CinemAfricas Filmfestival i Stockholm

10-årsjubilerande Sällskapet CinemAfrica bjuder på en välkryddad filmfestival med film från 16 afrikanska länder – Marocko, Burkina Faso och Madagaskar är bara några exempel. Filmerna visas på biografen Zita och Moderna Museet.
Se vidare på deras hemsida: http://www.cinemafrica.se/
Hårt engagerad i denna filmfestival är dottern Anna som genom sina många resor i tjänsten till Afrika är en varm afrikavän och en av initiativtagarna till det 10-årsjubilerande sällskapet CimemAfrica. Idag ledde hon en filmvisning på biografen Zita för ett par hundra elever från några skolor här i Stockholm. Hon berättar att i år erbjuder CinemAfrica lärare och elever möjlighet att se afrikansk film. När barn och ungdomar får tar del av afrikansk film får de en mer nyanserad bild av livsvillkoren i Afrika. När de sedan diskuterar tillsammans med kamrater och lärare med hjälp av sällskapets filmhandledare, upptäcker de dessutom hur mycket som förenar barn och ungdomar världen över.
Jag är mycket stolt över hennes engagemang och skall i morgon och på söndag se två filmer som hon valt ut åt mig.

17 oktober - en Minnesdag

Den 17 oktober var alltid en viktig dag för min lilla familj antingen vi bodde på Skåpvägen i Gubbängen, i Vinkeltået eller på Kungsvägen i Sundsvall, Repslagargatan i Luleå eller slutligen på Norrbackagatan i Stockholm. Den 17 oktober var Mor Majs födelsedag!
Jag citerar här ur min MM-krönika ett brev från Maj till hennes svärmor den 25/10 1951, där hon berättar om sin födelsedag i Sundsvall. Låt höra:
Käraste lilla Fami!
Ännu en gång en riktig k-r-a-m och tack för den ljuvliga presenten, det ” flors-tunna”, som Bibi kallar det. Du kan inte ana hur mitt i prick du träffade även denna gång. Du har en underbar förmåga att välja presenter, jag känner mig alltid överlycklig efteråt. Det var så roligt att prata med er alla o jag berättade väl allt det jag skulle skriva om här (den eländiga telefonen som alltid fördunklar krönikörens arbete!!!!). Morten o Anna var så ”goa”, när de kom in på morgonen enligt tradition utklädda, Anna hade basker o halsduk o var festlig värre, kånkande på stort, fyrkantigt paket, son visade sig innehålla en brödrost……
Ja, det var nog mest praktiska ting som blev födelsedagspresenter i familjen – t.o.m. en gång - påstår hon – att hon förärades fyra vinterdäck!!! Troligen var det dags för ett däcksbyte inför norrlandsvintern just då. Men det finns sparat travar med kärleksfulla teckningar till lilla Mor från hennes barn.
Nu kan jag bara sätta en ros vid hennes grav – men födelsdagsstaken med de smala ljusen tänder jag för henne idag precis som alla gånger förr.

Några bilder Orionteaterns föreställning Fusk

I dag träffade jag Martin Skoog som har fotograferat Orionteaterns föreställning Fusk som jag berättade om i min föregående blogg . Martin tipsade mig hur jag skulle kunna hitta hans bilder på nätet och här är några av dem från denna hissnande teaterföreställning:
Klicka på bilderna så förstoras de!

Från Lars Rudolfssons cirkusteater till Cecilia Sjöfararens landkänning

I går kväll var jag på Orionteatern och såg en föreställning som kallas FUSK som kanske kan tydas med Fenomenal Uppvisning Styrka Kraft.
”En svävande nycircusföreställning med livemusik” var det!
Hur otroligt lätt de lekte med sina kroppar i de olika scenerna från början till det fantastiska trapetsnumret i slutet. Och musiken o sången som följde alla rörelserna så väl. Tänk om man kunde filma hela föreställningen för att bevara den – en sinnrik, vacker, rolig, lekfull och spännande teater. För visst är detta teater – stor teater - i Shakespeares anda. Här behövdes inga hörapparater för att uppfatta budskapet!!
Bravo Orionteatern och Bravo Lasse Rudolfsson och Bravo alla hans scenkonstnärer!!!!
Gå och se och häpna!

När jag kom hem ¨på kvällen fick jag i en reserapport läsa om vad en ung svensk gymnasist från det Seglande Gymnasiet gjorde en kväll när hon gick i land i Portsmouth och den rapporten vill jag inte undanhålla mina läsare. Dessutom finns det ett samband mellan ovanstående teaterhändelse och ”hoppilandkallan” i Portsmouth – Cecilia Sjöfararen är systerdotter till Lasse och jag är omåttligt stolt över vad de uträttar och att få vara släkt med dem.

Cecilia Sjöfararen berättar:
2006-10-08 23:01 Fareham, Portsmouth, Storbritannien
Liten Parentes
Tjohoo världen!! innan jag berättar om min vistelse i Antwerpen (och även i Paris!!), som jag ska skriva ihop när jag har tid, så vill jag bara berätta att nu sitter jag hos en engelsk familj i Fareham (tror jag att det heter) som ligger precis utanför Portsmouth. jag och Ella är här idag/inatt och kommer tillbaka till båten imorgon. Det är rätt schysst grej att vara här. Man vet inte riktigt hur lyckligt lottad man är. Det är en sådan himla skön grej våran skola.
Har inte så mycket mer att berätta, jo vi har ju ätit världens kanonmiddag. rostbiff, ungsrostad potatis, "greavvy", yorkshire pudding, kokt graving, kokta grönsaker, bla swede, christmas pudding, fruktsallad och självklart ost och kex och engelskt te. Liten kul grej är att i dag åt jag en likadan osy som jag åt i paris förra torsdagen :P . rätt schysst.
Jag tror att mamma kanske kan lägga upp en bild från Paris som hon förhoppningsvis fått på mejlen. mina bilder därifrån ligger på min dator på båten, ska försöka få upp några bilder när jag har connection med den datorn.
Nu ska ja se på brittisk såpopera. Ursäkta att det blev så hafsigt, känner mig lite jobbig bara som sitter uppe på deras internet istället för att socialisera med den engelska världen..
puss på er och lev livet!

