skönja – potatislandet var nu en igenvuxen äng och kanske några örter som hållit ut från den tiden. Det blev ett minnesrikt besök och det var bara att sätta sig ner och läsa i gästboken när jag kom hem och tänka bakåt.

I gästboken på allra första sidan läser jag:
Den 26 maj 1940 besökte jag för första gången Bengt Magnus och Beata i stugorna vid sjön Gömmaren, det sotades, såddes, fiskades, regnades och bjöds (på te).
Far

Satte potatis och sådde runt knutarna, städade visthusboden och tog en tur över Snickarkrogen och Fittja. 15 gr. i vattnet men för övrigt ganska visset väder. Första gången i egen stuga har i varje fall utfallit till största förtjusning! 26/5-40
Bengt Magnus
Knyckte en tunna? och repade hallonbusken. Trevlig brasa i öppen spis.
Beata!


Juli – augusti med kräftor – september – oktober – november -jul och nyår -påsk
Det blev många vänner som tog sig den långa krokiga vägen ut till Gömmarens strand – skol- och arbetskamrater, scouter (vi var ju själva fem aktiva scouter hemma på Kungsholmsgatan – från Bibi ner till MajLis).
Så här skrev Mor Maj till Kräftskivan vid Gömmaren 17.8.1940:
Ja, vandringen i världen är svår att tänka på.
Det är så många öden, som man skall genomgå
men den som har ett litet hus vid Gömmarns branta strand
han klagar ej på ödet, han har sin tröst på hand.

Ja – vandringen till Gömmarn är ganska lång och sen,
för vägen den går upp och ner och ner och upp igen.
Men ingenstans i världen är trevnaden så stor
som i vårt lilla, lilla hus där gräs och mossa gror.

Ja – Bibi och Bengt-Magnus ha skurat nu sitt hus
och fångar sina kräftor och påtänt sina ljus.
De samlat sina gäster – och släkten hänger på.
Den får man alltid dras med, men det går bra ändå.
Etc

I lördags fick jag på nytt tillfälle att än en gång besöka Gömmaren då vännen och huddingebon Ingvar körde mig i sin bil den krokiga och backiga Gömmarevägen fram till vårt gamla boställe – nr 40. Nu var potatislandet en ny grön gräsmatta och blockhuset rivet och ersatt av en elegant villa med en stensatt uppfart - allt skyltat med en bitsk hund. Men vår lilla solö finns kvar!!!

Tack Ingvar för en minnesrik dag!!!

Vänsterklicka på collaget så förstoras bilderna

http://livetenligthanne.blogspot.com/

Det var en varmt leende fru "Jäklar Anamma" jag mötte när jag i dag besökte Hanne som nu flyttat över till ett stort och vackert rum påStockholms sjukhem varifrån hon nu lovade nya rapporter via sin tappra och fantastiska blogg: http://livetenligthanne.blogspot.com/

På grönbete i Roslagen - del 2

Sköna sommardagar!




Vänsterklicka för stor-collage

Anny 80 år - det skall vi fira !!!

ANNY ELISABETH SCHIECHE

Jag skulle vilja berätta lite om hur jag uppfattar dig
Jag tar hjälp av initialerna i ditt namn A. E. S.

A – Absolut-Aktuell. Alltid-Allert. Aldrig–Avkall.
Attan så Attraktiv. Aktiv och nu Apropå.
Aningen -Anspråkslös. Antagligen- Anständig.
Arbetsam. en Auktoritet. Absolut- resolut.

E – En Eldsjäl. Extremt-Enastående-Effektiv.
Entydig. Extrovert=utåtriktad. Exklusiv.
Elegant. Eminent. Estet. Eftertraktansvärd.
Emellanåt-Emancipierad.

