Året är 2001! Och Kajsa är 49 år!!
Jag saxar ur en artikel av Ingrid Roos i tidningen ”Kryheten” nr 21.
Cancertumörer, operation och cellgifter har inte knäckt Kajsa. Det är en fräsch glad kvinna med tuff kort frisyr jag träffar vid Rönningesjöns strand i Täby. Att hon bär peruk skulle inte märkas om jag inte vetat det innan. Med regelbunden mammografi hade Kajsas tumörer kanske upptäckts tidigare…… ”Men jag är en ganska stor optimist, nu vill jag inte fundera över att livet kan ta slut utan försöker ta tillvara det hellre än att grubbla över sådant som jag ändå inte vet något om”.
Hon har nyligen kommit hem från en strapatsrik vandring i Sydtyrolen. Att vandra i alperna var en gammal dröm och resan hade planerats i ett år. Sjukdomen skulle inte få sätta käppar i hinder för den drömmen. Personalen på onkologavdelningen var positiv till resan och planerade cellgifttsbehandlingen så att jag skulle kunna genomföra vandringen från Österrike till Italien mellan två behandlingar. Orken var det inget fel på, men det var tufft med branta upp- och nerstigningar med full packning, Men så fantastiskt vackert!
En kort känsla av katastrof och död.
Det var en dag i februari som Kajsa vaknade med ömt bröst. I spegeln såg hon en grop och kände en knöl stor som en ärta.
Och visst förändrades livet för Kajsa den där dagen några veckor senare när mammografin på Sophiahemmet tydligt visade på tumör. Det var den 15 mars. Bara en kort katastrofkänsla och tankar på döden på parkbänken utanför, för efter gråten och oron för hur sambon Ronald och hennes två döttrar skulle reagera fanns så mycket annat att ta hand om.
Vid första besöket på onkologmottagningen vid Danderyds sjukhus fick Kajsa veta att det fanns två tumörer i högra bröstet, 1,5 och 0,5 cm stora. ”Jag tyckte, liksom läkaren, att hela bröstet opererades bort”, säger hon.
Att tänka rationellt.
Jobbet som controller i ett stort serviceföretag med ansvar för siffror och ekonomin är på plats, hindrade också Kajsa från att tänka alltför mycket på cancern.
”En vecka före min operation åkte jag till Frankrike på kurs med jobbet”, berättar hon. ”Den stärkte mina positiva tankar och inspirerade mig på alla sätt. Jag kände att det kommer en tid efter den här sjukdomen”.
Kajsa erkänner villigt att siffror är något av en passion för henne. Hon lockas av analyserandet och logiken, det rationella tänkandet, vill veta vad som händer och sker. Det sättet att tänka hjälpte henne när allt inte rullade på som det skulle. Vid operationen togs hela högra bröstet bort tillsammans med tio lymfkörtlar och fick höra att tumörerna var av vänligaste sort – alltså behövdes ingen efterbehandling.
Nya besked.
Vid nya besök på onkologmottagningen konstaterades att man hittat spår av cancern i lymfkörtlarna med cellgiftsbehandling som följd.
”Cellgiftsbehandlingarna med de röda sprutorna går lättare än jag föreställt mig trots illamående, men jag har märkt att jag mår mindre illa när jag motionerar, som inför alpvandringen”.
Nya mål och drömmar.
Snart är cellgiftsbehandlingen avslutad och då tar fem veckors strålbehandling vid. Under tiden fortsätter Kajsa att drömma om nya vandringar och utmaningar.
”Jag skulle vilja klättra i Mount Everest besöka Stillahavsatoller och gå alla vandringleder som finns i Europa, men egentligen aldrig haft kropp för det. Jag sprang iaf Broloppet, 21 km över Öresundsbron! Jag tror att det är viktigt att kunna fortsätta att drömma och våga sätta upp nya mål. Det är det som gör att man orkar gå vidare”!
10 år senare!
Hur mår du nu Kajsa?
Du har klättrat på Mount Everest,
Cyklat till Barcelona.
Vandrat i Alperna,
Och mött din Ronald när han kom traskande på sin Pilgrimsvandring och själv traskat tillsammans med honom de sista 12 milen av hans långa vandring
Så har ni skaffat sommarstuga vid sjön Erken och planerar stor utbyggnad av denna för att rymma alla era barn o barnbarn. Här finns stora ytor för planering och för dina gröna fingrar!
Grattis på födelsedagen
....med sedvanligt collage....
.....och varför inte detta också....
.....och så här ser den lilla stugan ut i dag med
Ronald glatt kikande ut ur det nyöppnade
"hålet" mellan gamla och nya stugan...
...som sagt...
På kvällen var det stort kalas på en restaurang på Liljeholmen där vi firade vår nybakade doktor med applåder och många tal
