”Konsten att lägga en sula på Parketten”

”Konsten att lägga en sula på Parketten” som man sa när man stajlade på Skansens dansbana i ungdomens vår. Men därom senare i veckan som varit.

I måndags hamnade jag på en båt till Åland – Ja egentligen ett flytande hotell som lockar folk med all tänkbar, lättfärdig förströelse ombord.
Det var styrelsemöte i klubb "1924 Års Män" som kallade 10 ledamöter med 9 fruar. Efter en superb trerätters middag kom jag inte längre i förströelseutbudet än till den närliggande vinbaren för där satt en förtjusande barpianist som leende trollband mig. Bredvid henne stod en ung man som sjöng vemodiga sånger till hennes romantiska pianospel – en behaglig röst – en behaglig tös – behaglig stämning med melodier man känner igen men inte kan placera. Sångaren lämnar oss och vi blir alldeles ensamma för ett kort ögonblick!!!
Plötsligt är rummet fullt av folk och jag sitter omgiven av mina vänner och reskamrater.
Styrelsemöte ute på Ålands hav i vanlig och vänlig ordning när båten vänt i Mariehamn och börjat stäva hemåt.
Lunchbuffé i långa rader och vi bara åt och drack och kom hem mätta och belåtna.

Nästa morgon – upp i ottan, ny packning för avresa till Böda Baden på Öland med ett gäng SQ-(skvär)-dansare – men jag skulle inte dansa – hade glömt allt efter fem år.
Jodå – laddad med några bra böcker och kamera så skulle jag sitta i solen och bara vara lättjefull eller strosa på stranden och plocka snäckskal.
Men något hände – plötsligt stod jag där på dansgolvet hand i hand med en högerdansare och bugade mig till höger och vänster som man alltid skall göra innan dansen börjar – Och det gjorde den – fötterna gick faktiskt åt rätt håll så fort ”Cållern” öppnade munnen – Men det blev inte bara "Circle left and right" utan jag lyckades trassla mig genom "Reverse Flutterwheel" och en del andra knepigheter som "Double pas thru" med den extra knorren "Partner trade" när man helt plötsligt stod vind för våg på utsidan – då började saker och ting ske med viss automatik.
Ja jag virvlade runt och gjorde precis/nästan som Cållern sa och därmed i sinom tid kunde jag återvända till utgångsplatsen med med rätt tjejpartner. – Jaha så var det med den saken. Det fanns där någonstans längst bak – gömt men inte glömt. Jag kippade efter andan men höll ut. Det här var ju skoj! – De bra böckerna och Böda stranden fick vänta. ”Jag hade lagt en sula på parketten”.
Det var inte utan viss stolthet jag efter några timmars idogt övande på parketten traskade hemåt på värkande ben men med ett belåtet leende i mungipan – glatt nynnande på de gamla bevingade orden på latin från Karl IX om sin son Gustaf II Adolf – lätt travesterat från futurum till perfektformen:
”ILLE FECET” (Han har gjort det)

Torsdagens utflykt ställdes till Vida museum och konsthall i Halltorp – en skapelse som knappast kan beskrivas - den måste ses och njutas av på plats – arkitektur och natur i varm gemenskap. Det var en fröjd för öga och öra när fru Kamras, konsthallens ägarinna, med berättarglädje delgav oss all tänkbar information om konst i allmänhet och om de två glaskonstnärerna Ulrica Hydman-Vallien och Bertil Vallien i synnerhet. Bertil Valliens fyra m:s långskepp lastat med allsköns gods helt av kristallglas och brända i specialugn är unika och förevisades med stolthet.

Resans sista danspass hoppade jag över.

Äntligen gick jag där på Böda stranden – i Majs och mina spår när vi var där nere sista sommaren tillsammans – sol, sand och hav – i tre veckor i augusti 2000. Den gamla ensamma tallen som Maj klättrade i stod kvar på samma ställe.

Hemresa i en trallande buss med middagsuppehåll i Tindered för raggmunk och fläsk. Det var värst vad mycket mat jag fått denna händelserika vecka!