Bilder från Rossö o Rölanda i augusti 2007

Gästarbete



Beata på Rossö


Kajsa och Båsenklippor

Plattis med Oxelfjäll och Ronald

Rölanda prästgård. Nu privatbostad








Rölanda kyrka

Rapport från en åkerimaskin

Så sitter jag återigen på den röda eleganta åkerimaskinen och skall börja klippa det stora gräshavet som nu böljar framför mig här på Rossö. Det var några år sedan – men nu är jag här för några dagars gästarbete tillsammans med värden Stefan och Ronald. Jodå det är den s.k. ”singelklubben” som sammanträder och har förlagt årsmötet till Stefans Rossö.
Det blåser storm – nåja kuling åtminstone - ute på västerhavet men i lä av höga omgivande träd ligger den stora gräsmattan och bara väntar på att bli friserad inför höst- och vinteride.
I en paus i arbetet gick jag ut på den stora unika Båsenheden – en gnistrande ljunghed – som märkligt nog alltid fredats från bebyggelse. På smala stigar i den lågvuxna vegetationen tog jag mig ned till stranden med de släta klipporna som är utformade som väldiga strandade valar. Det blåste bra och havet vräkte sig med skyhöga bränningar mot klipporna – en praktfull syn – men något bad var det icke tal om.
Nu en dag senare är ängen friserad och kortklippt. Vinden har mojnat betydligt och solen gassar där jag sitter på altanen. Det är kanske dags för ett saltvattendopp i västerhavet – Jag kan välja mellan ”plattis”, ”blås ut”, ”båsen”, ”grönebukt” eller ”bogeskäret” – alla är familjens smeknamn på tillgängliga badplatser sedan ngn gång på 1940-talet när familjen började ta denna del av Rossö i besittning. Det var min storasyster Bibi som var först här och därefter har flertalet familjemedlemmar varit här i en eller många omgångar och alla har tjusats av denna lilla del av ”Ranrike som en gång var namnet på norra Bohuslän där invånarna en gång kallades ”räner”.
Mot Ranrikes klippkust svallar Västersalt. Ranrikes klippjättar reser sina trotsande huvuden mot havet. Längre ut vill de, men Västersalt röt: Hit och icke vidare! Bränningarna bryter hejdande mot dem. Dunkelögda skådar de ut över de rasande vågvidderna, ligger där , ruvande i vanmäktigt ursinne över gåtan att vattnet är starkare än fjället. (Citat ur Bohuslandia – en hembygdsskrift av Fredrik Nycander).
Men blev det ngt bad? Jomenvisst! Tanke och handling äro ett för mannen. För årets första bad utomhus i västerhavet valde jag gamla kära Grönebukt som jag nådde på en smalt slingrande skogsstig – en stenig sandstrand och brännmagneter- en svalkande - kanske iskall upplevelse!. I skrivande stund lyser kvällssolen mellan de höga träden och det är snart skymning i Ranrike.

Så kom då till slut ”Ensamma Mamman” också och anslöt till singelklubben. Ensamma Mamman är just en sådan familjemedlem som upplevt rossösomrar i uppväxtåren och förtjust vill återkomma hit – även om det denna gång bara blev en snabbvisit. För snart var det dags att åka hem genom ett fagert sommarlandskap.

Naturligtvis stannade vi traditionsenligt i Rölanda - där en gång för hundra år sedan vår familjesaga startade med ett bröllop på Menlösa barns dag.Jag kan nu berätta att Rölanda prästgård såldes i november förra året till en inflyttad norsk familj. Vi knackade på och blev välkomnade att komma in och se oss omkring i den mycket vackert restaurerade byggnaden där fortfarande "Rölandapostens" tillblivelse kanske kunde anas?

PS Tyvärr är de foton jag tog på resan "puts väck" pågrund av klumpig hantering. Jag hoppas få några bilder från Ronalds kamera inom kort.

DS

I salen på Rölanda prästgård den 27/12 1909

Brudparet Nils och Maria omgivna av Nils syskon Anna o Per samt Marias mor Agnes o vigselförrättaren.

(Vänsterklicka så kanske bilden förstoras)

Bröllopstelegram.