S – Sälenälskande-Squaredansant-Skönande med
Schwung och Swing i Steg och Slag.
Svärmorsdröm och Släktkär. Stammor för
Smått och Stort. Som Styrs med varsam hand.
Sykunnig. Suveränt Skicklig Som
Solv-Skäl-Skaft-Sked och SkyttelSpecialist i
VävStugan.

SKÅL FÖR ÅTTIOÅRINGEN
Som inte är en dag över trettioen i sinnelag

På grönbete i Roslagen med Ludde & Co

Där snickrades altanräcken och trappor och det förväntades att också jag skulle kunna vara till ngn nytta och sattes att städa verktygsboden, Där hittade jag en hängmatta som jag fann en lämplig plats att montera upp och prova!! Åsså lite lattjande med charmtrollet Ludde

Nyfödd 18 Juli

Välkommen Salla!!
Hjärtliga lyckönskningar till dig och dina föräldrar Veronika o Emil, din Farmor Åsa och G-lMorfar Magnus
Du är nu noterad som 33:e barnbarnsbarnbarnet till de där två som startade vår familjehistoria för 100 år sedan i Ammarnäs!!!


Samtidigt passar jag på att säga
GRATTENÄRAN till mitt bbb Sirius i Tumba som fyller två år vilket vi firar med tårta nu på söndag

Vi firar Kerstin Ståhl 80 år den 19 juli!

Östra Tynningös Grand Old Lady - en gång Vasastans saltaste kalaspingla!

Grattis Kerstin



Vänsterklicka för större bild!



Grattis säger vi också till svärsonen Ronald som också fyller år den 19 juli

En kalaspojke som alltid har en hjälpande hand till hands - betvingaren av Kalapatahr (5450 m.ö.h.) efter en dust i Mount Everest-backarna helt nyligen. Dessutom tar han gärna svärfar ut på en sväng!!!

Sagostund på Skansen

Just nu försöker jag få lite ordning på mina diabilder genom att scanna över dem till min dator. I första hand väljer jag de med barn och barnbarn och ibland hittar jag en och annan pårla. Vad sägs om den här sekvensen:

1981 är det Nalledag på Skansen och alla som har en Nalle med sig får gå in gratis. Mormor tar Mattias, som nyss fyllt 6 år, och travar in och får vara med om en sagostund med Sven Lindberg, skådespelaren!!!

Vänsterklicka på collaget!

En resa i tid och rum – Del 4

Slutade förra bloggen med orden Sundsvall – men se det är en annan historia…… och det är det ju - 40 år efter Ammarnäs. Då i det glada 1950-talet bodde vi i Sundsvall där Kajsa föddes och vår resa letade fram några smultronställen att minnas som t.ex. Spikarna längst ned på Alnön – Petersvik där vi bodde om somrarna – Norra Stadsberget och Kungsvägen nr 9 och Nacksta med Vinkeltået där vi bodde de första åren.

På vandrarhemmet på Norra stadsberget fick vi se en märklig parad av 50-talet ”Valkyria Hundai” motorcyklar i tungviktsklass suveränt hanterade av skinnklädda äldre damer och herrar.

Sist men inte minst besökte vi Ulla Märta med dottern Carina i Nolby – goda vänner från våra norrlandsår och trakterades med en god lunch före hemfärd.

Tack Ulla Märta och Carina för senast!!