Någon bild från Paris har vi ännu inte sett. Men vi ser fram emot vad en ”hoppilandkalla” gör i sjöfartsstaden Antverpen och hur hon kom till Paris – seglade de uppför Seine?

Hej Sverige

Återigen är det Cecilia Sjöfararen ombord på skolskeppet T/S Gunilla som tagit kommandot i min blogg och berättar från sin andra resa:

2006-09-28 På väg genom Kielkanalen, Antwerpen, Belgien
Hej Sverige!

Hej Sverige!En hamn avklarad. Lübeck, en marsipanstad med 5 kyrkor, 4 kloster, massa shopping, fullt med tyska människor... Det är en mysig stad. Vi började med att på ankomstdag (20/9) göra stan. Hjälpte en kompis att göra sin tyska uppgift. Hon hade fått en bild av sin lärare som hon skulle hitta i staden. Det var ett marionettmuseum och vi hade inte så mycket annat för oss så vi gick in och tjeckade leget. Vi hade jätteroligt, det är skönt att komma ifrån båten och bara vara några stycken.
Dag 2 i Lübeck åkte vi allihop till Neungamme, ett koncentrationsläger under 2a världskriget. vi hade tyvärr bara tre timmar på oss där, och det kanske låter mycket, men när vi väl var där så räckte tiden knappt till.
På kvällen var vi på en minnesgudstjänst inne i staden. Det var till minne av Pamir, ett skolfartyg som sjönk ute på Atlanten -57. DSG har varit där vartenda år, men det var första gången i år som vi var där på årsdan. Vi hade egentligen vakt den här dagen, men det blev inte så mycket av det eftersom vi var iväg så mycket. men på natten var det de två obliatoriska timmarna. Jag fick som tur är sitta mellan 2-4. Rätt skönt.
Dag 3 var en allmän hänga-runt-i-stadendag. Lite projektarbete, lite fotboll mot en tysk skola. Surt, de vann på straffar... Jo jag skrev blogg för den här dagen (22/9) den tycker jag att ni ska läsa (på www.dsg.nu) Var lite trött på alla vanliga bloggar, så jag piffade till min lite. Blev rätt nöjd ändå :P .
Dag 4 var en till hänga-runt-i-stadendag. Satt bla på café väääldigt länge och njöt av livet. Senare på kvällen var vi i Mariakyrkan på en helt fantastisk orgelkonsert. Det var bland det mäktigaste jag någonsin varit med om. Så himla tufft. Världens största orgel med jag vet inte hur många pipor..
Dag 5. Ännu en slapp vaktdag. Stod i byssan (köket för er icke insatta) men vid 13 fick jag gå iväg på Hansa- museum. Det brukar man inte få göra, men jag hade velat göra det igår också, men då var det bara jag, så jag fick gå idag istället. Det var ett jätteroligt museum. En massa lådor att dra ut, knappar att trycka på och saker att snurra på. Kan inte bli mycket bättre, jo all text var ju på tyska, men det är sådant man får leva med..
På eftermiddagen hade vi roddtävling allihopa. Det var asroligt! Linnea, Filip och jag hade bildat "Samlaget redheaded albinos". Vi är alla tre rödhåriga och vi smetade vääldigt mycket solkräm i ansiktet och på kroppen så att vi verkligen såg ut som albinos. Eller franska mimare som någon uttryckte det... Vi var rätt oseriösa vad gällande rodd, men jag gissar på att vi hade roligast!
Dag 6 var sista dagen iland. Alla mina kompisar hade panik över vad de skulle göra och försvann sedan iväg ut på olika utflykter (utom de som hade vakt självklart) men jag valde, helt frivilligt att stanna kvar på båten och... PLUGGA!! Jag var jättenöjd med mitt beslut, även när folket kom tillbaka och berättade hur roligt de hade haft det. Det var skönt att komma ikapp med matten, och att bara stanna hemma på båten och ta det lugnt. Det är så himla skönt att vara ombord när det bara är ett fåtal, det blir en hel annan känsla.
Har seglat ett dygn nu och nu när vi har kommit igenom Kielkanalen ut på Elbe har det börjat att gunga lite... På fredag kommer vi fram till Antwerpen, 5 största hamnen i världen, som ligger i Belgien och inte i Nederländerna som jag trodde förrut.. Det är skönt att det är så korta seglingar, för är rätt trött på min vakt och iland kan du umgås över vakterna. Plugget ombord går bra. Jag tar verkligen tag i mitt liv den här resan. Har till och med en seriös träningsplan! Några eventuella kakor har det inte blivit än så länge. Har missat tillfällena.. Surt..
Morten, varsågod, jag är jättegärna gästkrönikör!
Jo, det måste jag ju berätta. Förra resan fick jag ju som sagt chokladtransport från Svedala och då inför den här resan tänkte jag att "nej det håller inte, jag får köpa med mig ett ordentligt lager så att jag klarar mig". Sorgligt, men sant så är det redan slut.. Haha, jag skrattar. Så himla typiskt.. Mamma, få inte araben på mig. Har självklart inte ätit allt själv och det är ju ändå bara två månader kvar... Sicken ursäkt.. Jaja, jag njöt. :D .
Nu ska jag gå och kinesa. Ska på vakt om tre timmar.. Ha det så himla bra och skicka en massa mejl till mig

elev40@ship.gunilla.nu

så att jag har något att roa mig med.
Lots of löööv. Puss C.
tillie_dg

Ja gör det skicka henne ett mail - det är hon värd!!!

