Häromdagen kastade jag in handduken för gott!

Sedan jag för några år sedan skrev:

DET ÄR SLUTDANSAT FÖR MIG
… på grund av brist på luft och ork, trötta höfter och kanske någon ytterligare anledning. Nu må de glada och snirkliga square dance callen sakta försvinna i minnenas dunkel. Ett behagligt läshörn lockar nu med många olästa böcker – och lästa också för den delen – att berätta familjehistoria för den egna och syskonens unga barnbarnsfamiljer där det myllrar av vetgiriga ungdomar som nu vill känna på sina rötter – måtte jag hinna! – och i mån av tid vända på gamla dokument i ett bibliotek på Blasieholmen…..

-har jag försökt att komma igen några gånger. Senast i en nybörjarkurs i min gamla skvär-dansklubb ute i Huddinge på torsdagar under hösten 06 och våren 07.
Men nu i torsdags blev det tvärstopp mitt i ett ”call”. Andning och luft räckte inte till – det var bara att se glad ut och kasta in handduken

Visst har jag väl varit lite motsträvig i dansandet men det har också varit en glad tid med fin samvaro och många vänner. Jag bockar och tackar för många hjälpande händer.

Det var väl så att det tog slut redan den 26/1 2001 - en fredagsdans med ”favoriten Sotarn”. Min Maj orkade inte längre - hon stannade av i stegen och kom ingen vart – jag glömmer det aldrig. Jag har försökt – men nu vet jag det är dags att även jag slutar i stegen. Nu har jag egentligen ingenting mer att säga – i den här frågan borde jag kanske tillägga.
Jag har iaf idag traskat upp till gymmet för ett segdraget pass. Det får nu bli min ”livlina” – där har jag ännu inte kastat in handduken

I dag fyller barnbarnsbarnet Castor 4 år!

Vi hurrar förCastor, näst yngst i Fyrväpplingen ute i Tumba!

Han är liksom pappa Mattias och Farfar Olle en hejare på tåg - visserligen leksakståg än så länge - och har bestämt sig att bli lokförare när han blir stor - kanske.

Hi Nina i London. Roligt att träffa dig ute i cybervärlden!

Det är alltid roligt att få berätta om mina släktingars framgångar i den vida världen.
Nina är min bror Magnus äldsta barnbarn och bor i London och är bl. mycket annat duktig på rullskridskor - s.k. ”inliners”
Någon cyklar till Barcelona på några veckor, någon skrinnar London – Brighton på fem timmar, någon klättrar i tackel och tåg ute på de stora haven och någon blev trefaldig svensk mästarinna i orientering en gång när det begav sig och om några veckor klättrar någon upp på Mount Everest - många av dem är rödhåriga och lite fräkniga - för att inte tala om prästdottern och bondjäntan Maria från Rölanda som 17-åring 1906 reste upp till Ammarnäs och där träffade sin jägmästare och blev upphovet till dem alla - hon var oxå fräkning och rödhårig!!! . Det är tåga och ”go” i de "björkmanska" töserna!
Så här berättar Nina själv i en hemsida på http://www.skatefresh.com/.

Nina
ICP Level One Instructor
I am passionate about all things skating. I love slalom, tricks and freestyle, but I also love speed and in 2006 raced for the London Ladies Speed Team at Le Mans 24 hrs, and this year I skated from London to
Brighton in 5hrs 40 min. However, most of all I love street skating; jumping off curbs, squeezing between cars, which is why I marshal the Friday Night Street skate and the Sunday Stroll.
I learn to skate as an adult and I remember very well the terror (not to mention humiliation!) as I clutched a lamppost on Serpentine Road to scared to let go. So, don’t worry I know how you feel. It doesn’t matter if you are a terrified broomstick on wheels, or have more courage than skill, private lessons are designed around you, and you get all the attention.
Often the goal is street skating and we focus on developing the skills specific to the street. It is a great sense of achievement when my students complete their first Sunday Stroll or their first solo street skate. Before you know it you’ll be jumping manhole covers on your way to work!
2007 has gotten off to a rocking start. I am busier than ever with students of all levels, and the weather has been great. It’s fantastic fun teaching and a great sense of achievement when my beginners complete their firts paralell turn, or even their first squeky heel break down the hill! When I am not teaching people how to skate I am a life coach and NLP practitioner www.ninamadden.co.uk showing people to find out what they really want from life and how to access the courage to act on their dreams.

Most Recent Articles:
Nina skates from London to Brighton in 5 hrs 40 minutes in aid of the British Heart Foundation

Collage från Pe o Mi födelsedag sep-07

Tack Anna o Olle för en glad födelsedagsfest!
Behöver jag berätta vilka som var med?
Ingen nämnd - ingen glömd.



Vänsterklicka på bilden så förstoras den kanske

Från ”livlina” till ”oas”

När jag går hem från gymmet uppe på Sabbatsberg så passerar jag oftast ”Sinnenas Trädgård” – en skön oas att vila ut i efter att ha kastat livlina med muskeldundermaskinerna på gymmet. Trädgården ligger i Sabbatsbergparken mellan de gamla 1800-talsbyggnaderna uppkallade efter de två kringliggande Adolf-Fredriks och Johannes församlingarna. Där har trädgårdsmästaren Christer Fällman och hans hejdukar skapat en härlig trädgård med allsköns växtlighet och blomprakt som t.o.m. årets födelsedagsbarn Carl von Linné skulle vara nöjd med – en oas för våra fem sinnen, minsann. Här finns vatten som porlar, växter med olika strukturer, former och färger, dofter av olika slag. De resliga och ståtliga 200-åriga träden – en gång kanske planterade på 1700-talet av bröderna Bergius, eller krögaren Sabbath ser ut att må väldigt gott i sin vackra omgivande trädgård.
Trots begränsad rörlighet kan jag vandra omkring bland rabatterna på slingrande lund- och skogstigar, sätta mig ner på en blåmålad bänk i sommarhagen eller avsmaka kryddbeståndet och kanske knycka med mig några svartvinbärsblad till min hemsaltade gurkinläggning. På ett klädstreck hänger tvätt på tork och i den vackert stensatta dammen simmar guldfiskar. Trädgården är en liten värld för sig själv. Gå dit och njut av en stunds eftertanke!!!