En resa i svunnen tid och rum – Del 3

Sorsele
Sommaren 1908 kom Maria för sista gången upp till Sorsele som ogift
I ett Postens ”Kortbref” till Rölanda den 28.5.1908 hälsar Nils Maria välkommen till Sorsele och lovar att om möjligt möta henne i Holmfors och att han skall :
”försöka få vara hemma i Sorsele åtminstone några gånger under den tid du är här. Vi måste laga att vi få vara tillsammans och lära känna hvarandra, det önskar jag…….. Välkommen! Länsman hälsar!”
Från Blattnicksele den 17 juni 1908 skriver Nils till Maria som nu är i Sorsele:
”Efter att ha gjort allt för att kunna möta dig någonstädes på vägen till Sorsele har det misslyckats. Jag håller nämligen på med utsyningar på kronoparker, och har flere handtlangare med mig som skulle behöfva gå sysslolösa den dag jag skulle farit mot dig………Att jag velat träffa dig förrän alla andra, det är säkert. Nu som det är ställt skall jag skynda mig hem så fort som möjligt och skall, om ej något hinder kommer i vägen, vara i Sorsele senast söndag e.m. då jag skall uppsöka dig, Maria, och vi alltså få träffas………. Var nu välkommen till Sorsele från dig tillgifne Nils”
Nu, gott folk, har all osäkerhet och tveksamhet skingrats när Nils nu skriver från Gargnäs den 30 juni 1908 Min rara Maj (nu i Sorsele. Obs namnändringen!!!)
Just nu råder helgdagsstämning i mitt inre, då jag för första gången skrifver till dig efter vår gemensamma och stora uppgörelse. Känner mig nöjd och belåten med att få äga dig Maj; nog är det på samma gång hårdt, att jag skall vara så pass långt från dig, men jag vet i alla fall, att du tänker på mig. Ännu kunna vi ju ej tänka på att ideligen få vara med hvarandra men det få vi lof att finna oss i.
Den 8 augusti 1908 lämnar Maria/Maj för sista gången Sorsele för att resa hem till Rölanda. Nils följde sin Maj en bit på vägen ner till Malå där det blev avsked. Nästa gång de träffas blir till julen 1908 då Nils reser till Rölanda med en förlovningsring i bagaget.
Även Nils skall lämna Sorsele för en ny tjänst i Lycksele från den 1 oktober1908
Nu i nutid lämnar vi Ammarnäs och Sorsele och följer Nils i spåren söderut via Holmfors – Malå – Vormsele till Lycksele där deras första gemensamma hem bildades i januari 1910 och där mina två äldsta syskon, Gunnar och Bibi är födda.
Vid den mäktigt brusande Vormforsen läser vi på en minnestavla att Evert Taubes ”Änglamarken” är skriven som en hyllning till Vindelälven.. Där kan man också läsa hans kärva budskap i ett telegram till statsministern:
”Att man nu bereder sig på att ödelägga även den allra sista skogsälven nämligen Vindelälven…. Om detta får ske skall djävulen och icke jag vara svensk. Då flyr jag från detta land för att aldrig hit återkomma vare sig levande eller död.”
Efter att ha känt Lycksele på pulsen någon timme rullade vi vidare via Åsele och Junsele den vackra vägen utmed Ångermanälven till Sundsvall – men se det är en annan historia……



Holmfors-Malå-Vormsele- Lycksele

En resa i svunnen tid och rum - Del 2

Så här berättar kontraktsadjunkt Hjalmar Ahlner

Till kyrkhelgen i Ammarnäs nio väglösa mil från Sorsele reste i midsommartid hela överheten d.v.s doktorn, länsman, jägmästaren och prästen. Resan tog sex dagar helgens två da­gar inräknade. Den gjordes tillsammans med Erik Svensson som var kyrkoherde i Sorsele från 1898 till sin död vintern 1908.