Castor tre år

I går den 25 september fyllde jag tre år men dom firade mig i söndags. Det var rysligt spännande för det kom så mycket folk – farmor o farfar naturligtvis, bonusmorfar Bengt o moster Linnea som jag gillar skarpt, farsmoster Kajsa med farsbonussmorbror Ronald åsså mina tjusiga farbröder Peter o Mikael med sina tantvänner Linda o Pernilla o Joakim som är kusin till pappa. Åsså var där en skäggig gammal gubbe som ständigt skulle fotografera mig och störde mig när jag var så upptagen med att öppna alla paket som allihopa kommit med - stora spännande paket med spel o pussel, järnvägsstation till mitt trätåg, små b ilar o stora vräkiga som tjuter och blinkar, en gul byggkran med fällbar kranarm som tjejerna envisades med att fälla stup i ett för det tyckte dom var skojigt. Men jag vet hur man leker byggkran. Det är bara på natten den skall sova som kranarmen fälls. På dagarna arbetar man med två spel som vinschar krok med last upp o ner eller ut o in. Tur att lillebror är så liten än så länge att man får ha de här grejerna i fred. Men Vega är väldigt klåfingrig och Mira vill helst höra sagor. Vet ni jag tror att jag inte fick ett enda mjukt paket - såna är så ointressanta – det ska vara hårda paket som gäller. När alla paket var öppnade så blev jag tillsagd att sitta stilla och då kom pappa med en tårta med några tända ljus nerkörda i tårtan som alla ville att jag skulle blåsa ut så at vi skulle kunna käka upp tårtan – och så sjöng dom o hurrade för mig men då blev jag rysligt generad.
Jag undrar om det är min födelsedag snart igen för det här var skoj!

Sjöfararen Cecilia seglar igen!

Jag flaggar igen för Cecilia som just nu gör en andra långresa till havs och skriver
resedagbok. Cecilia bor i Grebbestad i Bohuslän och är dotterdotter till en syster till
mig. Det är en käck tös på 17 år som skriver en rolig och spännande resedagbok.
Var med på hennes resa via: http://www.resedagboken.se/ . Klicka på Snabbsök/resenär och logga in på : "tillie_dg" och klicka på sök! Då träffar du på Cecilia - och läs hennes "dagbok". Var med från början! Mer om skolan och fartyget hittar dui på http://www.dsg.nu/ som är hemsida för Den Seglande Gymnasieskolan.

Här är hennes första rapport.

heeeeeeej väääääärlden!!nu äntligen funkar mejlen! här är allt toppen. vi ligger utanför tyska kusten, rostock snackade någon om. tänkte att jag skulle få iväg ett mejl nu innan vi ska sätta alla segel och bege oss mot Lübeck. jag har redan haft mitt sammanbrott... natten fredag-lördag kunde jag inte sova, slumrade i kanske tre timmar. på dagen efter var det fullt ös, innan nattvakten sov jag kanske en halvtimme och sedan var vi uppe och beslog massa segel på vakten. och efter det kunde jag kanppt sova.. helt död skulle man kunna säga. men nu har jag sovit ikapp. grejen är den att jag inte kan slappna av ordentligt.. men nu går det fiiiint. vakten är väl bra. känns som om vi har ett litet latgäng med att göra. det är synd.
I går hade vi lektioner hela dagen, en liten introduktion så att man kan komma in i det hela. vädret är sådär, det blåser rätt mycket för det mesta. men det är oftast soligt, men det är ju ändå rätt kallt tyvärr. befälen är hur störtsköna som helst, det är jätteroligt. det känns verkligen som om man är hemma igen. efter ettt bra tag så hittade man hem. det är väldigt skönt. vi har två nya personer i klassen, eftersom två slutade förra året. de verkar komma in i det hela jättebra. det är rätt schysst.
Nu har jag precis ätit frukost och så ska jag gå och göra mig iordning, för sen är det det alle man upp i riggen och sätta segel. det ska bli skitkul! åh, jag önskar att alla skulle förstå min känsla att vara tilbaka. allt underbart. alla kompisarna, segling, havet, ordning, gröten till frukost. allt är såååååååå bra! jag längtar efter massa tusen mejl. annars hoppas jag att ni har det jättebra! pussokram C

Som sagt en välskrivande positiv tjej och råbarkad sjöfarare.

Jag har bett om hennes mailadress under resan och meddelar den här så snart jag fått den

Middag med pannkaka

I väntan på barnbarnet Camilla sitter jag på ”Byn Mat o Drycker” på Torsgatan i höjd med Röda Bergen. Det är en varm o skön kväll – fortfarande sommar trots mitt i september. Det skall bli en avskedsmiddag för Camilla som nu reser tillbaka till London för att plugga. Jag har hört att detta skall vara ett ”pannkakshus” och bespetsat mig på en redig fläskpannkaka.
Här är nu trångt och fullsatt. Bakom mig sitter en väggfast slasktratt av gammal god modell som jag lutar min trötta rygg mot. Slasktratten är väl en kvarleva från ngn mjölkaffär som det kryllade av i de här kvarteren anno dazumal. Inredningen är sparsam med små bord och obekväma stolar. Men det står av ngn anledning en lättviktsmotorcykel – en sådan där helvetestamejfan som var så populär på 40-50talet innan bilarna blev var mans egendom – i ett av fönstren..
I väntan på Camilla har jag gluttat i den fransktalande matsedeln där fantasin blomstrar på köksfranska. Vad sägs om:
L’archippel med västerbottenost, stenbitsrom, rödlök, gräddfil 118:- eller
La Laponne med rökt renstek, riven ost, glaserade rotfrukter, syltade kantareller 118:-
Dä bar å välj! Men var är pannkakorna – som efterrätter kanske för där läser jag Creppes.
Nu har klockan blivit 1800 och samtidigt konstaterar jag att jag som vanligt glömt mobiltelefonen hemma trots uttrycklig tillsägelse att ta med den. Tänk om tösen är försenad…
Men lugn i stormen där viker hon runt hörnet vid motorcykelfönstret och kommer instormande fullastad med som vanligt en massa paket inköpt under en shoppingrunda på stan. Middagen kan börja. Hokus Pokus – det visade sig att allt som här serverades var baserat på pannkaka – tunna pannkakor med alla tänkbara ingredienser serverade som små konstverk
La Laponne som jag valde var nog det närmaste jag kunde komma en fläskpannkaka medan Camilla friskade i med en L’archippel . Vi åt och vi blev mätta och trivdes med varandra.
”Byn” hittar ni på:
http://www.bynmatochdryck.gastrogate.com/

A prince charming has visited us!

Oance upon a time thera was a young princess.........

