Castor på besök hos Morfar Morten

Häromdagen hade jag besök av unge herr Castor – en yngling på 2½ år – mitt yngsta barnbarnsbarn. Han kom vid 9-tiden åtföljd av sin pappa som lämnade honom i mina händer och lovade återkomma efter kl 14. En hel halv dag tillsammans ensamma minsann.
Jag hade förberett mig – köttbullar och spagetti, kanelbullar och några bananer – det fick bli dagens kosthåll. Ute i lägenheten var framplockat diverse lockbeten för sysselsättning för att få honom att förstå att mor o far var långt borta och nu fanns bara Morfar Morten att tillgå som sällskap. Det gick riktigt bra. Hans charm och mina förberedelser löste upp all tvekan att ifrågasätta ett sådant här arrangemang.

Det är klart att man är lite undrande och tittar lite storögt på den ovana omgivningen och den där kar´n som bara följer en med en blixtrande kamera. Men se där en manick på hjul med en massa knappar som det bara är att trycka på för det vet jag hur man gör. Då började manicken att tala och tuta och frusta och sen kan man köra runt på golvet med den. Stör mig inte för nu är jag upptagen ser du väl!









Och titta där – vilken grej – en svart manick på hjul som kilar runt på en bana – runt, runt - med broar och bommar – och resan tar aldrig slut. Det var skoj!
Nu vill han att vi skall gå in och hälsa på alla djuren och rota i leksakskorgen. Ja, ja - lego på hjul var ju kul förstås ett tag men annars var där bara skräp som dockor och en uppstoppad flodhäst. Nej tillbaks till manickerna på hjul – det är grejer det!













Ja - där framför min kinesiska tågbana i plast köpt för 25 år sedan på Kiviks marknad kunde han stå hur länge som helst. Förundrat intresserad följde han det lilla lokets framfart på den långkorta resan med svängande broar och roterande stationshus. Ett studium som förhöjdes av att han hittade tågbanans originalkartong med alla bilderna av konstruktionen. Då fann han att jag inte monterat tillhörande tunnel och påpekade detta vilket naturligtvis måste rättas till.
Ja vi hade en hel del att göra och vi var för det mesta överens så tiden gick snabbt mot en lunch. Då fann han dörren som han en gång kommit in genom och föreslog att nu var det dags att gå ut genom den igen. Han säger inte mycket – egentligen ingenting annat än ”nä” men han har ett talande kroppsspråk och det räcker. Nu var vi inte riktigt överens – att gå ut eller gå på lunch? Han löste tvisten genom att sitta i mitt knä, gömma sig i min famn, sucka några gånger för att visa att han tyckte att han blivit orättvist behandlad och därefter välvilligt acceptera en lunch.
Som förrätt mumsade han i sig en kladdig kanelbulle och en bit kardemummakaka. Varmrätten bestod av ett antal kalla köttbullar. Men den nykokta spagettin ratades sånär som på fyra tråder som han i nåder snaskade i sig. Framlagd gaffel och sked ignorerades helt. Till efterrätt serverades en banan. Jag tror han blev mätt. För sen var det brått ut till tågen igen.
Ja så kom det högtidliga ögonblicket för det anbefallda blöjbytet som gick som en dans. Han var vänlig nog att inte ha hunnit bajsa vilket underlättade bytet och rengöringen.
Vi hann också köra i datorn ett bildspel av en fil med barnbilder där han förtjust kommenterade sina egna och systrarnas bravader. För säkerhet skull körde vi bildspelet två gånger.
Så kom pappa för att hämta hem honom och vi skildes som goda vänner. Det här var ju premiär för oss bägge – att vara ensamma tillsammans. Jag tror han var nöjd med mig och dagen.
Du är välkommen tillbaka, Castor, säger Morfar Morten