I morgon lördag den 11 augusti gifter sig det ”djupdykande” paret Helena och Daniel i Trönö kyrka strax norr om Söderhamn i Hälsingland.
Hurra för brudgummen!
Hurra för bruden!
Jag hade kommit om jag blivit bjuden.
…var ett populärt bröllopstelegram en gång när det begav sig med telegrafiska bröllopstelegram.
Nejdå, jag var visst inbjuden att komma till deras bröllop – ja faktiskt riktigt stolt att de ville ha mig med – men tyvärr kom ngt i emellan i sommarhettan så jag får vackert stanna hemma och skickar följande bröllopstelegram i s.k. god telegramsedvänja:
Daniel – till din älskling viska
Jag skall diska!
…och
Må ni skina som små ljus
Och ert hem bli ett glädjens hus!
…bara för plocka ur egen skörd en gång i november 1947

Brudparet är bland mycket annat hejare i den ädla djupdykningssporten. Ja, Daniel vet numera hur man kan dyka ända ner till 60 m djup och det är mycket avanserat – det har han diplom på! Dessutom spelade han i unga dar undervattenspolo i ngn gärdsgårdsserie.
Jag önskar Brudparet all Välgång och Lycka!!

Om innehav av potatisskalare.

IKEA-katlogen 2008 har nu presenterats med dunder och brak – tryckt i 191 miljoner ex på ett 30-tal olika språk och skall nu delas ut gratis. Tala om PR!!!
I en artikel på ledarspalt i DN skriver Karin Rebas under rubriken ”Globala Ikea i våra hjärtan”:
Vi lägger våra nyfödda i spjälsängen ”Gulliver”….kantar väggarna med bokhyllan ”Billy”, tillbringar kvällarna med slözappande i soffan ”Tylösand”. Även i de mest designmedvetna hem letar sig Ikea in – säg den svensk som inte äger åtminstone en visp eller en potatisskalare med Ikea på skaftet…..
Jag har nu kollat mitt visp- och potatisskalarbestånd i mitt kök och konstaterar att mina två potatissklare inte är märkta Ikea – vad detta nu innebär???

Lite familjehistoria

Jag fick nyligen ett mail från min brorsdotter Agneta i Lerum som stolt visade mig bilder av sina barnbarn Anton, - just nu 4 år men skall fylla 5 år den 7/8 - och lilla Alma, född den 30 mars i år . Föräldrarna är Sofia och Erik som nyligen flyttat till eget hus ngnstans i Västergötland – mellan Vänern och Vättern.
Alma är just nu yngst av oss alla i vår ”storfamilj”. Får se hur länge det varar?

Det skall vi fira!

I dag firar vi Mamma Jennie och mitt yngsta barnbarnsbarn Sirius som nu i dagarna har födelsedagar – Sirius 1 år och Mamma Jennie – ja hur många år hon fyller får hon berätta själv. Man avslöjar inte en kvinnas ålder – En Kvinna är Evigt Ung!!!

Sirius en fryntlig ung man i sina bästa år

Ronald fyller flera år

Det var stoj och glam hemma hos Kajsa o Ronald i tisdags när vi firade Ronald. Där var en allsköns blandning av vackra systrar – totalt åtta st i åldrarna 1 år och och uppåt - med Farmor Dagny i spetsen och några vidhängande karlar varav en tillfälligt importerad från Shanghaj. Vi åt av födelsedagsbarnets goda och vällagade mat och önskade honom en ”avkopplande” semester när han nu skall traska omkring i Dolomiterna med en ca 15 kg tung ryggsäck fastspänd på ryggen tillsammans med sin Kajsa. (Tänk vad skönt det var i Egypten på det där faschionabla Sheraton i Luxor - bara som en jämförelse).

Vänsterklicka på bilderna så blir de kanske större!

Blånande berg o Bygdespel

Det är inte helt fel att sitta under en björk vid en skogssjö ngn mil norr om Svärdsjö en solig sommardag och se solstrålarna glittra i vattnet och ha de blånande Dala-bergen runt om sig!