Yngsta barnbarnet Camillas pojkvän, Mark, har nu presenterats för familjen. Han visade sig vara en artig belevad Young British Gentleman – 190 cm i strumplästen – och med glimten i ögat vilket kan behövas för att tackla vår Camilla.
Presentationen skedde vid en som vanligt livlig middag som mamma Kajsa och Ronald bjöd på i går kväll på kvarterskrogen Minerva i Vasastan. Vi som var med var storasyster Caroline, hennes Pierre och så jag, Morfar. Lite senare - till efterrätten - kom bonussyrran Hanne med sin Daniel som också charmades av denne Prince Charming.
Det glammades vilt vid bordet så det var kanske lite svårt att uppfatta allt som sades så jag låter några bilder berätta.

Förälskelsen är påtaglig

En dag av mitt liv

Fredagen den 1 september.
Med en lätt travestering av Stiernhjelm började dagen så här
Morten arla stod upp, en morgon, fuller av ångst och tvijk huru han sin dag böria skall
Grötfrukost, kaviarsmörgås utan smör, en balja grönt te och dagens tidning är alltid en bra början på dagen – lite av en högtidsstund medan man knaprar på s.k. medicin och insuper första Spiriva-dosen för andningen – men sedan kaos eller välplanering.
Så här blev det denna dag. Fyra timmars datorarbete i biblioteket i det gamla 1600-talspalatset på Blasieholmen. Jag gillar att arbeta där och få någonting gjort. Denna dag var det livligt på Blasieholmstorg med de vackra bronshästarna – ursprungligen utförda någon gång på 400-talet fvt – Där vimlade det av folk med anledning av givarkonferensen för Libanon o Gaza i grannhuset Grand Hotell. Det kändes lite pirrigt att komma inlunkande på torget i min gröna jacka och gröna ryggsäck bland alla väktare och poliser som fanns där utposterade. Jag blev troligen granskad men inte stoppad.
Vid tvåtiden stod jag ute på torget igen och precis som Hercules inför en skiljeväg – gympa eller falla för frestelsen att strosa ut i Kungsan, sätta mig på ett fik, njuta av solen och titta på alla som går förbi. Jag lät buss 47 bestämma nere på Nybroplan. Om det kom som första buss en 47:a märkt Tomteboda skulle jag ta den och åka direkt till gymmet på Dalagatan – alternativet var en 47:a märkt Sergelstorg, då blev det inget gym. Det kom efter en stund två bussar samtidigt. Jag steg upp i den andra och åkte till gymmet. Det finns en viss Martin Luther i mig som försöker hålla mig på den smala stigen.
På gymmet var det som vanligt ganska lugnt och tyst en fredagseftermiddag. Under cykel-trampandet råkade jag gäspa lite för högljutt vilket uppmärksammades av en tjänstgörande sjukgymnast som sa: ”Hörde jag en gäspning? Är det så tråkigt?” ”Njanäää” svarade jag och försökte med ett ursäktande: ”Det var naturligtvis en glädjeyttring att äntligen få vara här och trampa en fredagseftermiddag när solen skiner och det är full sommar”. Här på gymmet är det bara ”kallt stål” som gäller. Man skulle ibland vilja kalla sjukgymnasterna där ”fru/fröken ”Jobba På” Ingen förståelse för lättja. För att mjuka upp samtalstonen lite berättade jag lite malligt senare att jag snart var ikapp henne i lyftförmåga på den där otäcka sträckbänken jag skrev om i min blogg den 29/4-06 (klicka här). Hon tog mig snabbt ned på jorden och meddelade kallt att hennes rekord var 19 vikter – medan jag fortfarande stampade på 4-5 vikter. Hon tröstade mig med att det rekordet sattes när hon en gång var elitgymnast!!!
Med en liten gnutta självkänsla som jag trots allt hade kvar avslutade jag gym-övningarna och kunde strosa hem via ”Sinnenas Trädgård” i Sabbatsbergsparken – denna härliga trädgårdsoas där nästan allt i flora finns att titta på, lukta på och känna för.
Hemma väntade midagsmål lite extra festligt för att det var fredagskväll med blåbär och mjölk och lite hårt bröd som efterrätt.
Mitt hemmapyssel just nu är alla mina diabilder som jag nu håller på att inventera, sortera och skanna in för överföring på CD-skivor - ett mycket intressant o tankeväckande arbete samtidigt som jag gottar mig åt alla små söta barnbarns-knubbisar jag fick tillfälle att fota under 80-talet. Meningen är att bilderna skall förvandlas till CD-skivor för spridning till familjen. Om nu ngn vill ha sådana hemskiteter?! Det finns ett visst motstånd i banbarnsskaran att jag publicerar bilder av dem i koltåldern just nu.
Därför blir det i stället några bilder på småfolket i nästa generation från ett besök hemma hos mig häromdagen. Det är stjärnbarnen Vega och Castor som poserar och de har ännu inte förstånd att protestera! Och roligt hade vi!

Det kallar jag att ”lägga en sula på dansgolvet”!

I går tittade jag på en repris av dansfilmen Top Hat från år 1935 med Fred Astaire och den tidens drömpudding Ginger Rogers på TV. Förra gången jag såg den filmen var i början av året 1936 när en morbror till mig bjöd hela sin och min familj på bio under den unika stjärnhimlen på China-teatern. Jag kommer ihåg att vi nästan fyllde upp hela första raden på läktaren. Jag tror inte att jag förstod handlingen i filmen – en förväxlingshistoria på ett lyxhotell – utan det var det där med fotarbetet och steppandet som satte sina spår i mig. Man skulle kunna ”slå en stepp” vart man än kom – en kort snabb stepp som hördes när man steg in i ett rum – en vurm eller olat som följde mig upp i ynglingaåren, numera avmattad av naturliga skäl.
Däremot ser jag gärna uppträdanden av de fantastiska irländska mass-stepparna/livedansarna som så taktfast ”lägger en bråte sulor på dansgolvet”. Sådana lär uppträda i Globen i höst och då vill jag gå dit – någon som följer med?