"Näverkontarna tas fram. Soltorkad renbog, smör, limpa, tunnbröd, skinka, ägg, köttbullar samt socker och kaffe stuvas ner. Bredvid kontarna står kaffepetter bredbent och sotig.
Allt föres ned i Ammarnäsbåten, en ryslig tvåroddarbåt. De vana roddarna läg­ger ut med kraftigt porlande årtag. Båten glider uppför den stilla älven. Bakom kommer en tvåroddare, det är länsman med sina roddargubbar. Ännu en tredje båt sticker fram nosen. Även i den glänser uniformsmössor. Det är jägmästaren. Någon ser doktorn komma stegande till sin båt. Från nästan varje by och nybygge fara båtar upp mot fjällen till lapphelg. Båten skrapar mot stranden.
Rast vid vitknösens fot. Kaffepetter puttrar. Ressällskapet lägger sig till bords vid kaffebord dukat bland blommande ljung. Rodden fortsätter. Om en stund lägger båten till vid stranden. I närmaste stuga skall ett barn döpas. Ringningen sköts av gammklockarn i Sorsele, Bernhard Åström som också följer med på resan och leder sången.
I gården längre upp under det branta berget längtar en gamling efter nattvarden. Även doktorns, länsmans och jägmästarens båtar gör uppehåll här och där för förrättningar.
Himlen mulnar. Regnet duggar, ökar, strömmar och piskar händer och ansikte. Landkänning. Sofi i Sörberga bjuder på grädde ur trätråg. Någon berättar att Sofi om vintrarna selar sin häst och far ut på timmerkörning i skogen, och när det arbetet tryter far hon som forkarl till Bastuträsks järnvägsstation, en fyrtio mils resa.

Utmed Gibmovares lodräta ättestupor fortsätter färden. Framför ligger Vännäs kulliga klack. Ivrigt har våta, frysande resenärer spanat efter hus. Nu är man framme. En brasa flammar i den öppna spisen. Helgfirarnas kläder upphängas till tork. Fläskpannan fräser och kaffepannan har fattat nytt mod och spottar över­modigt i spisen. Välbefinnandet återvänder. Följande dag är det uppehållsväder. Med nytt mod lägger roddarna ut från stran­den. Vid sjöns ände dånar Gillesnuoleforsen. Vid kapellplatsen sova sex lappmän den sista sömnen. Forsen är svår. På en väg av utlagda runda kavlar drages båten över holmen som ligger mitt i forsen.
Ännu en halv mils rodd. Sandselebor får påhälsning. Deras grädde drickes upp och på spångad stig når man Kraddsele by. Här bor Gustav Erson, hans barn och barnbarn, alla av jättelik växt. De bor här som vildmarkens betvingare. Efter en stadig middag fortsätter resan i båt en halv mil och sedan till fots på slingrande stig. Järnforsen dånar. Vid forsen har en björn med fin smak valt platsen för sitt ide.
Efter kafferast, vila i idyll mitt i vild natur, fortsätter vandringen. Sällskapet in­skeppar sig på prästbåten på Övre Gautsträsk. En sväng om udden. Vilken sa­golik syn! Ammarnäs fjällby framträder. Efter slingrande rodd förbi det bördiga deltalandet framför byn lägger båten till vid bryggan och alla välkomnas av kyrk­värden Strömgren.

Nästa dag kommer båtlaster med lappar och nybyggare. Följen av nomader kom­mer på stigar från fjällen. Klocktoner ljuda. Helgen ringes in. Folket strömmar till Herrens hus. De kommer hungrande, törstande och med längtan att få fira högtid.
Följande dag hålles högmässa med nattvardsgång. Vilken färgprakt i det enkla kapellet! Vackra dräkter, barmkläden och smycken strålar mot den vackra tim­merväggens bakgrund. Gudstjänsten fortsätter på eftermiddagen med husförhör och till sist altartjänst.

Dagen därpå kommer lapparna in för att säga farväl. Fjällfolket vandrar uppåt snöfjällen där renarna söka svalka och vila från mygg och flugor. Ut över Gautsträskets spegel löper båtar med hemvändande helgfirare. En fin kyrkhelg är slut för denna gång."