Har varit på en tvådagars utflykt med goda vänner till bygdespel i Övertänger i norra Dalarna där några i vänkretsen agerar skådespelare och vi 08-or ser på.
Vi väntade oss regn och rusk när vi lämnade Stockholm men hej vad vi bedrog oss. Det blev en sådan fantastisk strålande högsommardag här i Enviken..
Det är skönt med goda vänner!
Vi har varit här förut men skaran har glesnat tyvärr.
I gassande sol slog vi oss förväntansfulla ned framför scenen – ett gårdstun med intillliggande100-åriga timmerhus som sceneri. Spelet handlade om tull och pålagor för byborna i Övertänger by under den s.k. frihetstiden och året är 1737 – nödår, brist på karlfolk efter stormaktstidens många krig och allmän petighet från myndigheterna som var ”hattarna”. Ja det var härligt att få lufta missnöjet och skälla på den nytillsatte fiolspelande tullskrivaren som dock till slut tog hem spelet och byns sötaste/rikaste flicka – om jag nu fattade det hela rätt berättat av duktiga, spelglada amatörer på dalmål med inslag av jämtländska – allt medan solen sjönk bakom de blånade bergen och granskogen. Ja se det var ett riktigt fint gammalt bygdespel.
Att vi sedan gick tvärs över vägen upp till Danielsgården där ”nämndeman och hans käring” bjöd på grillat ute på deras veranda med en hänförande utsikt över den vackra sjön Trängan i den ljumma sommarkvällen var också inte helt fel – en oförglömmelig afton minsann!
Tack alla duktiga skådespelande övertängerbor och i synnerhet lilla trotsiga och rakryggade ”vackra Anna”!!!
Det sista vi såg av landskapet Dalarna på denna resa var idyllen ”Erik Larsgården” i Karlbo nära det historiska Brunnbäck och Avesta – och vännen Sven äntrande en dalahäst för en galopp mot

kgl Hufvudstaden

.

Vänsterklicka på bilderna så blir de kanske större

I Midsommartid 2007

Så här sa Kajsa i en kommentar till min förra blogg:
Ja, så går det när man utmanar Ödet. Nu har det väl mest varit Säng-Soffa-Sjukhus för den äldre herr´n sen den här bloggen skrevs......... Men vi är glada att du är hemma igen från och nästan ur de 3 S:en. Kramm

Jomenvisst ! Här har jag skrivit senast att man skall undvika de tre ”S:en” Säng-Soffa-Sjukhus också ramlar man själv dit! Fy katten vad den kändes den där Ros-febern som främst drabbade min högra underarm som svällde och blev tjockare än tjockast och 40 gr feber i två dagar tills dottern Anna resolut tog mig med ”liggtransport” till akuten på St Göran veckan före midsommar. Närmast skulle man kunna säga att jag kände mig som ett – förlåt det förskräckliga uttrycket – ”utsk–tet äppelmos”. Men där på St Göran blev jag snabbt omhändertagen och ompysslad av ett antal unga duktiga, kunniga, charmiga vårdare av olika kategorier och funktioner som den förtjusande Michaela på akuten och Tito, Staffan, Gabriella och nattängelen Kassandra som kom med lindrande mediciner när det kändes som värst - för att bara nämna några namn uppe på avd 32. Livsmodet återvände!
Att jag sedan fick rumskompisar som Karl George – en blont skäggig livsfilosof - och den alltid glade lille busschauffören Anton från Ungern bidrog absolut till att livsandarna växte.

Jag kunde komma hem och vara med på ”årets bröllop” i Tyresö kyrka mellan barnbarnet Mikael och hans vackra flickvän Linda – ett hejdundrande bröllop!


Här passar jag på att fira och säga Grattis till två födelsedagsbarn – lite sent kanske men bättre sent än aldrig eftersom jag inte varit särskilt skrivkunnig på sista tiden..
Den 23 juni fyllde mitt äldsta barnbarnsbarn Mira 7 år och därmed ”skolpliktig” eller en ”förstagluttare” till hösten. Jag hann faktiskt med att äta födelsedagstårtan med henne redan den 17/6.