Så vänder jag mig till dottern Kajsa och dotterdottern Camilla – som berättar om Göta IK och kast med liten boll i Camillas blogg för ngn dag sedan:
Redan i 8-årsåldern var jag med och bildade den illustra föreningen T.V.I.F. – uttytt till ”Två vänners idrottsförening” med egenhändigt byggd längdhoppsgrop och löparbana med inbyggt tidtagarur bestående av en gammal väckarklocka för föreningsmedlemmarnas förkovran i ädla friidrottsgrenar - kombinerat med bandy och skridskosegling vintertid på Stora Värtan, tolkning med bob fastspänd till en gammal Fiat cabriolet på isiga vägar - ja det finns en hel del att berätta om från den tiden. Vår idol hette Knutte Kroon – legendarisk center i fotbollsklubben HIF som var världens bästa lag enväldigt beslutat av ena medlemmens förhållande till Helsingborg

Min kära syster Beata fyller 85 år den 13 augusti!

Grattis Beata – med två SM-tecken i orientering när det begav sig. Berömd teaterfotograf och numera Klok Gumma och Farmor när hon påtar i jorden och odlar hälsobringande örter på Rossö och ute i Järna

Den lilla sjuarmade födelsedagsstaken med de rysligt smala och långa ljusen som alltid skulle tändas på födelsedagarna när vi var små är fortfarande i bruk i min familj och på söndag tänder jag den för dig! Grattis!

Anna o Kajsa med familjer instämmer i hyllningarna! Vi kramar om dig!!!!!

Så här skrev Mor Maj till Kräftskivan vid Gömmaren augusti 1940:
Ja, vandringen i världen är svår att tänka på.
Det är så många öden, som man skall genomgå
men den som har ett litet hus vid Gömmarns branta strand
han klagar ej på ödet, han har sin tröst på hand.

Ja – vandringen till Gömmarn är ganska lång och sen,
för vägen den går upp och ner och ner och upp igen.
Men ingenstans i världen är trevnaden så stor
som i vårt lilla, lilla hus där gräs och mossa gror.
---------

Och för Beata ber jag ni höjer ett hurra!
För hon har kommit hem i kväll o firar födelseda!
Ja – tänk att vara käck och söt och fylla nitton år
det är en lott så lycklig, att hon det knappt förstår!

Surströmming – helt Á propå och utan krusiduller!

I går blev jag bjuden att äta middag med vännerna Marianne o Ingvar i kvällssolen på deras stora sköna terrass i Huddinge. Jag andades mycket försiktigt fram en fråga om kräftor eller ännu hellre surströmming? Jo minsann - hemma hos Thörns stod surströmmingsburkar på lut och Ingvar skickades ut att inhandla mandelpotatis, morfars brännvinsost och själv tog jag med blåbär och hallon från torget och åkte ut.
I väntan på potatiskok berömde jag avundsjukt deras spritt nya kök i körsbärsfärg och ett väldigt elegant kyl o frys i polerat stål. Som kronan på verket fick jag prova den nya sladdlösa datorutrustningen.
Darrhänt av stundens betydelse fick så jag äran att öppna första burken och den härliga doften spred sig över nejden lockande till sig traktens getingar och flugor. Men vad gjorde det – premiär för surströmming!
Till efterrätten fick jag tillfälle att visa värdfolket hur man äter färska blåbär o hallon. Fru Marianne hade tagit fram flata små efterrättstallrikar men jag beordrade fram djupa tallrikar, mjölk, socker och hårt bröd. Ingredienserna och tillvägagångssättet accepterades.
Tåget hem gick som en dans!
Tack för senast kära marianne och Ingvar!

Hur var det i Kina, Camilla

.....frågade jag henne och hon svarade via sin blogg så här:

Tillbaka i London!
Ja, petite moi är tillbaka. Men, lite sorgligt var det att lämna Changsha, trots allt. De sista dagarna var som en enda lång fest av luncher, middagar och avskedspresenter. Jag fick så många presenter att halva reskassan gick åt till att betala övervikten på mitt bagage. Bland annat fick jag: flera thé-lådor, en enorm kasse kinesiska delikatesser, väggprydnader, schalar, stora vackra träaskar med sniderier och pengar (tydligen tradition i Kina). Och, det absolut finaste som jag fick av Ms Chen: en hel Kina-servis i porslin.Jag vet att jag inte bloggat så jättemycket under tiden där borta, och det jag bloggat om har inte handlat så mycket om vad jag egentligen upplevt och lärt mig om Kina. Jag menar, jag har sett mer än maskar i hotellsängen. Men grejen är att det är så himla mycket så jag har inte riktigt vetat var jag skulle börja, än mindre om någon var intresserad av att läsa det. Men, här kommer i alla fall ett enda utdrag för den som orkar läsa. Jag lovar, nästa blogg blir mer lättsam.
Hemlängtan & spottloskor
Första veckan i Kina var förfärlig. Jag drabbades av en sådan fruktansvärd hemlängtan att jag var beredd att göra precis vad som helst för att få komma hem. Låter säkert barnsligt, men ni skulle reagerat likadant, jag lovar. För det var inte bara det att jag längtade hem, utan att allt var så fruktansvärt annorlunda. Ingenting, absolut ingenting var som på något ställe jag varit i hela mitt liv. Jag såg bara en smutsig, äcklig stad med folk som spottade på golvet och inte snackade ett enda ord engelska. Och jag ville bara hem. Men, efter en vecka började jag se bortom det första intrycket, och då började jag också se Kina - på riktigt.
Rik v/s fattig
Det första som slår en besökare är hur enormt tudelat allt är. För det första: Kina är ett land i enorm utveckling. Det är ingen lögn att det är vår nästa stormakt. Landets ekonomi slår dubbelvolter och bara det senaste året har den skjutit i höjden som en raket. Men samtidigt lever större delen av befolkningen fortfarande i fattigdom, sliter på risfälten och utan pengar att låta barnen gå i skola. Changsha var verkligen ett typexempel: vissa delar av staden var rena ghettona med smutsiga, stinkande gator där folk levde på några yen per dag. I andra delar sköt affärskomplexen i höjden och lyxvillorna tornade upp sig. Hunan Broadcasting Group var ett av dessa. Men också här märktes skillnaderna: vissa avdelningar var toppmoderna med träpanelsväggar och high tech-utrustning. Andra, som nyhetsdesken (där jag jobbade) jobbade med sliten utrustning och datorer av typ 80-talsmodell.
Att dejta en kines
En annan stor kontrast är den mellan det ’nya’ och det ’gamla’ Kina. Här snackar vi om ett land med världens längsta historia och med traditioner som sträcker sig så långt tillbaka att det är svårt att riktigt fatta. Men när landet nu moderniseras och påverkas av oss västlänningar blir det frontalkrock med det traditionella Kina. Framförallt när det kommer till relationer och familjeliv märks det tydligt. I Kina är det tradition att bo tillsammans med sina eller sin partners föräldrar (många gånger båda) och de har såklart en hel del inflytande på ens val av pojkvän/flickvän. När jag berättade för min kompis Leslie att jag haft några stycken pojkvänner i mitt liv tittade hon avundsjukt på mig: ”- Mina föräldrar skulle aldrig tillåta det. Den kille jag börjar dejta måste vara den jag gifter mig med. Och honom måste mina föräldrar godkänna.” Chou däremot, lever enligt västerländsk standard: ”- Ähh! Om jag ska gifta mig ska det vara av kärlek. Jag dejtar vem jag vill, och hur många jag vill. Det är helt upp till mig vad jag gör”.
Jag - en kändis?
Och även om kineser är otroligt stolta över sitt land och månar om traditioner är de enormt imponerade av västlänningar och vår kultur. Var jag än gick kom det fram folk och frågade en miljon frågor: var kom jag ifrån? Hur ser det ut i mitt land? Hur är det att plugga där? Hur bor jag? Osv osv. Vissa hade aldrig sett en västlänning i hela sitt liv, och än mindre än tjej i min ålder. På något sätt är det lite synd, att de så gärna vill ”bli” som oss. För Kina är fortfarande så…oskyldigt. Här finns inga sexdokusåpor, snabbmatskultur, ätstörningar, alkoholism, kriminalitet (inte lika utbredd i alla fall)…Det är som att man vill säga till dem: ”Ni har det bra som det är!” och ”Försök inte bli som oss, ni vet inte vad ni ger er in på!”.
Att vara eller icke vara - kommunist
Men vissa delar av moderniseringen är såklart jättebra. Kinas kommunistiska politik har öppnats upp enormt och tagit form av en marknadsekonomi som går lysande. Regleringen av media är inte lika hård som förut och överhuvudtaget är det mycket lättare att säga vad man tycker om tänker. Därmed inte sagt att allt är toppen: vi fick till exempel inte sända några som helst nyhetsinslag som var kritiska mot myndigheterna eller som skulle kunna ”skapa oro” (typ taxistrejker, nedläggningar, dispyter). Det konstiga var att nästan alla på mitt jobb var medlemmar i Kommunistpartiet, som ju är de som bestämt det här. I början var jag väldigt kritisk och ifrågasatte (försiktigt – man vill ju inte hamna bakom lås och bom) hur de kunde hylla ett parti som hindrade dem från att göra deras jobb. Men efter tag började jag ändå förstå: det må finnas regleringar och skumma lagar, men i slutändan har vi ändå ett enormt land, med 1,3 miljarder invånare – som på många sätt fungerar exemplariskt. Som Mr Chen påpekade: ”- Ingen politik är fullständig och det är mycket som måste ändras. Men ändå, Kommunistpartiet är det bästa för vårt land”. Och om nästan alla kineser håller med honom, vad är då problemet?
Det här med ”one child policy” är en annan sak jag inte visste vad jag skulle tycka om. Det är alltså förbjudet att ha mer än ett barn. Får man ett till gäller höga böter. Jag frågade Mr Chen vad som händer om man inte kunde betala dem. ”- Då sparkar de dig från jobbet, eller förstör hela ditt hus”. Helt sjukt, kan man tycka. Samtidigt är det absolut nödvändigt att kontrollera befolkningen. Så vad säger man liksom?
Får det vara ett par kycklingfötter?
Hur var det med maten då? Tja, just det området där jag var är känd för sin jättestarka mat. Jag höll på att dö i början, men vande mig ganska snabbt. Men glöm ”vår” kinamat: här snackar vi inte ICA-nudlar och biff i sötsur sås. Nej, det var som sagt helstekt kyckling (med huvud och fötter kvar), skumma röror med grönsaker, kött och kryddor, svampar och stekt kål, kokt sallad, risdeg med kött och grönsaker i och till sist: det obligatoriska riset. Det var egentligen bara till frukost man åt nudlar. Till maten drack man grönt thé. Glöm cola light, de visste inte ens vad det var. Man äter alltid med pinnar och benen är det helt ok att bara spotta ut på bordet eller på golvet.
En katt bland hermeliner
Hur gick man klädd? Killarna på mitt jobb (och jag) hade alltid shorts och T-shirt. Jag kände mig som en riktig lodare bland alla tjejer. De var bara såå vackra! Alltid i söta klänningar, spegelblankt hår och perfekt hy utan en enda gnutta smink. Sen hade de alltid ett litet sidenparaply för att inte riskera att bli solbrända.
Att älska sina kollegor
Det är extremt viktigt på en kinesisk arbetsplats att vara vän med alla. Aldrig, aldrig skulle det hända att man var otrevlig mot en kollega eller sa emot ett förslag som någon annan kommit med. Ok, jag kan tycka att det är viktigt att säga ifrån och kunna diskutera men kineser är så otroligt snälla med varandra att de verkar liksom inte behöva det. Jag frågade Chou om han verkligen aldrig blev irriterad på någon av sina kollegor, men han skakade bara oförstående på huvudet: ”- Jag tycker om alla här!”
En för alla - alla för en
Egentligen är vi inte så olika, men vissa kulturskillnader finns såklart. Typ det kunde gå mig på nerverna att man alltid skulle göra allt tillsammans. Kineser gör verkligen allt i grupp! Första gången jag tog taxi själv in till stan och redaktionen fick reda på det efteråt blev det världens uppståndelse. Hur vågade jag? Tänk om jag inte hittat hem igen? En annan grej är att de är väldigt…kulturella. Det är svårt att förklara men säg till exempel att jag träffade några ungdomar i min ålder. Istället för att snacka klubbar och killar och sånt kastade de sig in i beskrivningar om Kinas kultur, historiska byggnader och museum. Och skulle vi gå ut en kväll var det inte ovanligt att vi hamnade i ett tempel eller någon annan historisk byggnad som de så gärna ville visa mig. Sist men inte minst är kineser så fantastiskt, galet snälla. Jag har aldrig, aldrig i mitt liv blivit så väl omhändertagen. Inte för att västlänningar inte är det, men kineser är något utöver det vanliga.
Tja, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om Kina och kineser, men det här var typ det längsta inlägg jag skrivit och jag vet inte hur många som orkat läsa ända hit. Snart ses vi i Sverige! Kram/Camilla