Vänsterklicka på bilderna så blir de kanske större!

En livlina på ”sträckbänken” i fem år – är det något att fira? Jomenvisst!

Det där att gå regelbundet till gymmet för att cykla och lyfta lite skrot har jag kallat ”min livlina”. Vad är det som gör bäst nytta? Är det - det mödosamma att andtrutet släpa sig uppför alla uppförsbackar till gymmet på Sabbatsberg - eller det där ”skrotlyftandet” väl på plats i gymmet – eller ”Primärvårdsrehab” som det numera står på ingångsdörren?
För fem år sedan skrev jag:
I somras fick folkpensionären Morten - det är jag det – ont i nacken och tyckte att han behövde lite vård för denna åkomma. Med en remiss från husläkaren i näven hamnade han hos en sjukgymnast på Sabbatsberg för att förhoppningsvis få en lättare massage mot åkomman och sedan gå hem.
Efter att ha förhört sig om hans kompetens vad beträffar kroppsövningar eller rättare sagt brist på sådana och det allmänna flåset tittade hon kallt på honom och beordrade in honom i en övningssal fylld av blänkande muskelstärkande stålvidunder och snabbt komponerade ihop ett program för honom att lyfta, dra, trycka, häva, sträcka, spänna, tänja och balansera flertalet av kroppens muskler – ”Det här kommer att göra dig gott ett par gånger i veckan”, menade hon. Tanken på den behagliga lätta massagen fladdrade snabbt iväg och ersattes nu av hårdfört muskelarbete genom att ”hiva skrot” eller styrketräna som det så vackert heter – och på den vägen är det.
Det är inte utan att han börjar känna visst resultat av övningarna. Samtidigt har han börjat förstå att det ligger något i att gå omkring och ”hiva skrot” och styrketräna bland det ”vackra folket” som rör sig ute i den stora världen. Så varför skall inte en lite vingklippt senior utnyttja möjligheterna att få upp flåset i takt med övrig gymnastisk elit i gympasalarna.

Två år senare skrev jag i en ”rapport från en sträckbänk”:
I två år har jag nu traskat upp till Sabbatsberg två till tre gånger i veckan och lyfter skrot. Jag börjar bli riktigt hemtam bland landstingets stålblanka muskeldunder och får komma och gå när jag vill mot en måttlig månadsavgift. Det heter att jag utför en rehab på landstingsspråk. Vägen till gymmet hemifrån är naturligtvis uppförsbacke så det skriker om det och uppförsbacke är det i varje lyft och sånt borde ge resultat. Men bilringarna i midjan är fast förankrade och undergår inga förändringar att tala om vad jag kan se. Men det är väl invärtes som resultaten kan skönjas. Jag rosslar mindre när jag tar i och att bära hem fem kilo potatis är precis lika tungt som förr. Men en morgonpromenad är trevlig och framförallt nyttig hävdar min sjukgymnast som tittar uppfordrande på mig att ta i lite till. Så har jag hittat en boll att lattja med för att stärka koordinationen i mina rörelser som det så vackert uttrycktes en dag. Vidare går jag nu på ”lina” för att undvika allt för vinglig gång ute i trafiken – ja bli inte förskräckt linan är ett streck i golvet och i golvnivå och det blir inga frivolter som hon den där flickan Patterson från USA gjorde på bommen i Aten häromdagen.
Speglarna i gymmet är mycket sympatiska. De ger en helt annan bild av betraktaren – smala ben, raka knän och smärt midja – det är positivt och uppmuntrande men annars är det ont om hjälpmotorer – det är det kalla stålet som gäller!

Nu så här i nutid konstaterar jag att:
Jag börjar känna mig ”uträtad” till både kropp och själ
Inte minst konditionsmässigt då jag för att ta mig dit måste från nära på havets nivå/Karlbergssjön ta mig upp till höjderna i Sabbatsbergsparken och Dalagatans högsta punkt – en avsevärd höjdskillnad sett ur min flåsiga och andningsfattiga synvinkel.
Jag är inte ensam. Hit kommer vasastans elit av äldre seniorer som har att utföra samma övningar som jag. Så det gäller att visa lite av framfötterna – inget slött och slappt hanterande av de väldiga muskelstärkande vidunder som står utplacerade runt om i salen. Nej raskt och beslutsamt ställer man in nivåerna på resp vidunders motstånd mot den egna kroppens förmåga och gärna lite mer än vad som är anbefallt – och sedan köra hårt.
Det är nämligen inte utan att jag noterat att det råder en viss maktkamp bland stamgästerna – de som varit här ett tag – att visa vad de kan och förmår. Således kan det hända att när jag på mjölksyrade ben stapplande lämnar exvis en bensparksmaskin med för mig lämpligt inställt motstånd att nästa användare- som t.ex. en liten vithårig dam i 80-årsåldern - med ett litet snett småleende justerar maskinens motstånd uppåt ytterligare några kilo.
Här har man inte en chans att malla sig. Allt medan våra rara handledare belåtet noterar att vi verkligen jobbar på. För det gör vi – och resultat blir det! Jag har börjat räta på ryggen och gången på slätmark – i nedförsbackarna - har blivit lite spänstigare.




.


Vänsterklicka på bilderna så blir de kanske större!