Nästa födelsedagsbarn att fira är ”lilla Krusidull” som hennes mormor en gång för 50 år sedan döpte henne till när hon besökte Rossö som nyfödd i juli 1957.
Grattis Maria i Grebbestad som fyllde 50 år i går!!! Jag önskar att jag varit med! (Foto Beata 1957)




Och Maria och alla ni andra i vår stora familj! I dag är det den 4 juli och för exakt 100 år sedan fyllde din och allas vår Mormor/Fami, Maj/Maria, 18 år! Några dagar före - i midsommartid 1907 – hade hon och Nils för första gången träffats vid den berömda ”potatisbacken” i Ammarnäs, nio mil väglös terräng norr om Sorsele. Ett möte som resulterade i:
6 barn
12 barnbarn
32 barnbarnsbarn
30 barnbarnsbarnbarn varav Ylva är äldst och Sirius och Frida Karolina är yngst och ”Femman” snart på ingående!

Något att tänka på!

Tre ”S” att undvika!

Hört i ett föredrag av en geriatriker i landstingets sjukvårdstjänst att hon bestämt uppmanade sina åhörarare som var över 65 år att undvika de tre ”S:en” – Säng – Soffa – Sjukhus. Något att tänka på. Behöver jag förklara vad hon menar med sin uppmaning? Nej – Det gäller att vara aktiv och gärna i rörelse även om sofflocket lockar. Nu går jag ut i köket och steker srtrömming för inläggning i ättikslag – Gott att knapra på med hårt bröd som lunchmat i sommarvärmen. Ja, jag gjorde en sillinläggning också när jag ändå var i farten.

I eftermiddag går jag upp på St Eriksbron och saluterar 17 000 maratonlöpare som i dag springer 4,2 mil genom ett stekhett Stockholm. Säkert är det en hel del damer och herrar i åldern 65+ som, deltar. Man kan förmoda att flertalet som nu samlas vid starten undviker de tre ”S:en” – Säng – Soffa – Sjukhus - minst sagt

Har ni inget annat för er så klicka här: http://surl.se/bbsq så får ni se en bisarr video med kvinnoansikten från berömda målningar i lite ovanlig dimension eller/och vill ni veta vilka Världens 7 underverk är i dag så klicka på: http://www.new7wonders.com/ Själv håller jag fortfarande på det enda kvarvarande underverket från gångna tider - Pyramiderna i Gize som jag nu äntligen fått se med egna ögon.

Reserapport 2 från dottern Anna i Rwanda

Nu börjar tiden i Kigali lida mot sitt slut. På lördag sker hemresan via Bryssel och på söndag eftermiddag är jag åter i Stockholm. Tänkte innan dess ge några avslutande reflexioner här.

Det var inte Kigali som betydde ”de tusen kullarnas stad” utan Rwanda som är ”de tusen kullarnas land”. Ja, de kunde väl inte få rum med så många här i stan.

Mitt förra brev slutade med onsdagens program och sportevenemanget. Vi visste att maraton med rullstolar skulle ske upp och ner för kullarna och att olika tävlingar hade ägt rum under måndag och tisdag i både rugby för personer i rullstol och goal ball för personer med synskador (goal ball = fotboll med bjällror inuti så man hör var den kommer). Vi fick vara med om finalerna i rugby och goal ball. Gudskelov var evenemanget flyttat från en sportarena till stor gymnastiksal i ett stort ungdomscenter för nu föll det första regnet över oss. Skyfall som en jättestordusch som ökade i intensitet och sen plötsligt stängdes av. Skönt att vara inne.

Seminarieveckan har faktiskt haft mer solsken än både dagarna före och efter. Det var ju trevligt för deltagarna att det inte regnade då och då. Det är inte så varmt. Moln ger skugga och lite vind gör klimatet mycket mer uthärdligt jämfört med tidigare seminarier i Västafrika. Kigali ligger också på ca 1.600 m höjd, vilket ger svalka, dvs troligen mellan 25 och 30 grader om solen lyser, annars svalare. Men här är man ju egentligen aldrig i solen.

Torsdag och fredag var intressanta med både HIV/Aids, den Afrikanska Handikappdekaden och Cerebral Palsy på programmet. Det gick bra, men ibland var det verkligen spännande eftersom man aldrig riktigt vet hur saker och ting fungerar och utvecklas. Under fredagen höll det på att köra ihop sig och var lite kaotiskt, men det blev bra till slut.