Forts: En Pojke

....... och här har ni Lillebror med stolta föräldrar när jag mötte dem i dag på Huddinge Sjukhus avd K77

Född - en Pojke!

Jag kan berätta att mitt fjärde barnbarnsbarn föddes i dag klockan 0706. Han vägde då 3800 gram. Mor och barn befinner sig väl på Huddinge sjukhus har det berättats mig.
Jag önskar den lille nyfödde All Lycka!

Grattis och många lyckönskningar säger jag till:
Syskonen Mira, Vega och Castor som nu fått en liten Lillebror!
Mamma Jennie och pappa Mattias till en pojke!
Farmor Anna och farfar Olle till ännu ett barnbarn

Hänt i veckan som varit…. juli-06

Rubriker: Beslut över en fläskpannkaka – Ett kärt återseende efter många år- Stadsvandring och Picnic i Hagaparken – Vaxholm, Brevik och Notholmen i Tyresö! – En gnistrande grön ”diamant” i örat på lilla fröken Mira!

Jaha detta är vad som mig förevarit i veckan. Så nu vet ni! Men jag kanske skall berätta….

I söndags bjöd jag in barnbarnet Caroline på en fläskpannkaka för att diskutera röjning och stajling av min lägenhet. Caroline är en hejare på heminredning. Hon går fram som en tornado och lämnar efter sig en stilren, smakfull lägenhet att visas upp för mäklare och spekulanter vid en framtida försäljning. Hennes mamma har varnat mig att det mesta av lägenhetens lösa prylar åker ner i svarta sopsäckar när hon sätter igång. Så hon har t.v. bara tilldelats gästrum och kök. Jag har nu på hennes order mycket motvilligt försökt rensa en bokhylla fylld av gamla minnen från ett i det närmaste 60-årigt hem. Det har redan blivit 7 st. svarta sopsäckar. Det är bara att bita ihop tänderna …..!

Kärt återseende! Ja det var det verkligen! Under våra norrlandsår umgicks vi med en familj i Umeå som hade både hästar och grävmaskiner. Min Maj och Ulla-Märta blev goda vänner och beslöt att resa tillsammans till London på en semesterresa i maj månad 1960. De hemmavarande familjerna förstod att det var en rolig resa att döma av hemskickade reserapporter.
I våras när jag i min MM-krönika kom till just det avsnittet gjorde jag ett utdrag av Majs resebrev och skickade det till reskamraten som nu bor utanför Sundsvall. Vi fick tfnkontakt och häromdagen föreslog Ulla-Märta att vi skulle träffas mellan två tåg på Centralen.
Vi hade mycket att berätta för varandra så timmarna flög i väg, Vi hade inte setts sedan 1963 - när vi flyttade från Luleå.
Så det var en intressant eftermiddag i återseendets tecken, I Kungsträdgården försökte jag ta en bild av oss tillsammans – den blev därefter!


I onsdags träffade jag vännerna Ulla o Gunnar från Åmål och vi gjorde stan tillsammans via Riddarholmen, Strömparterren och det fantastiska Medeltidsmuseet uppbyggt kring resterna av den gamla stadsmuren på Helgeandsholmen – Mycket sevärt!!!!! Gå dit en dag!!!
– Visste ni att det var skådespelaren Fritiof Billqvist som en gång som ung stod modell till Milles Solsångaren på Strömparterren. I den vevan kan man nämna att inte långt därifrån är en blivande svensk ärkebiskop i adamskostym placerad ovanför porten till gamla Sundsvallsbanken på Fredsgatan tillsammans med en lika lätt klädd parisisk dansös - skulpterade av Christian Eriksson i Paris för över 100 år sedan när Nathan Söderblom var en ung student i Paris. –
Vidare i sommarhettan mot Kungsträdgården, Nk, och Gallerian och därifrån ut till en svalkande Hagapark där Kajsa och Ronald bjudit in till Picnic på Ronalds födelsedag. Där var
Kajsa o Ronald och hela hans klan från minstingen Erika upp till farmor Dagny + Caroline o Pierre. Alla talade i mun på varandra, solen sken men fasligt kall blåst så jag gick hem när det var som muntrast.
Oskar gillade käket som morfar Ronald serverade!






Nästa dag blev det sjötur med ångfartyget Norrskär till Vaxholm där vi trakterades med en strömmingsmacka på hårt bröd i en berså under regntunga skyar.
Samvaron med Åmålsfolket avslutades med en tur på den smala slingriga men mycket vackra skärgårdsvägen från Tyresö ner mot Brevik med sin "mar" och längst ut till Dyviksudde Vid Breviksmaren försökte jag peka ut ett gammalt släkthus där Gunnars mamma en gång hade lekt. Jag tror jag pekade på rätt hus. På återvägen besökte vi slottsparken vid Tyresö slott och Notholmens Café – ett smultronställe att rekommendera.

Veckan avslutades med födelsedagsmiddag med barnbarnsbarnfamiljen i Tumba där mamma Jennie fyllde 30 år och lilla fröken Mira stolt visade upp sina örsnibbar med gröngnistrande små ”diamanter”.

2006-07-10 Barcelona är nådd!!!!!!