På väg mot Ammarnäs - Gillesnuole kapell

Vänsterklicka på bilderna så förstoras de

En resa i svunnen tid och rum - Del 1

– Sägnen berättar att mina föräldrar, Nils Björkman och Maria Stenberg, träffades i midsommartid vid ”Potatisbacken” i Ammarnäs – då nio väglösa mil - norr om Sorsele utmed Vindelälven och Storvindan i Västerbottens län. Året var 1907 och Maria skulle om några veckor fylla 18 år. Hon tillhörde då kyrkoherdens i Sorsele hushåll och uppskickad av sin Far, kyrkoherde i Rölanda, Dalsland att, som guvernant läsa med Sorseleprästens barn.
Varför just Ammarnäs? Vid den tiden fanns det ett åligande att kyrkoherden i Sorsele en gång om året vid midsommartid hålla en predikan för samer i Övre Gautsträsks kapell i Ammarnäs. Det var en stor apparat för kyrkoherden och hans familj att ta sig dit har min Mor berättat. Och båtledes måste det ske med roddarlag och flera båtar som först skulle ro uppför Storvindan och i dess norra ända möta Vindelälven med sina långa och besvärliga Dunder- och Järnforsarna där båtarna måste dras på land vid sidan av forsarna av särskilt förhyrda dragarlag. Det var mycket folk på gång för kyrkoherdens hushåll var stort och flertalet skulle med. Säkert ett stort äventyr för den unga guvernanten från Rölanda på Dal. Resan var strapatsrik och tog säkert flera dagar med övernattningar i stugor utefter älven.
Ammarnäs Potatisbacke är en berömdhet som med sitt söderläge, myllrik jord och sluttningens vinkel mot solstrålningen hinner ge en rik potatisskörd trots tidiga köldknäppar i detta karga landskap. Vid foten av denna berömdhet mötte den unga och söta fröken Stenberg den stilige jägmästaren Nils Björkman. Tycke uppstod och förlovning följde efter viss tid efter presentation av de unga tu inför respektive familjer och föräldrar. Det var långa vägar de unga måste resa innan allt var klart för bröllop i Rölanda kyrka den 28 december – på menlösa barns dag – 1909.

I dag tar resan Sorsele – Ammarnäs per bil bara en timma och det har vi nu gjort – Kajsa, Ronald och jag – 101 år senare för att spåna och spana efter några fotsteg. Och vad fann vi? En potatisbacke – naturligtvis och kände historiens vingslag! Jodå, där låg den och så här är dess ”historia”

1830 fanns det inte en enda potatis i Ammarnäs, men några år senare fanns det. Hur det gick till är vad denna berättelse handlar om.
Nybyggaren hade gått till Lycksele marknad och köpt potatis. Under den långa färden hem i oktober månads kyla skyddade han de ömtåliga knölarna innanför vad­malsblusen och storvästen. Nu skulle odlas potatis i Ammarnäs, även om tvivlets talare sagt att det inte gick. Bara att vara hemlig med sin odling, då skulle det gå bra.
Hela vintern vakade han över sin skatt och höll den gömd, för att sedan lägga den att gro i det varma fähu­set. När våren kommit, med lövsprickning och vårflod, tog han i hemlighet en promenad till den bördigaste jor­den på sitt hemman. Han drömde om en stor skål full av nyskördad potatis och därför märkte han inte att några av knölarna saknades.

Nybyggarens Fia, ett barn som bara finns i berättelsen, hade upptäckt hur fina de ömtåliga och avlångrunda och släta potatisarna var. Och de groddar som börjat spira på knölarna, såg precis ut som öron. Utan att förstå hur det gått till, tog hon med sig tre av dem och sprang bort från lagård och hus och föräldrar och arbete - för att leka.

Det fanns en kulle bakom husen, den var hög och svår att bestiga, men i vårvärmen och med bara fötter som nyss sluppit ut ur vinterkängorna, tog hon sig upp på toppen och hittade en plats där en tall vräkts omkull av stormen senaste vintern. I skydd bakom rotvältan
hittade hon sin lekplats och hon visste redan hur hon skulle göra.
Den första potatisen döpte hon till Spira, som kon i la­gårn, och de andra två fick vara kalven och geten. I j or­den vid rotvältan gick nu hennes husdjur med fötter och ben av pinnar med nyöppnade hål i potatisskalet som ögon. Vad roligt det var att ha egna djur, som hade öron och gjorde precis som man sa.