Lördagen innehöll både möten för FATOs alla medlemsföreningar och besök på Kigali Genocide Memorial Centre. En stor grupp deltagare besökte utställningen och lämnade stora blomsteruppsatser till minne av dem som mördades under folkmordet 1994. Det finns plats för begravningar av de rester från kroppar som fortfarande hittas och som får sin sista vila vid centret. När vi var där kom en lastbil med en kista och en stor grupp anhöriga.
Denna vecka har jobbet bestått av efterarbete och team work för att skriva en FATO-rapport på engelska till Sida på förmiddagarna. Eftermiddagarna ägnas åt diverse besök och lite inköp. Med all förberedelsetid på helgdagar före seminariet känner jag att jag kan ta det lite lugnare nu. Idag ska jag träffa en sjukgymnast för att få höra vad de ger för råd för disk­bråcks­ryggar här i Rwanda. Hon undervisar på sjukgymnastutbildningen och har deltagit i både planering och genomförandet av seminariet.

Sen hoppas jag kunna göra en kortare utflykt på fredag för att se de tusen kullarna inåt landet och se mer av landsbygden, om det finns bensin. Först var det dieselbrist och nu bensinbrist på bensinstationerna. För att lära känna ett land behöver man se hur folk lever på landet också – inte bara hur stadsbefolkningen har det. Men det är för långt att åka till gorillabergen! Och det kostar mycket för att titta på gorillorna, ca 2.500 – 3.000 SEK för att komma in i nationalparken. Sen tillkommer bil dit och ev logi. Det är bara för gorillafantasterna!

Hälsningar, Anna

Välkommen hem, Anna! Här har ni henne på utflykt med en liten fransyska från Madagaskar.

Dottern Anna rapporterar från RWanda

Äldsta dottern, Anna, är just nu i Rwanda – ett land mitt i Afrika – där hon på uppdrag av HI Handikappinstitutet där hon är anställd skall delta i en FATO-konferens omhur viktigt det är med stöd för personer med funktionshinder i biståndsprojekt..
Så här berättar hon själv:

Här kommer äntligen ett resemail från Kigali i Rwanda. Kigali betyder ”de tusen kullarnas stad” och även om de inte är tusen så kanske hundra. Hotellet i filmen ”Hotel Rwanda” om folkmordet här 1994 utspelas till stor del på ett hotell som hette och fortfarande heter ”Hôtel Mille Collines”, dvs de tusen kullarnas hotell.

I söndags åt jag middag på det hotellet i en vacker restaurant med utsikt över Kigali där sänkorna mellan kullarna är fyllda av små hus med många lampor. Det är som att stå på en höjd och se ut över en stjärnhimmel som ramlat ner på marken – mycket vackert och fascinerande. Samtidigt kändes det lite skrämmande att vara på historisk mark där många personer upplevde ett fruktansvärt mördande. Men hotellet var ändå en oas mitt i all den fruktansvärda tragedin som folkmordet var. Där fick ett antal Tutsiflyktingar skydd av hotellchefen och undgick döden. Jag läser också en bok ”A Sunday at the pool in Kigali” som ger en skildring av livet runt simbassängen tiden före folkmordet som startade med full kraft den 6 april 1994. Men bokens hjälp får jag en hel del info om vad som egentligen hände då.

Men jag är ju här för ett FATO-seminarium som startade i måndags den 21 maj, dvs igår.
Det känns som om flera dagar gått, så mycket har redan skett sen igår. Just nu tittade jag på Rwandas TV-kanal där de sände ett reportage om seminariet under några minuter. Både ministern som invigde seminariet och jag var med i bild plus naturligtvis många deltagare och bilder på hjälpmedel i utställningen. Det har varit tre sändningar: kl 19.30 på landets språk, kl 20.05 på franska där faktiskt HI nämndes med sitt franska namn och sen kl 21.30 där HI inte nämndes. De verkade ha gjort en kortare version där.

Seminariet har blivit större än vi planerat; 200 personer från 45 länder har visat intresse och har kunnat tas emot. FATO står för en del av deltagarnas kostnader, medan andra betalar helt för sig själva. Vi har deltagare från Tunisien i norr till Sydafrika i söder. Engelska och franska är konferensspråken, men vi har också deltagare från portugisisktalande länder.

Under förra veckan kunde jag ta del av en del förberedelser i sista minuten. Det är alltid spännande att vara med om saker som ska ordnas. En organisationskommitté har gjort ett fantastiskt jobb, men sen uppstår nya oväntade komplikationer som ska redas ut. Pengarna från WHO var klara på fredagen den 18 maj. De står för bl.a. simultantolkningen.