I en andlös och stolt telefonrapport meddelar Kajsa och Ronald att de i dag den 10 juli klockan 16.30 till slut har anlänt till Barcelona.Vi hurrar för Les Cyklists! Bravo!
De har gjort en enastående prestation – det gamla strävsamma paret – från allra första början med idé, noggrann planläggning och förberedelser till ett beslutsamt verkställande och fullföljande där de nu susat färdigt på sina stålbågar genom Europa på gröna cykelvägar, bullriga huvudvägar och rondeller där de fått kämpa om varje tumsbredd av vägbanan med 18-24 meter långa dundrande lastbilar, hungriga tyskar i BMW och Mercedes, ettriga fransmän i Peugoeer och Cittror och slutligen stolta spanjorer i sina vadåer – allt med fara för den egna livhanken.
Hör ni – Les Cyklists – erkänn att det kanske hade varit bättre att fritt få vandra och klättra i Dolomiterna och möjligtvis möta en och annan stenget eller murmeldjur – slippa inandas bensin- och dieselavgaser utan bara frisk härlig blomdoftande bergsluft. Och där finns också vin, öl och slivowitz att få för törstiga strupar på vandrarstugor uppe på varje bergsknalle. Iaf hade det varit lugnare för den omgivande vänkretsen som nu kan dra en lättnadens suck att ni snart är välbehållna hem nu på söndag då Ronald fyller 61 år!
GRATTIS BÅDA TVÅ OCH VARMT VÄLKOMNA HEM!

Deras cykelfärd finns dokumenterad på: http://www.simplesite.com/cyklisterna

Eftertaxering

Häromdagen fick jag ett brev på posten från Posten med följande lydelse:



Inget fel i det. Det var jag som hade felat – postat ett brev med otillräckligt porto. Vem gör inte det ngn gång när kovan är knapp. Det var bara att bita i det sura äpplet och konstatera att storebror ser dig.
Men nu kommer det knepiga. På Seven o Eleven dit man numera skall gå för att köpa frimärken hade man bara Sverigemärken för 5:50/st. 6x5.50=33 kr och 5x5.50=27.50. Dilemma!! Var ligger ”Företagscenter” – ingen närstående vet. Aha Postkontoret i Gamla Stan – det gamla fina som jag ofta använde när jag jobbade skulle ju passa fint när jag skulle möta dottern Anna just i Gamla Stan. Tji fick jag – ombyggt till postmuseum – men kanske hade de frimärken att sälja – än en gång tji. Där stänger man ruljangsen kl 16 – och jag passerade där 16.30. Det började bli ont med tiden – 15 dagar hade jag på mig innan kronofogden skulle överta ärendet. Varför inte betalning via mitt internetkonto där jag vanligtvis betalar alla mina skulder hemifrån via min dator? Fanns det angivet ngt bank- eller postkonto dit jag kunde skicka erforderligt belopp – nej ingalunda. Jag ringde angivet telefonnummer för att fråga men det blev ett obevekligt NEJ! Gällande valuta är FRIMÄRKEN och inget annat – kanske någon reminiscens från den tiden det stod bokstäverna ”KUNGL” framför Posten och den danska komediennen Lulu Ziegler gjorde sin bejublade ”postfröken” hos Karl Gerhard På Folkan.
Jag kröp saktmodigt till korset och överlämnade i går via en brevlåda begärd talong vederbörligen frankerad med rätt belopp – hoppas jag - för julfrimärkena från 2004 saknar beloppsmarkering – och här är min enda verifikation på att jag fullgjort begärd ”eftertaxering”. Åsatta frimärken är från den tid Maj och jag samlade på nyutkomna frimärken som en slags investering för framtiden. Så rätt det blev till slut eller…….
Så här såg den till slut insända talongen ut:

---------

Det sägs – kan jag rapportera – att les cyklists nu har passerat Pyreneerna och den spanska gränsen den 7/7 och därför i vild förtjusning dansat Flamenco hela natten. Följ deras fantastiska strapatser på deras hemsida: http://www.simplesite.com/cyklisterna !!!
Det sägs vidare att barnbarnet Camilla som nu är i Kina och har jobb som TV-hallåa på en liten TV station för sisådär 100 miljoner tittare har lagt halva provinsen Hunan för sina fötter och äter kinesiska läckerheter som tuppkammar och hönsmagar på traktens ”guldkrogar”. Följ hennes äventyrliga resa på hennes blogg: http://camillasliv.blogspot.com/ !

Sommardagar att minnas

Vilken vacker morgon lördagen den 1 juli. Sitter högt uppe på en bergknalle på Johan Enbergs Väg i Huvudsta. Bakom mig har jag den kraftfulla och ståtliga ”Guldporten” av stål med den svängda dörren på halvglänt. Man känner historiens vingslag när man går genom den porten! Spegelblank ligger Ulvsundasjön djupt därnere framför mig kantad av stadsdelarna Hornsberg, Kristineberg, Traneberg och Minneberg. Till vänster skymtar Huvudsta slott. Det är en härlig utsikt jag har framför mig. Hur kom jag hit upp? Jag som inte orkar med uppförsbackar. Enkelt – Buss 507 körde mig elegant dit upp från Karlbergs station. Sedan är det nästan bara nedförsbacke och plan väg utmed sjöastranden när jag flanerar hem via marinor och kanotbryggor och Karlbergs slott.

Om några dagar är det den fjärde juli – stor minnes- och festdag var det alltid den dagen i mitt föräldrahem. Då firade vi Mors födelsedag med nyplockad Linnea i födelsedagskransen!
Denna bond- och prästgårdsjänta från Rölanda på Dal som 16-årig 1906 begav sig ut på en lång resa via Sorsele/Ammarnäs – Lycksele – Sparsör – Uddevalla – Stockholm som slutade 1978 på Rossö i Strömstad.
Sex barn födde hon och fick 12 barnbarn, 32 barnbarnsbarn och hittills 28 barnbarnsbarnbarn varav Ylva är äldst och Emma, Moa Felicia, Liv Kristina och Alva är de allra yngsta. Just nu tillsammans 78 efterlevande.
Du gjorde ett gott livsverk lilla Mor, Fami, Momi, när du satte dina spår i oss alla!
I morgon fyller du år igen!