Nybyggarens möda vid den bördiga jorden var över. Nu låg hans dyrbara hemlighet och grodde och plikter och byggen skulle åter göras. Men först skulle alla äta och sedan skulle alla hjälpa till med något. Han ropade högt så familjen skulle förstå att det var allvar nu.
Och allvaret nådde backens topp och Fias lek tog has­tigt slut. Nu såg hon att hon gjort ett stort misstag och att stölden av kon och kalven och geten bara kunde be­lönas med en sak - stryk. Men kanske kunde rädslan tyglas om hennes brott kunde gömmas? Snabbt begrav­de hon ko och get och kalv i jorden och bestämde sig för att låtsas som att det aldrig hänt. Så rädd var Fia för att bli ertappad att minnet helt försvann.

Sommaren hade sitt vanliga lopp. Sol och regn och sysslor. Nybyggaren vakade över sina plantor och i juli började blasten bli riktigt grön och frodig. En natt kom frosten och nöp bladen i hörnen, som den brukar göra. Tack och lov att den inte gjorde större skada. Men sommarens nätter var fulla av vädrets svek och fem gånger till var frosten framme innan hösten. Den hade gått hårt åt blasten som minskat i omfång, blivit brun och skrumpnat och hängde. Och på hösten var skörden en liten tallrik med knölar så stora som lillfingrets topp. En händelse som fick odlaren att misströsta och ge upp hoppet om att kunna få sådan föda vid fjällets fot. Det var då, efter skörden men före höstböndagen, som minnet återvände till Fia. Hon sprang i skymundan till sin välta rot på backens topp - och där!
Fia löpte så snabbt tillbaka till sin far och fick honom att skynda på sina steg för det var ju så märkvärdigt detta, att ett litet potatisland fanns på toppen av den be­svärliga backen. Den kalla luften hade inte nått upp till toppen och Fias djur, de trasiga knölarna med klövar och ögon, hade fått många kalvar och killingar. Och inte fanns det några banpor åt Fia, utan bara kra­mar och jubel. Och familjen behöll sin hemlighet hela vintern. När våren kom året därpå tog de sig alla en tur upp på backen och planterade sin hemlighet på den plats där det en gång stått en tall.
Först när hösten kommit och det återigen var bevisat att frosten inte nådde backens topp kunde familjen visa resten av byn hur bra det går att odla potatis här vid foten av fjället. Och byn spadade upp sin Potatisbacke, delade in den i tårtbitar så att alla familjerna skulle ha sin egen bit och odlade och odlade.
Och om ingen har berättat för dem om spagetti, så odlar de ännu idag.
(Urban Berglund, fritt efter Gorik"s inspirerande och sanna berättelse.)

Grattis Mira - åtta år !

I dag firar vi mitt äldsta bbb Mira med tårta och hurrarop!

I morgon fyller hon åtta år

Här ett bildcollage med bilder som hon själv tagit

Måntro teckningen också är ett sjävporträtt?

En bohuslänsk delikatess

Häromdagen skrev jag i min blogg: ” Inte ens en ”spicken makrill” gick att få tag på då allt fiske var stängt.” Nu kan jag berätta att Beata som var i Strömstad dagen därpå kunde skaffa fram en ”spicken en” åt mig att snaska på. Jomenvisst är det en delikatess! Man kan skära tunna skivor och äta den rå. Men så här fick jag lära mig av Oleana hustru till ishavsfiskaren Hilmer på Rossö en gång i min ungdom:
Skär den spickna makrillen i bitar och koka dem tillsammans med potatis – spicken betyder att makrillen är ordentligt nedsaltad – så man slipper salta potatisen – käckt va! När potatisen är klar är makrillen också klar och avsaltad och anrättningen serveras med en kall nubbe om man så vill. Bohuslänsk nationalrätt för den gamla stammen. Nuvarande Rossöbor lär rysa vid tanken. Nu går jag och skrubbar färskpotatis och skivar makrillen till ett middagsmål –
Litet senare: Se det blev en kärv men god måltid som avslutades med jordgubbar och hårt bröd denna söndag.!