Men nu har jag klarat av några av mina speciella arbetsuppgifter; deltagande i the scientific committee som fixar med program, presentatörer mm, invigningstal igår, middag med ministern igår kväll (vi var 10 personer vid hans bord däribland jag, ev kommer jag att få besök av Rwandas ambassadör när deras ambassad öppnas i Stockholm någon gång i höst), moderator hela dagen idag med temat CBR, community-based rehabilitation tillsammans med min kollega på WHO. Det var första gången för mig som moderator med både franska och engelska som använda språk vid presentationer, grupprapportering och diskussioner. Det gick bra. Men sen la jag mig i mitt hotells simbassäng och simmade ett antal vändor för att ge ryggen lite träning. Det blir annars för mycket sittande på en konferens. Det som återstår för mig är mitt föredrag på fredag eftermiddag samt mitt tal vid avslutningen.

Imorgon ska vi alla transporteras till en sportarena på eftermiddagen där handikapp-organisationerna har sporttävlingar av olika slag just med anledning av seminariet. Det får jag berätta mer om en annan gång.

Kram,
Anna

Grattis MARIANNE 75 och VEGA 5 år

Jag bockar/bloggar och säger GRATTIS till ”yrhättorna” MARIANNE 75 och VEGA 5 år som har födelsedag så här i början av maj månad!

Vännen Acke

Jag börjar med Scouternas Tapto
Dagen dör,
skymning rår,
över skog, över berg, över hav.
Allt är ro, vila trygg, Gud är när.

Vännen och scoutbrodern Acke Litström har avlidit. Jag saknar honom mycket. Vi har känt varandra och varit bästa vänner sedan 1934 då vi träffades i skolbänken i klass 1 C i läroverket Nya Elementar på Slöjdgatan vid Hötorget – där nu Sergelarkaden ligger och i en scoutpatrull, i 1.avd, IV kolonn i scoutlokalen på Jungfrugatan 2.
Några dagar innan han dog var vi tillsammans ute på sjukhemmet på Lidingö och jag fick köra honom i rullstolen där han satt rak i ryggen och högburet huvud trots svåra smärtor runt i sjukhusparken i solgasset och prunkande vårblommor. Vi talade naturligtvis om gamla minnen men också om den närmaste framtiden. Han berättade stolt om sitt barnbarnsbarn Tyra som nu är ett år .
Skoltid, scoutäventyr – vi var nästan alltid tillsammans under våra pojkår!
För gymnastiklektionerna fick vi pallra oss upp till gamla GCI som låg några kvarter bort på Hamngatsbacken där avdankade gamla majorer och kaptener exercerade oss i Ling-gymnastikens grunder – inte alltid så roligt för en rundlagd tioåring. Det första vi fick lära oss där var just att hälsa med skolmössan i hand. Och det var inte bara att lätta litet på vepan. Nej då, med ett fast grepp i mösskärmen skulle man föra mössan med rak arm utåt nedåt när man med raska steg passerade vederbörande hälsningsberättigad person. Första regniga höstdag blev vi alla elever utkommenderade på skolgården – som på ena långsidan kantades av Tobias Sergels gamla bildhuggarverkstad från 1700-talet – och gamle rektor Bohlin (han med zoologi- och botanikböckerna) inspekterade elevernas skobeklädnad. De som hade hål i skosulorna blev tillsagda att gå till skomakaren och få skorna ”halvsulade”. Nästa år fick vi en ny rektor, Sven Norrbom, som var av modernare snitt och själv fick jag Bernhard Tarschys som klassföreståndare och lärare i historia – en ny sorts modern pedagog som grundlade mitt intresse för historia och läsning.
Scouting var det stora fritidsintresset. Tappert tränade vi färdigheter för de olika proven, lägerliv och hajker med övernattningar ute i skog och mark och kanske lite vildmark där vi bara fick ha med oss slidkniv, metkrok med 3 m metrev, 1 kg mjöl, 250 g fettämnen samt salt/pers och tillsammans sex tändstickor och ett plån och en yxa under 3 dagar och två nätter. Transportmedlet var naturligtvis bara cykel.
Flera somrar fick jag vara tillsammans med bästisen Acke på deras sommarställe utanför Falun – hej vad kul vi hade.
En sommar cyklade vi de 25 milen upp till Falun med tält och full scoututrustning för några dagars camping. En kväll hamnade vi i Furuvik utanför Gävle. Där försvann vår gemensamma reskassa på elva kronor och några ören på spel och dobbel. Jag kommer ihåg att jag blev lite ängslig för vi hade några mil kvar till Falun och inga pengar till mat. Men Acke lugnade mig med att ”det var lugnt”. I Sandviken hade hans pappa en kusin och där får vi köttbullar så vi skulle inte ”lida någon nöd”. När vi sedan cyklade Siljan runt på en vecka visade det sig att Siljan var kantad med ”hans fars kusiner” som bara väntade på att få bjuda oss på köttbullar. Vi mådde som prinsar!
Några år senare som vandrarscouter gjorde vi en mycket äventyrlig och romantisk fotvandring i Dalarna med den bestämda föresatsen att bara vandra i obanad väglös terräng. Så snart vi kom ut på en väg så skulle vi gå tvärs över den – det var skog och vildmark som lockade – en kul grej som genomfördes något så när konsekvent och när det inte var dags för köttbullar hos dalasläktingar eller i en fäbod där romantiken blommade för några korta ögonblick.
Vad kan man inte hitta på när man är bästisar”!

