FallerEnFallerAlla….

För ngn tid sedan ramlade jag när jag var på väg ner för Bråvallagatsbacken hemmavid. Det var egentligen inget märkvärdigt med det. Jag kom in på ett tunt snölager på osandad blankis, fötterna gled framåt och jag föll baklänges. Men sic! jag hade nog sinnesnärvaro att vrida på mig så jag hamnade på sidan – och därmed räddade två paket mjölk jag hade i ryggsäcken att krossas om jag hade fallit direkt på rygg. Så långt allt väl. Jag kände efter där jag låg och på backen – inga skador – men hur ta sig upp igen - stel, fumlig och lite orörlig som jag är och kanske lite vimmelkantig. Jag började med att rulla över för att komma på alla fyra och det gick ju ganska bra. Men sedan! Inget fäste någonstans för varken händer, knän eller fötter. Jag bara gled åt alla håll på det glatta underlaget. Jag började känna mig som den där ”Bambi på is” i en berömd sekvens av en Walt Disney film. Det var verkligen skrattretande och lite löjligt. En räddare kom ilande och naturligtvis halkade hon också pladask på det hala underlaget. En mamma med barnvagn kom glidande ner i villervallan. Med förenade krafter lyckades vi kravla oss upp på något säkrare underlag – storskrattande och välbehållna.

I går var jag på Dramaten och genomled Ibsenpjäsen ”John G. Borkman”. Stor teater med en ”magnifik Jan Malmsjö” för att citera recension i DN. ”Ibsens livsuppgörelse vecklas ut på Dramatens stora scen och de stora stjärnorna dansar på förtvivlans brant” som det så vackert uttrycktes i DN:s recension. Borkman var egentligen en ”skitstövel” och ganska otrevlig person som gärna svindlat andra för egen vinning, makt, ära och rikedom – i den mån jag uppfattade texten i en miserabel teleslinga. ”Tala lägre så jag hör vad ni säger” skulle jag ha velat utropa med Leif Zerns ord, när det brakade loss mellan Borkman och hans magnifika, turnyrklädda damer. Det hojtades alldeles förskräckligt ibland – när det inte mumlades. Nå i alla fall – Borkman hade med åren fallit djupt i sin misär, självupptagna manlighet och sina världsfrånvända illusioner. Efter att ha orerat i 2 timmar och 20 minuter – han dök personligen upp först i andra akten efter en timmes parlerande damerna emellan – föll han i slutminuterna handgripligen, och på riktigt, - pladask - med huvudet före och på mage ner för en gruvlave/rutschbana – fick hjälp att resa sig, borsta av sig snön (för det var snöoväder på scenen) – och kanske därmed ”rentvådd/förlåten”- av åtminstone en av damerna??? Ett grandiost fall minsann – ingen dålig grej/scen men han var nog välvadderad under uniformsrocken. Att han strax därefter tog sig åt bröstet och föll teatraliskt död ned får kanske ursäktas men pjäsen måste ju ta slut på något sätt.
PS All likhet mellan herrar Borkman och giriga skrupelfria skandiadirektörer är en tillfällighet DS.