Västkustskt i juni 2008 – Del 2 Rossö

Fredag: Så sitter jag återigen på husets vackert röda åkerimaskin och klipper gräset på den stora gräsbevuxna ängen – en gång en potatisåker köpt av husets förste ägare för 500 kronor av rossöbonden Kalle Spindel – nu ett blomsterhav i en välansad bohuslänsk trädgård – sic transit gloria mundi eller tvärtom. Vi är i på Rossö – Stefan och jag. Vi skall vara här några dagar – arbeta, njuta av vackert väder och kanske bada. Syster Beata som nu börjat sin sommarhusvistelse i sitt grannhus pysslar om oss med närande middagar och glada förmaningar. Som vanligt har jag lockats att fota mycket och bilderna får berätta i collageform. Vänsterklicka på Collagen så förstoras de!

Lördag: Fick vi besök av kusinfamiljen Gunnar och Ulla från Åmål som kom med en festlig rabarberpaj till lördagskaffet. Maria och Johan anslöt från Grebbestad. Det pratades mycket släkthistoria allt eftersom vi lärde känna varandra. Det blev en heldag med sen lunch och för somliga ett salt bad innan de for hem. Ett fotocollage berättar vidare:


Det går en dag ett ögonblick i sänder – Söndag var ju student-mottagning och ”öppet hus” i Grebbestad, där jag träffade Lasse och många andra. Men det är redan inbloggat
Söndagsmiddagen åt vi hos Beata och kvällen avslutades med en promenad över heden ner till Båsen för att känna på det salta havet – och det var det - salt men också badvarmt. Jag har nu meddelat A+K via Ronald i tfn att jag stannar några dagar till och åker hem onsdag.

Måndag: Arbete med åkerimaskinen –en andra omgång – shopping i Strömstad med dåligt resultat. Inte ens en ”spicken makrill” gick att få tag på då allt fiske var stängt.
Middag med ”Tortilla flat” hos Beata. Fråga mig inte vad det var – men gott smakade det! Kvällsbrasa! Det har under dagen börjat blåsa upp och stormbyarna leker i de väldiga trädens kronor – rufsar om och ställer till. Tidig nattning men jag sover gott här på Rossö

Tisdag: Vår sista dag här på Rossö. Kraftiga vindar härjar och får trädkronorna att buga. Vi röjer och städar. En sista promenad runt Oxelfjell och nybyggen I morgon åker vi hem. Sista middagen var det vi som bjöd Beata. Det blev ugnsbakad laxfilé med färsk potatis och jordgubbar med vaniljsås som blev öveer efter rabarberpajen från lördagskaffet

Onsdag: Start 0945. Efter avsked från Beata som vinkade i väg oss rullade Stefan och jag så sakteligt genom ett fagert norra Bohuslän. I Ljungskile tankade vi vid en Shellstation – och det var sista gången jag såg min plånbok – vilket upptäcktes först vid Gbgs centralstn. Katasstrof! Kanske. Men Stefan övergav mig inte – han skulle vidare till Simrishamn.. Med gemensamma krafter och några telefonsamtal – Shell i Ljungskile, Ronald i Stockholm, polisen och vägverket så lugnades vi ned. Factum est. Varför gråta över spilld mjölk. Nu sitter jag på tåget med giltig biljett och på väg hem. Tågkupén är fylld av ungdomar på Väg till Hultsfred och snacket går…Utanför skockar sig molnen. Ja sedan - skogsbrand mellan Herrljunga och Falköping som tvingade oss att byta till buss mellan Herrljunga - Falköping och nytt tåg två timmar försenat från Falköping. Men hem kom jag till slut.