Valborgsmässoaftonen för 60 år sedan

En bra historia kan berättas en gång till! För ett år sedan skrev jag i min blogg om en Valborgsmässoafton för många år sedan. Den är lika aktuell nu 60 år senare……..
Valborgsmässoafton…..
….har alltid varit en betydelsefull dag i mitt liv – inte bara att ”blåsippan ute i backarna står”. En valborgsmässoafton började mitt vuxna liv – ”Maj 30/4 –47” står det i min ring som jag sedan dess alltid burit på mitt vänstra ringfinger.Några dagar före Valborgsmäss den gången gick Maj och Morten till Hallbergs guldsmedsaffär i hörnet av Drottning- och Fredsgatorna – i det där huset som det står 1624 i järnskrift på fasaden mot Drottninggatan – för att beställa förlovningsringar. De blev inbjudna till affärens särskilda förlovningsrum – mycket romantiskt inrett – där skulle de få välja i lugn och ro! Nej då, det fanns inga pengar för lysande diamanter och ädla stenar – även om de sneglade lite på sådant prål. – Två släta enkla guldringar, 24 karat och lite smalare till Maj – Maj skulle ju få en ring till vid ett senare tillfälle - och 18 karat till Morten tyckte de var vackrast.Sedan gick de ut i aprilvädret och framför dem dansade ”Lyckans Fé” och beredde plats för dem i gatuvimlet – en dans som kanske fortsätter ännu…… i gott sällskap med barn, barnbarn och de små barnbarnsbarnen. ….och det gjorde hon, minsann – då och alla dagar.Ringväxlingen skedde på Dramatens trappa klockan tre och kvällen tillbringade de på Skansen i ljuv romantik. De blev fästfolk och kunde nu planera för en gemensam framtid.Med tillsammans ca 500 kronor i månaden var de stormrika – men förstod att de måste försöka få ett av de nystartade bosättningslånen i Riksbanken på 1800 kronor för att kunna gifta sig!!!Förlovningen gav genljud här och var och fästfolket skulle nu visas upp för respektive släkt och vänner. Det var mostrar och fastrar av alla sorter och det kom glada tillrop från när och fjärran. Tydligen var valet gott i båda familjelägren. Man bubblade av förtjusning i i den björkmanska familjen och vänkretsen när denna frejdigt glittrande fästmö visades upp – Maj gjorde stor succé var hon kom. Det var egentligen bara i hennes egen vargungeflock – Mowgli – som det grymtades en del för att någon hade lagt beslag på deras älskade och avgudade Akela – där anade man oråd.Majs farbror Ernst Blom kom till Stockholm för att inspektera och bjöd på elegant förlovningsmiddag första dagarna i maj på Riche där han hade stambord och föreföll nöjd med inspektionen. De åkte ut till Gällnö där Maj hade lekt som barn hos sin älskade moster Jettan och morbror Olle. Till Kopparberg och deras första bal hos nygifta Gunnel och Bengt Magnus. Senare under sommaren när de bägge lyckades ordna en semestervecka reste de till Göteborg och Lerum där Maj hade en farbror Alfred och kusin Britta och Morten hade bror Gunnar med hela sin familj och mormor Agnes hos moster Lisa. Det blev en Eriksgata hela sommaren.

Har Blå Jungfrun dansat färdigt?

I förra veckan reste jag med ett stort gäng välutbildade, dansanta skvär-dansare i en tvåvånings lyxbuss i åtta timmar för att skvärdansa i logen på skvärdansens högborg, Bödabaden, på norra Öland och sedan hem igen under tre dagar – Bara det är en prestation!
Väl framme i Böda blev vi väl mottagna av husets nya regim och ägarfamilj och ett antal cålers inkl vår egen medhavda Roland. Vid ett tillfälle hade vi fyra världsberömda cålers sjungande och cålande samtidigt på podiet – en unik och bejublad händelse i klubbens historia, det var klackarna i taket - minsann! Vi dansade i två salar och lärde oss en massa finesser/varianter

Har Blå Jungfrun, den märkvärdiga lilla ön som ligger ute i Kalmarsund i höjd med norra Öland dansat färdigt på sin väg från Salomonöarna i Stilla Oceanen via Australien upp i Kalmarsund?

”Nej då, den är på väg norrut mot nordpolen med sisådär någon millimeter per år” berättade Gösta Toreld som efter att ha sålt sitt och Ingers Bödabaden lärt om till Ölandsguide och tog oss med på en åktur ca 500 miljoner år tillbaka i tiden och med ett reptrick gav oss en lektion om tidsaspekten och att vi lever i en föränderlig värld – ja i en förunderlig sådan dessutom! Den berömda och märkvärdigt höga Tujaskogen här på norra Öland försvann när ”Gudrun” blåste som värst och Östersjön håller på att bli allt sjukare och fiskfattigare på grund av syrebrist. Men han fick oss också att plocka klappersten på stranden och lärde oss att skilja på olika stensorter. Vädret var som vanligt vackert när man åker till det vårfagra norra Öland

Guide med Blå Jungfrun i bakgrunden

Bildsvep från norra Öland i solnedgången

Påskkäringar

I barnbarnsfamiljen kläddes småfolket ut sig till påskkäringar på skärtorsdagen ..”och vi fick massor av godis när vi gick runt till grannarna” berättar Mira. Här är de ystra systrarna i påskkäringkläder med brorsan Castor som givetvis måste vara påskakäring han också - så grabb hann var.
Själv hade jag besök av en egen påskkäring på påskafton som kom flygande från Shanghaj för att bo hos mig och hjälpa mig med påskaftonens förberedelser för en familjeträff hemma hos mig. På kvällen när alla hade gått hem stassade hon upp sig i högklackad elegans och flög iväg ut i natten på galej med kompisar. Jag var strängt tillsagd att ha ett fönster öppet så hon kunde flyga hem på sin kvast på morgonkulan. Det blev sen frukost innan mamma kom och hämtade henne. Nu flyger hon tillbaka till Shanghaj! Tack för lånet av henne, Mark!

I övrigt hurrade vi för 25-årsbarnbarnet som bjöds på ”laxtårta med ett tänt ljus” och bl.a. fick en symaskin i present. Det blev en glad påskafton i familjekretsen!

I dag firar vi Caroline 25 år!!

"Det är Caroline, våran Caroline
Vi alla firar denna da'
Att hon blir 25, vem kan det ana?
Vår kära Caroline , hipp Hurra!"













Den här Bilden av Caroline har hon själv en gång placerat in i min dator som ”skrivbordsbild” och kallade den:”Den sötaste bilden”säger Morfar
och tillägger
att han måste berätta att han är en stor beundrare av denna ”präktiga helylletös” som med fast blick och mycket målmedveten står med bägge fötterna på jorden - nu försedd med en stilig sambo och sommarhus på landet - egenhändigt nystartad bostadsrättsförening där hon är ordförande – framgångsrik i det mesta som hon företar sig – och dessutom mycket vacker!!!!
Se här!




Och så här såg hon en gång ut våren 1982 på Morfars arm!

GRATTIS påfödelsedagen!!!!